Den kvantifierade forskaren och vetenskapens likriktning

Publicerad den februari 28, 2023 av bjornhammarfelt

Svara

Fysikprofessorn Jorge E. Hirsch tvekade, var verkligen den relativt simpla metod för att utvärdera forskare som han skissat på något att publicera? I början på augusti 2005 bestämde sig Hirsch och skickade in det fyra-sidiga manuskript där det index som skulle bära hans namn beskrevs. Hirsch kreation var ett kombinerat mått som påstods mäta både produktivitet och inflytande, och för den som kvickt ville jämföra forskares prestationer så var indikatorns enkelhet lockande. H-indexet blev således snabbt mycket populärt, inte minst eftersom det var enkelt att räkna ut: h-index för en forskare är det antal publikationer (h) av forskaren som citerats minst (h) gånger. Den som författat 7 artiklar som citerats minst 7 gånger vardera har således ett h-index 7. Trots omfattande kritik har måttet fått en central position, om än omstridd, när forskare utvärderas. Rentav har h-index kommit att symbolisera en era präglad av ett stort fokus på mätning och utvärdering av vetenskapen och dess företrädare. Under senare år har också ett allt större vetenskapssociologiskt intresse riktats emot de effekter som det ständiga utvärderandet och mätandet får. Leder mätandet till genuint bättre kvalité på forskningen eller enbart till överproduktion av relativt meningslösa publikationer? Och hur formar utvärderingen karriärer och akademiskt arbete: Ger de goda incitament och neutrala spelregler, eller resulterat de i en individcentrerad tävlan efter mätbara prestationer som uppmuntrar till fusk och manipulering? Dessa frågor kommer dryftas nedan utifrån nedslag i en internationell diskussion kring mätningens konsekvenser inom akademin.

Även om h-indexet är ett relativt nytt påfund så är själva räknandet av publikationer inom akademin knappast något nytt. Tidiga exempel på hur akademiska lärare bedömts utifrån sina publikationsmeriter sträcker sig tillbaka till det moderna universitets födelse i Tyskland, och under det tidiga 1800-talet sägs ryska professorers lön ha varit direkt avhängig den årliga produktionen av vetenskapliga alster. Ursprunget till de mått som idag fått en stor betydelse kan dock spåras till 1970-talets början. Det var då Eugene Garfield, grundaren av Science Citation Index, lanserade det mått som fick namnet ”impact factor”, vilket i praktiken utgjorde en detaljerad rankning av tidskrifter baserat på hur ofta de citeras under en tvåårsperiod. Det sägs att forskare – innan resultaten fanns lättillgängliga på webben – flockades kring de anslagstavlor där de senaste uppdateringarna kring tidskrifternas noteringar annonserades. Journal Impact factor (JIF), som indikatorn kom att kallas, fick ett snabbt genomslag, och upprepade studier har visat hur forskare inte enbart väljer var de ska publicera sina rön utifrån detta mått, utan också vilken forskning de ska bedriva. Tidskrifterna själva basunerar ut eventuella förbättringar på sina hemsidor och tackar även de författare som bidragit till framgången genom att publicera sig i tidskriften. Slutsatserna från de studier som analyserat impact factorns påverkan är tydlig: Istället för att vara ett sätt att mäta om målet, i detta fall god forskningskvalitet, uppnåtts så har indikatorn blivit ett mål i sig. Det viktigaste för en forskares framtida karriär blir då inte att producera relevant och högkvalitativ forskning per se, utan att frambringa publikationer som kan publiceras i högt rankade tidskrifter.

I den inflytelserika boken What are Universities for? (Penguin Press 2012) liknar Stefan Collini effekterna av mätning och utvärdering vid etablerandet av ett ”Champions League” för universitet. Främst syftar han i detta sammanhang på den omfattande utvärderingsapparat – numera med namnet Research Excellence Framework (REF) – som brittisk akademi regelbundet utsätts för. Omfattningen av REF har ökat genom åren och innehåller numera även delar som söker mäta forskningens samhälleliga påverkan. Själva selekteringen av de verk som ska bedömas är nyckeln för den institution som vill påverka sin rankning. Det kan exempelvis vara taktiskt att bara välja de allra bästa publikationerna, det vill säga de alster som publicerats av topprankade tidskrifter och förlag. Detta i sin tur leder enligt kritikerna till en uppdelning av forskare i ett A- och ett B-lag, där de förstnämnda är de vilkas publikationer räknas och värderas. Eftersom professorer med många “excellenta” publikationer blir särskilt värdefulla har även en sorts transfermarknad för akademiker etablerats. Konsekvenserna för den enskilda forskarens karriär och för de enheter som bedöms kan vara betydande. Men utvärderingen förändrar inte bara vem som forskar, utan också vad det forskas på. Val av ämne, problem, metod, och teoretisk inramning påverkas av hur utvärderingenssystemen är konstruerade: Ett tydligt exempel, också detta från brittisk akademi, är hur forskare och vetenskapliga projekt som sträcker sig över disciplinära gränser tenderar att missgynnas.

Just de epistemologiska effekterna av utvärderingen står i centrum för Juan Pablo Pardo-Guerras ingående studie The Quantified Scholar: How Research Evaluations Transformed the British Social Sciences (Columbia University Press 2022). Här studeras förändringar inom samhällsvetenskapernas ämnesmässiga orientering under mer än 30 år, och hur dessa kan relateras till det omfattande utvärderingsmaskineri som präglat brittisk akademi. Dock ska det betonas, som Pardo-Guerra gör, att det är de institutioner som strävar uppåt som starkast tar intryck av utvärderingssystem och rankinglistor. Kända och välrenommerade universitet som Cambridge eller Oxford befinner sig redan på toppen av statushierarkin och behöver därmed inte den bekräftelse som rankningar av olika slag erbjuder. Slående i all den litteratur som studerar utvärderingarnas och mätandets effekter är hur de nästan alltid tenderar att förstärka vedertagna hierarkier. Detta är dock knappast förvånande med tanke på att traditionell peer review och även citeringar tar sin utgångpunkt i en redan existerande prestigeekonomi inom vetenskapen.

Det verkligt nydanande i Pardo-Guerras ambitiösa ansats är att den kombinerar storskaliga studier avseende disciplinära förändringar i ämnesvokabulären med mer kvalitativa metoder. Detta möjliggör en djupare förståelse av hur utvärderingssystemen påverkar inriktning och fokus inom specifika fält och discipliner. En genomgående slutsats är att utvärderingen resulterat i en ökad homogenisering av forskningens innehåll där institutioner exempelvis inom sociologi tenderar att alltmer likna varandra. Oron för en tilltagande likriktning av vetenskapen har hitintills främst dryftats bland humanister och delar av samhällsvetenskapen. Särskilt har förändringar i hur forskningen kommuniceras – där en ökande andel av engelskspråkiga artiklar framhållits – betraktas som en gradvis förlust av humanioras särart till förmån för de traditioner som präglar samhälls- och naturvetenskap. För Pardo-Guerras undersökning står dock förändringar gällande ämne, teori och metod i centrum. En starkt bidragande orsak till likriktningen är det brittiska utvärderingssystemet fokus på excellens där excellens främst förstås som publikationer i topptidskrifter. Dessa, ofta amerikanska, tidskrifter är i sin tur mycket selektiva i vad de publicerar och för att kvalificera sig så behöver forskningen därför ligga nära en tänkt disciplinär kärna. Liknande observationer, då i en svensk kontext, har gjorts av Anders Hylmö, i Disciplined Reasoning: Styles of Reasoning and the Mainstream-heterodoxy Divide in Swedish Economics (Lund 2018).Inom nationalekonomin är fokus på ett antal topptidskrifter – ibland kallade “de fem stora”– än mer uttalat och de normer som gäller för dessa styr de frågor som ställs och de metoder som används. Tesen om en tilltagande homogenisering av ämnesval och därmed också ett stärkande av disciplinära gränser framstår som väl underbyggd i flera nationella och disciplinära kontexter. Däremot är det svårare, för att inte säga direkt omöjligt att finna direkta kausala kopplingar mellan specifika system för utvärdering, och epistemologiska förändringar i forskningens inriktning. Då vetenskapen är situerad i ett vidsträckt utvärderingslandskap som sträcker sig över både land- och disciplingränser blir det snart omöjligt att urskilja effekten av ett specifikt system. Frågan är alltså om den likriktning som Pardo-Guerra observerar är unik för brittisk akademi, eller som det snarare är ett fenomen som präglar vetenskapen i stort. Dock är det uppenbart att mätandet och utvärderandet, oavsett kontext, leder till att mer produceras av det som räknas, och mindre av det som inte räknas.

Hur kan då mångfalden bevaras och den ökade likriktningen hejdas? I detta hänseende framhåller Pardo-Guerra det lokala akademiska ledarskapet som särskilt betydelsefullt för de effekter som utvärderingen kan tänkas få. När chefer anammar mätandet i den dagliga styrningen av verksamheten leder detta till en ökad påverkan på forskningens fokus. Akademiska ledare som däremot medvetet mildrar utvärderandets effekter kan begränsa effekten av indikatorer och externa utvärderingar. Liknande slutsatser drar Johan Söderlind i sin avhandling A Metric Culture in Academia: The Influence of Performance Measurement on the Academic Culture of Swedish Universities (Kungliga Tekniska högskolan, 2020). Det visar sig nämligen att många chefer intar en medlande position då de kontextualiserar och modifierar specifika indikatorer (exempelvis citeringar eller publiceringspoäng) för att kunna använda dem i ett specifikt syfte. Dessutom verkar det vara så att akademiska chefer ofta litar på sin egen erfarenhet av exempelvis bibliometriska mått när de bedömer deras användbarhet. En övergripande slutsats är att prestationsmått – både gällande utbildning och forskning – betraktas som viktiga och användbara, men enligt de akademiska ledare som Söderlind intervjuat så spelar de sällan en direkt avgörande roll när beslut fattas.

Att utvärdering får effekter är knappast förvånande. Att indikatorer och rankningar inbjuder till strategisk manipulering eller rentav fusk torde inte heller vara någon större överraskning. Otaliga exempel finns dokumenterade i litteraturen, och ett av dessa är Ike Antkare som 2010 var en av de mest citerade forskarna i världen. Med ett h-index på 94 i Google Scholar så placerade han sig förre storheter som Albert Einstein och Alan Turing på listan över de som flitigast referats av andra. Antkare – vars namn ska uttydas “Jag bryr mig inte” på engelska – var dock en påhittad figur. Alla de publikationer som räknades denna fiktiva författare tillgodo hade genererats av ett dataprogram, och därefter accepterats av en uppsjö av tvivelaktiga konferenser och tidskrifter. Exemplet Antkare bör kanske i likhet med många liknande bluffar främst ses som ett raffinerat spratt med de mer tveksamma delar av den akademiska publiceringsindustrin. Samtidigt illustrerar de hur enkelt det är att lura systemet, och manipulationer sker ständigt: Den opportunistiska forskaren kan höja sitt index med hjälp av överdrivet självciterande, den sluge redaktören bilda en citeringskartell, och ett universitet kan rekrytera högt citerade forskare bara för att på så sätt stiga i de omtvistade, men ack så inflytelserika rankningarna av lärosäten. Flera av dessa tvivelaktiga och ibland rent bedrägliga beteenden diskuteras i antologin Gaming the Metrics: Misconduct and Manipulation in Academic Research (MIT Press 2020) där Mario Baigioli och Alexandra Lippman samlat en rad bidrag på temat fusk och manipulering. En gemensam ambition från flera författare i denna volym är att visa på hur en akademi som är allt mer fokuserad på mätning också resulterar i en rad nya sätt på vilken aktörer kan fiffla och luras för att tillskansa sig en fördel. Akademins hierarkier är trögrörliga och för den forskare, tidskrift, eller för den delen det lärosäte som snabbt vill höja sitt anseende utgör manipuleringen av publikations- och citeringsmått en möjlighet att snabbt avancera. Om fusk tidigare främst rörde tillblivelsen av forskning genom exempelvis fabrikationen av data, så rör dessa nya tvivelaktiga praktiker även själva publiceringen och dess mottagande i forskarsamhället.

Det mest oroande är dock inte de exempel på riktiga fuskare eller de raffinerade akademiska spratt som återges i antologin. Visst är den tjeckiska forskare som skapade en hel rad av internationella blufftidskrifter i vilka han publicerade artiklar samförfattade med påhittade forskare upprörande, och exemplen – likt Antkare – på hur system kan manipuleras är både underhållande och illustrativa. Men verkligen bekymmersamt är hur gränsen mellan legitim manövrering utifrån de incitament som mått och indikatorer ger och ren cynisk manipulation alltmer ser ut att suddas ut. Exempelvis kan framväxten av tvivelaktiga tidskrifter (ibland kallade rovdjurstidskrifter) ses som avhängig en logik där publicering i internationella tidskrifter utgör en nu snart universell mall för akademisk framgång. För dem som inte har tillgång till de prestigefyllda titlar som tillhandahålls av stora kommersiella förlag blir mer dubiösa initiativ attraktiva. Som Sarah de Rijcke och Tereza Stöckelova hävdar i sitt bidrag: De tveksamma tidskrifterna utgör inte en motpol till de stora förlagen, snarare drar de en kommersiell logik – där internationell excellens och prestige är det främsta säljargumentet – till sin yttersta spets. Vårt fokus bör alltså inte ligga på att urskilja enskilda fuskare. Snarare är det den akademiska spelplanen i sig som behöver reformeras.

Hur kan då detta ske och vilket hopp finns för en verksamhet som är så pass marinerad i mått, indikatorer och utvärderingssystem? Ett första steg för att åstadkomma förändring är att fundera på hur vi hamnade i denna situation. Guerra-Pardo framhåller att vi inte kan reducera fenomenet av den kvantifierade forskaren till ett senmodernt nyliberalt påfund, även om flera styrningsmodeller säkerligen hämtat inspiration från sådana idéströmningar. Inte heller kan forskarsamhället enbart skylla alla dessa mått och indikatorer på utomstående, snarare har vi själva – likt Hirsch – både skapat mått och indikatorer och dessutom låtit dem få den stora betydelse de nu har. Ett erkännande av vetenskapssamhällets eget ansvar bär också på insikten att forskarna själva har stora möjligheter att verka för förändring. Den betydande kritiken mot mätandet och dess konsekvenser har också resulterat i en rad förslag på hur forskningen kan befrias från ”mätandets tyranni”. Ett svar formulerat av ledande bibliometriker har varit att det inte är metoderna och måtten i sig som är problematiska utan hur de (miss)brukas. Lösningen, enligt exempelvis författarna av volymen Becoming Metric Wise (Chandos Publishing 2018) är istället mer avancerade indikatorer och större expertis. Vi behöver inte mindre mått, utan bättre sådana. Emot en sådan ståndpunkt kan det anföras att fler än 100 olika indikatorer för att mäta enskilda forskares produktivitet utvecklats bara under senare år. Jakten på det perfekta måttet, den mest raffinerade indikatorn kommer att fortsätta, men det är knappast någon lösning på de problem som skisserats ovan. En mer skeptisk hållning, ofta inspirerad av en allmän kritik av mätningens effekter såsom den finns formulerad i exempelvis Jerry Mullers The Tyranny of Metrics (Princeton University Press 2018), eller för den delen i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans (Volante 2018), argumenterar snarare för ett avskaffande av bibliometriska mått överhuvudtaget. Ett sådan position intar exempelvis Olof Hallonsten i en nyligen publicerad artikel med den talande titeln ”Stop evaluating science” där han utifrån en historisk och vetenskapssociologisk analys menar att mätandet är direkt skadligt för vetenskapens autonomi och framåtskridande. En tredje ståndpunkt i denna debatt landar i vad som kan betecknas som en realistisk kompromiss. Utgångspunkten för denna position, som vi kan kalla reformistisk, är att bibliometriska indikatorer bör användas med försiktighet och med en ständig medvetenhet om den kontexten där de appliceras. Det så kallade Leidenmanifestet (2015) förespråkar ett sådant synsätt, och dylika tankar har också fått fäste inom EU där en reformation av hur forskning utvärderas har kopplats till en bredare agenda kring öppen vetenskap. Även Pardo-Guerra syns förespråka ett reformistiskt förhållningssätt, där särskilt kollegial tillit och solidaritet framhålls som centrala för att motverka utvärderingsmaskineriets negativa konsekvenser.

När Hirsch långt senare reflekterade över h-indexets genomslag så fann han en parallell i Goethes litterära ballad om Trollkarlens lärling. Det mått han uppfunnit var nu utanför upphovsmannens kontroll och dess effekter var större än Hirsch någonsin kunnat ana. En liknande uppgivenhet kan säkert många uppleva då de ställs inför den uppsjö av utvärderingar och mätningar som präglar den nutida vetenskapen. Det finns dock hopp. För även om kvantifieringen av forskningen svårligen kan stoppas helt så finns det tydliga tecken på en kritisk agenda fått allt större gehör. Kanske är det trots allt möjligt att bryta kvantifikationens förtrollning.

Denna text är en utökad version av artikeln ”Vetenskaplig variant av jakten på retweets” SvD Under strecket, 1/3 2023.

15 000 år av gratisarbete. Om framtiden för peer review.

Publicerad den november 26, 2021 av bjornhammarfelt

Svara

Referentgranskning, eller peer review, innebär att inskickade manuskript granskas av ämnesexperter innan publicering. Processen kan se olika ut beroende på ämne och typ av publikation, och ofta görs en skillnad mellan öppen, blind och dubbelblind peer review. Blind innebär att granskaren är anonym, och dubbelblind att både granskare och författare förblir okända för varandra under processen. Noterbart är att den typ av referentgranskning som idag är praxis inom stora delar av vetenskapen etablerades relativt sent. Exempelvis var det först 1973 som tidskriften Nature började kräva extern granskning innan publicering. Ibland beskrivs referentsystemet, med en parafras på Winston Churchills välkända citat[i] om demokratin, som det sämsta systemet för att kvalitetsgranska forskning, förutom alla andra som prövats. Omfattande kritik har också riktats mot peer review där upprepade studier funnit att referentgranskning kan gynna män över kvinnor, riskerar att stärka hierarkier inom vetenskapen, och tenderar att ha en konserverande effekt där etablerade synsätt föredras framför mer nydanande idéer.

Förutom dessa invändningar kring peer review så ifrågasätts systemet nu alltmer utifrån den betydande arbetsbörda som det innebär för forskare att granska artiklar. En uppmärksammad studie kring kostnaden för referentgranskning som nyligen publicerades har gjort frågan än mer aktuell. Studien visade nämligen att forskare världen över lagt åtminstone – siffrorna är säkerligen i underkant – 100 miljoner timmar (motsvarande 15 000 år) på att granska manuskript under 2020. En överväldigande del av detta arbete sker utan ersättning från förlag eller den institution där granskaren är anställd. Således upprätthålls den kanske viktigaste funktionen i vetenskapens kvalitetssystem genom att forskare upplåter betydande delar av sin fritid till att läsa och granska andras forskning. Det märkliga är inte att systemet står inför en betydande kris där det blir allt svårare att rekrytera granskare, snarare är det förvånande att peer review-förfarandet kunnat fungera så väl, så pass länge, utan att bryta samman.

Svårigheten med att hitta villiga granskare har under senare år blivit allt mer uppenbar, och studier indikerar också att alltfler förfrågningar behöver göras för att hitta granskare som antar uppdraget. Flera initiativ och förslag har gjorts för att öka benägenheten att åta sig referentuppdrag. Det mest logiska, men samtidigt kanske det mest omtvistade, är att helt enkelt betala granskare. Detta görs redan i viss utsträckning vid granskning av böcker och bokkapitel, och det finns dessutom företag som säljer referentgranskningar till tidskrifter. Det finns även de som hävdar att forskarna själva bör fakturera tidskrifterna för sitt arbete – särskilt de som ägs av multinationella företag med stora vinstmarginaler – och att en lämplig ersättning vore 450 dollar (cirka 4000 kronor) per granskning. Dock uppstår specifika problem med ett sådant upplägg, dels skulle det leda till en uppdelning mellan tidskrifter som har råd att betala, och de som måste förlita sig på frivilliga granskare, dels skulle tidskrifterna i ett sådant fall behöva betala också för det många manuskript som aldrig antas. Förmodligen skulle ett system med betald referentgranskning resultera i att ett mindre antal manuskript totalt sett skulle undergå review. En utveckling som troligtvis inte skulle höja kvalitén på forskningen överlag.

Ett annat förslag, som också går ut på att belöna forskarna för deras insats, är att höja meritvärdet genom att öppet kreditera granskare. Det mest kända, och spridda, systemet för att göra detta är Publons en databas och portal där genomförda granskningsuppdrag registreras. Numera ägs Publons av Clarivate (Web of Science) och profilen över granskande forskare innehåller också data kring antalet publikationer och citeringar. Antalet granskningar blir här ytterligare en kvantifierbar indikator som kan jämföras, mätas och rankas. Exempelvis kan flitiga forskare utnämnas till “top reviewer” eller “excellent reviewer”. Givetvis bör goda granskare få erkännande för sin insats, men frågan är om det är mer av kvantifiering och “excellenstänk” som är vägen framåt? Personligen ställer jag mig tveksamt till denna utveckling, och snarare skulle jag förorda mer traditionella sätt att uppmärksamma granskare som exempelvis att välja in noggranna och flitiga reviewers i redaktionsråd och liknande för att på detta sätt belöna dem.

Ett initiativ som går i en lite annan riktning är arbetet för öppen peer review. Idén med öppen peer review är att ett transparent förfarande ska göra referentgranskningen bättre, mer rättvis och kanske även mer attraktiv för granskaren. Öppen granskning har förekommit under en längre tid i olika former. Ibland sker processen helt transparent, och i andra fall publiceras granskningarna enbart när en artikel blivit accepterad. Ett tidigt exempel på öppen granskning är F1000Research, som publicerar artiklar som därefter granskas. Här, och inom flera andra tidiga initiativ rör det sig alltså om så kallad ‘post-publication review’ där granskning sker efter att manuskriptet publicerats online. En liknande plattform har också lanserats inom det Europeiska forskningssystemet där Open Research Europe erbjuder snabb och öppen publicering med öppen referentgranskning. Den främsta invändningen mot öppen granskning är risken att mer juniora forskare skulle uppleva att det var svårt att då kritisera mer seniora kollegor. En risk, som jag ser det, är också att öppen review kan fungera väl när det gäller mer etablerade tidskrifter, men att det kan vara svårare att locka granskare att utföra granskningarna öppet när kvaliteten är lägre, och där forumet är mindre prestigefyllt.

I väntan på dessa mer omvälvande förändringar av peer review systemet så går det att öka chanserna för att hitta villiga granskare även på andra sätt. Exempelvis så fann Tomas Bro och undertecknad att ett effektivt sätt för att hitta granskare är att utöka den grupp av forskare som bjuds in. Så löste nämligen den tidskrift, Acta Ophthalmologica, som vi studerade det ökade behovet av reviewers. Dock såg vi i denna studie, vilket också påvisats av andra, att amerikanska forskare bjuds in oftare än de borde i relation till hur ofta de publicerar sig, samtidigt som det omvända gäller för asiatiska forskare vilka borde tillfrågas som granskare oftare med tanke på deras andel av publicerade artiklar. En bidragande orsak till svårigheten att hitta granskare är således att redaktörer för tidskrifter – vilka ofta själva är från Europa eller USA – i (för) hög grad förlitar sig på närliggande nätverk. En jämnare fördelning av granskningsuppdragen globalt kunde således vara en möjlig strategi för att både undvika “granskartrötthet” och på samma gång verka för ett publikationslandskap där även de utanför Europa och USA har ett betydande inflytande. Att dela på bördan, men också på den betydande inflytande som granskare har, skulle således kunna vara en möjlig väg framåt.

Alla dessa goda förslag till trots så skulle jag vilja hävda att referentgranskningssystemets överlevnad ändå är beroende av ett gemensamt ansvarstagande inom akademin. Peer review är en gemensam resurs som vi alla delar, och förhoppningsvis bidrar till, och det är också detta som upprätthåller legitimiteten i systemet. De 15 000 år som omnämns ovan må vara obetalda, men samtidigt oerhört värdefulla för vetenskapen i stort. Därför kan jag heller inte låta bli att betrakta alla dessa obetalda insatser som ett tecken på att idén om vetenskapen, som en gemensam strävan efter mer kunskap där inte alla insatser görs för den individuella vinningens skull, ännu inte riktigt kan förklaras död.

[Bild: Niklas Bildhauer, CC BY-SA 2.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0%5D

[i] Likt många andra kända citat så verkar Churchills ord delvis ha förvrängts över tid: https://prawfsblawg.blogs.com/prawfsblawg/2019/01/misquoting-churchill-on-democracy.html

Citera mig inte! Om ovälkomna och vilseledande referenser

Publicerad den maj 26, 2021 av bjornhammarfelt

Svara

Att bli omnämnd i litteraturen anses generellt vara ett tecken på erkännande, och om referensen plockas upp av ett citeringsindex, likt Google Scholar eller Web of Science så registreras även en ‘citering’ (citation) som den enskilde författaren kan lägga till sin samling. När citeringarna samlats på hög kan de sedan räknas, jämföras och användas som en, om än tveksam, indikator på synlighet och framgång. Som tidigt påpekats i diskussionen kring citeringar så kan mycket väl ett verk refereras till utan att det för den skull behöver innebära att det som hävdas i det framhålls som god vetenskap, och så kallade ‘negativa citeringar’ har varit ett ofta förekommande argument emot citeringsmåttens giltighet. Dock är det så att negativa citeringar – det vill säga referenser till studier som kritiseras i den citerande texten – är ovanliga, även om de är mer flitigt förekommande inom humaniora och samhällsvetenskap jämfört med andra fält. Dessutom vill jag hävda att negativa citeringar ofta är ett tecken på erkännande, då få finner det mödan värt att kritisera rön som inte är etablerade och kända. På ett rent personligt plan så finner jag det också mer givande att mina alster blir kritiserade då det tyder på engagemang, jämfört med att de refereras lite halvhjärtat i en parentes med fem andra liknande studier. Överlag så skulle jag alltså hävda att invändningar kring negativa citeringar har begränsad bäring i debatten kring citeringsmåttets lämplighet.

I forskningskommunikationen i stort bör den negativa citeringar också ses som ett hälsotecken då kritisk granskning av tidigare resultat är en central del av en välfungerad akademi. Ett större problem är däremot den förvillande referensen, som återger den refererade studien på ett vinklat eller rentav felaktigt sätt. Hur detta sker har studerats i en nyligen publicerad artikel av Serge Horbach, Kare Aagaard och Jesper W. Schneider. De undersöker referenser till en studie kring forskningsetik av John med kollegor som kommit att bli både inflytelserik och välciterad. Analysen av referenserna visar att ett stort antal av citeringarna är överflödiga, och en hel del är direkt vilseledande. Dessutom verkar det som antalet referenser som bara ytligt engagerar sig med studiens resultat ökar över tid. Författarna tolkar detta som att referensen har blivit en så kallad “concept symbol”, eller med ett mer populärarkulturellt begrepp ett “mem”. I flera fall har resultaten förvanskats till den grad att processen kan liknas vid en viskningslek där de ursprungliga rönen är nästintill oigenkännliga. Flera orsaker anges till denna utveckling, där slarv och lathet (ofta läser inte författare studier som de citerar) är delförklaringar. Även retoriska överväganden, där referenser främst tjänar till att stärka den egna tesen, gör att studier med entydiga slutsatser tenderar att citeras oftare än de med mer ambivalenta konklusioner. Risken finns således att spektakulära studier där implikationerna av resultaten ofta överdrivs får större inflytande på forskningen jämfört med mer försiktiga och noggranna analyser.

Negativa och förvillande citeringar kan också drabba en enskild författare, men finns det någon möjlighet undvika felaktiga referenser, eller rentav begära att ovälkomna citeringar avlägsnas? Den frågan ställer sig Jaime Teixeira da Silva och Quan Hoang-Vuong i en reflekterande text i tidskriften Scientometrics. Idén om att forskare skulle kunna begära att referenser till deras texter ska tas bort framstår onekligen som orealistisk, och författarna tillstår också att någon sådan möjlighet knappast kommer att realiseras inom en snar framtid. Samtidigt anser jag att idén om rätten att inte bli (fel)citerad är intressant som tankeexperiment. I specifika fall kan det för en forskare vara direkt olustigt att bli citerad, exempelvis i en kontroversiell och ifrågasatt studie, eller om citeringen i fråga kommer från en tveksam tidskrift (en så kallad rovdjurstidskrift). I praktiken är det dock så att lika lite som Esaias Tegnér kan förhindra att högerextrema grupper använder hans verk, så kan en forskare undvika att bli refererad till på oriktiga grunder. Dock skulle jag säga att det finns flera möjligheter att förbättra chanserna att ens verk inte blir refererad på ett missvisande sätt:

Det mest uppenbara sätt på vilket en författare kan undgå att bli “felciterad” är att sträva efter en tydlig och korrekt framställning utan överdrifter eller svepande generaliseringar, eller för att parafrasera Tegnér: “Det dunkelt skrivna, är det dunkelt citerade”.
När väl något är publicerat så kan också en försigkommen forskare se till att diskutera sitt alster på konferenser, seminarier och sociala medier för att på så sätt styra hur resultat och slutsatser mottas.
Självciteringar är ifrågasatta och bör nyttjas med måtta, men de kan vara ett sätt förstärka de slutsatser som man själv ser som de mest centrala i ett forskningsbidrag. Att då själv referera till sitt verk kan bli ett sätt att påverka hur efterföljare forskare tolkar innehållet.
Vid uppenbart felaktiga citeringar – särskilt om de publicerats i inflytelserika forum – kan det vara värt att genom en uppföljande artikel, eller kommentar, påvisa det som anses förvillande eller rent fel. Min bedömning är dock att det sällan förekommer situationer där en sådan ansträngning kan sägas vara motiverad.

Avslutningsvis kan det vara värt att återvända till de mer övergripande konsekvenserna av tveksamma referenser som beskrevs i inledningen. För även om det må vara förargligt att bli felciterad så är det på en aggregerad nivå som undermåliga citeringspraktiker kan bli direkt skadliga för vetenskapen i stort. Om forskningskommunikationen blir en viskningslek så begränsas möjligheten till vetenskapliga framsteg, och allmänhetens förtroende för akademisk kunskap riskerar att eroderas. Det bör här påpekas att givandet av referenser är en del av ett större forskningspolitiskt sammanhang där citeringar är hårdvaluta både för forskare och tidskrifter. Samtidigt finns det, i mitt tycke, möjlighet för var och en – i sina respektive roller som lärare, handledare, författare, granskare och redaktörer – att verka för ansvarsfulla citeringspraktiker som ökar möjligheten till verklig dialog och interaktion med tidigare forskning.

Bild: Av anonymus – Punch (the Danish) page 73, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14174609

“Förlåt jag blott citerar”: Åtta punkter för ansvarsfullt refererande

Publicerad den april 24, 2018 av bjornhammarfelt

Svara

“At the personal level of the scientific writer and the editor and publisher of journals, it tells that one might well be as careful about references as we are about titles, authorships, and proper presentation of data.” (de Solla Price, Little Science, big science…and beyond, 1986 s. 178,

Referensen spelar en nyckelfunktion i att göra en text vetenskaplig, och det är därför som stor vikt läggs vid att lära studenter att referera korrekt. Onekligen är de formella reglerna och själva refererandets teknik oumbärlig kunskap för den som skall ägna sig åt vetenskapens hantverk, och även erfarna forskare måste beakta de varierade krav som tidskrifter och bokutgivare ställer på utformandet av referenser och noter. Att lära sig referera korrekt är dock bara en del av att behärska refererandets ädla konst. Vi behöver också lära oss att citera ansvarsfullt.

I en tid när referenser – som genom sitt indexerande i citeringsdatabaser som Google Scholar eller Web of Science – blir till citeringar, vilka i sin tur omvandlas till hårdvaluta för institutioner, forskare och tidskrifter så blir refererandet en än mer komplex verksamhet. För vårt val av texter att hänvisa till blir då del i en evaluerande praktik där citeringar blir till kapital på en marknad där forskare konkurrerar om resurser av olika slag. Det gör också att vi som författare behöver ta ett större ansvar för hur vi refererar genom att aktivt reflektera över de val vi gör. En som tagit sig an denna uppgift är Bart Penders som mot bakgrund av senare års diskussioner och kritik av fenomen som till exempel självciteringar och citeringskarteller formulerat tio regler för ett mer ansvarfullt refererande. Med avstamp i dessa regler återger jag nedan åtta punkter där flera av Penders regler ingår, men där jag också tagit mig friheten att sammanfoga några av hans argument och lagt till några egna. Till skillnad från Pender så tar jag min utgångspunkt i ett samhällsvetenskapligt och humanistisk perspektiv på refererandets praktik snarare än ett naturvetenskapligt och medicinskt.

Inkludera relevanta referenser

Denna regel, som återkommer i de flesta guider och handböcker kring hur referenser ska ges, innebär att du ska citera det som är relevant för din forskning, och speciellt inte låta påskina att argument som du funnit i litteraturen är dina egna. Knepiga fall är de där ett påstående är så väletablerat att det kan sägas vara självklart, och därför kanske inte kräver en referens. Denna process, där centrala verk så småningom blir så självklara att det inte längre citeras, benämndes av Robert K. Merton som ”obliteration by incorporation”. Är det till exempel nödvändigt att varje gång som ‘diskursanalys’ nämns referera till Michel Foucalt? Här är det genre, kontext och läsarnas eventuella förförståelse som avgör.

Läs de publikationer som du refererar till

Det kan tyckas självklart att de källor som refereras också bör ha lästs, men så är inte alltid fallet. Att påskina att en utsaga bygger på en egen läsning av en text utan att ha läst den kan i vissa fall ses som en form av plagiarism. Frågan är dock vad ‘läst’ innebär i detta sammanhang? Behöver vi ha tagit oss igenom en hela bok från pärm till pärm för att kunna referera till den? Räcker det att ha scannat ‘abstract’ och ‘findings’ i den artikel som vi stödjer oss på? Svaren på dessa frågor beror återigen på kontext och syfte med referensen.

Fokusera på det centrala innehållet när du refererar

När du refererar bör du fokusera på det innehåll som du stödjer dig på, och finns det flera viktiga argument så kanske texten bör citeras flera gånger. Det räcker alltså inte med att bara nämna texten i förbigående om dess innehåll är centralt för ditt eget bidrag. Ett utstuderat och ökänt exempel på en tveksam praktik är den så kallade ‘trojanska referensen’ där en för texten viktig referens ges i förbigående och utan att dess centrala betydelse för framställningen framgår. På så sätt kan författaren hävda att verket har citerats utan att på det sättet avslöja att den egna forskningen kanske inte var riktigt så nydanande som man vill påskina.

Var transparent, men inte nödvändigtvis neutral och tråkig

Det finns inget tråkigare en att läsa förment neutrala forskningsöversikter där läsaren ges liten eller ingen ledning i hur den litteratur som passerar revy ska bedömas. Givetvis handlar det här inte om att forskaren måste ge värdeomdömen om varje enskilt bidrag, men det bör framgå hur de studier som refereras relaterar till varandra och eventuella kontrasterande perspektiv bör framhållas. Jag tror personligen att många författare heller ser att det de skrivit blir kritiserat än lite lamt omnämnt tillsammans med en hoper andra referenser. Genom att författaren engagerar sig i den litteratur som refereras så blir också den egna position tydlig, och transparent, för läsaren.

Var specifik

Om det är något jag själv allt mer arbetar med i mitt eget skrivande så är det att dra ner på det som Bruno Latour kallar ’stacking’ av referenser (Science in Action, 1987 s. 33). Alltså fenomenet att samla en stor mängd referenser inom en och samma klammer för att stärka ett argument, eller ringa in ett forskningsproblem eller område. Argumentet för ett sådant tillvägagångsätt är att det både är effektivt och övertygande, och denna praktik blir nu allt vanligare även inom samhällsvetenskapen och humaniora. Problemet är dock att det drar ner läsvänligheten – det är få som uppskattar sidor som till hälften består av referenser – och ibland gör det texten rentav helt ogenomträngbar. Bättre då att vara specifik och istället ange mer i detalj vad en specifik källa handlar om. Exempelvis finner jag det bättre att ange att en text handlar om ‘självcitering’ och en annan om ‘citeringskarteller’ istället för att bunta ihop dem med ett gäng andra som behandlar ‘citeringspraktiker’ mer generellt. En annan strategi för att undvika ansamlingar av referenser är att prioritera i litteraturen: behöver verkligen den där tredje artiklen på liknande tema av samma författare anges?

Gödsla inte med referenser

Överlag refererar forskare till alltfler publikationer i sina alster, och detta beror givetvis på ett allt större utbud av möjliga källor, samt förmodligen också på ett ökat användande av referenshanteringsprogram som gör det snabbt och enkelt att referera. Vidare är kollegor ofta pigga på att föreslå nya referenser när texter läses på ett seminarium eller när de referentgranskas, men mycket sällan är det någon som säger att det nog vore bra att hålla igen lite. Givetvis ska inte relevanta källor ignoreras, men det finns en tendens att belägga varje enskilt påstående med en, eller gärna flera referenser. Värdet av varje enskild referens reduceras då, och förutom att läsbarheten minskar så riskerar den flitigt citerande att framstå som osäker och osjälvständig. Generellt tenderar forskare att bli mer sparsamma i sitt refererande senare i den akademiska karriären när den egna auktoriteten är större. Ibland går detta självklart till överdrift – det förekommer att framstående professorer inte längre anser sig behöva stöd av andra överhuvudtaget och helt sonika utelämnar referenser helt – och i likhet med andra punkter är antalet referenser avhängigt av kontext, genre och publik.

Citerad dig själv och dina kollegor, men bara när det är nödvändigt

Alla forskare refererar till sig själva, och det är i sig inget fel. Ofta utgör en ny publikation en fortsättning på en redan påbörjad forskningslinje och det ter sig då självklart att hänvisa till sig själv. Men ett krav för att en referens till eget arbete ska inkluderas är att den verkligen är relevant, och detta krav bör vara skarpare jämfört med andra referenser. I valet mellan att citera sig själv och att citera en annan forskare så bör det senare föredras. Vi tenderar även att citera de vi känner snarare än någon okänd i litteraturen. Så titta gärna igenom din referenslista: är en betydande del av referenser till dig själv, dina närmaste kollegor eller dina landsmän så finns det anledning att reflektera över urvalet. Kan det verkligen vara så att en så stor del av all framstående forskning inom det område som du studerar bedrivs av just den grupp som du dricker eftermiddagskaffe med? Är du man som kan det också vara lämpligt kontrollera så att du inte råkar referera extra mycket till andra män. Studier visar nämligen att män refererar oproportionerligt mycket till andra män, samtidigt som kvinnor inte uppvisar samma tendenser till att gynna det egna könet när referenser väljs.

Uppdatera och variera dig

Generellt brukar forskare över tid utveckla en ‘citeringsidentitet’, och denna brukar ofta vara relativt stabil över tid. Detta innebär att när en forskare väl börjat citera ett visst verk så gör man det ofta gärna igen; det har blivit en del av den personliga ’citeringsrepertoaren’. Självklart är det enkelt att återkomma till verk som redan läst och är välkända, men risken finns att de gamla hjulspåren blir nötta och att annan relevant forskning förbises på grund av vana och bekvämlighet. Troligen förstärks också denna tendens av referenshanteringsprogram som Endnote eller Zotero där redan använda referenser ligger klara och redo att användas på nytt. Därför är det viktigt att hålla sig uppdaterad med litteraturen, både genom att följa vad som publiceras och genom att besöka konferenser och liknande, och medvetet se till att inte återupprepa samma referenser gång på gång.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa punkter måste anpassas till de specifika citeringspraktiker som råder i det fält där en forskare verkar, och inte sällan är det så att vi behöver foga oss efter de konventioner som gäller för en specifik tidskrift eller bokserie. Ändå tror jag att doktorander, och även mer seniora forskare, kan vara betjänta av att reflektera över inte bara refererandets praktik utan också dess etik. Ett mer eftertänksamt refererande kan med stor säkerhet bidra till både mer läsbara texter och till högre kvalité på forskningen, samtidigt som det gör oss mer ansvarsfulla i hur vi förhåller oss till det som andra redan har författat.

”Förlåt jag blott citerar” är ett citat från den svenska lyriken Johan Henric Kellgrens dikt ”Man äger ej snille för det man är galen” (1787). Det är också titeln på en bok om citerandets konst författad av idéhistorikern Svante Nordin (2001)

Bild: By futureatlas.com (originally posted to Flickr as ”Citation needed”) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D, via Wikimedia Commons

Långsamhetens lockelse i den jäktade akademin

Publicerad den februari 8, 2017 av bjornhammarfelt

Svara

(från Respons 6/2016)

Teknikutveckling, publiceringshets och excellenssträvanden har bidragit till ett ökat tempo i den akademiska världen, som hos många skapar en känsla av att aldrig räcka till. Nu tycks en reaktion vara på väg, men en del av åtgärdsförslagen är förbehållna en elit och det är inte troligt att beslutsfattare och omvärlden i stort accepterar en temposänkning.

We do need time to think. We do need time to digest. We do need time to misunderstand each other, especially when fostering lost dialogue between humanities and natural sciences. We cannot continuously tell you what our science means; what it will be good for; because we simply don’t know yet. Science needs time.

– The slow science manifesto (2010).

Reaktionerna på ett alltför uppskruvat tempo i både arbetsliv och vardag tar sig många uttryck. Populärvetenskapliga böcker som Owe Wikströms Långsamhetens lov (2009) och Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt (2012) betonar eftertankens betydelse för kunskapsbildning. Välbefinnande och ett ökat intresse för surdegsbakning, långkok och ölbryggning låter ana en längtan efter det omsorgsfulla och långsamma. Denna allmänna fascination inför långsamheten ackompanjeras av ett växande sociologiskt intresse för det senmoderna samhällets temporalitet, där sociologen Hartmut Rosas tes om ”social acceleration” intar en central position. Ofta förstås ett ökat tempo i samhället som ett resultat av teknikutveckling med ökad produktionstakt och allt snabbare kommunikationer som följd. Paradoxalt nog så har den teknik som är tänkt att frigöra tid i stället fått oss att känna oss än mer stressade. Enligt Rosa kan teknologiska framsteg bara förklara en del av accelerationen där breda sociala omställningar och förändringar i vardagslivets rytm utgör andra centrala aspekter (för mer om Rosa och acceleration se Respons, 3/2014).

Långsamhetens betydelse har nu också kommit att betonas i akademiska sammanhang och begrepp som ”slow science” och det långsamma universitetet har lanserats. Dessa initiativ kan ses som en reaktion på att allt fler upplever att tempot i det akademiska arbetet har stegrats, samtidigt som kraven på att redovisa och förbättra produktiviteten har blivit tydligare. Flera faktorer bidrar till ytterligare tidspress. En tilltagande andel forskare och lärare har tillfälliga anställningar, forskningen bedrivs ofta inom tidsbegränsade, externt finansierade projekt och undervisningen – inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap – bedrivs med färre lärarledda timmar. Excellensretoriken förstärker också känslan av att inte räcka till (se Respons 4/2016). I stort sett alla lärosäten anser sig sträva efter excellens inom ett eller flera områden och varje anställd bör bidra till att uppnå detta mål. Att ständigt avkrävas världsledande insatser skapar ytterligare stress och ger dem som inte når upp till orimligt höga förväntningar dåligt samvete. Minst lika viktiga som de yttre kraven är emellertid den press som kommer inifrån. Status inom akademin och i samhället i stort kommer dem som arbetar intensivt och mycket till del. Den klass som sociologen Thorstein Veblen i slutet av 1800-talet benämnde som The leisure class utmärker sig i dag inte genom sina möjligheter till fritid utan genom att arbeta länge och dedikerat.

Men liksom i andra sfärer i samhället syns nu även inom akademin initiativ för ett sänkt tempo. The slow science manifesto (2010), som citeras ovan, är ett försök att framhålla eftertankens och långsamhetens betydelse för kunskapsbildningen och en liknande argumentation, fastän mer utvecklad, återfinns i The Slow Professor – Challenging the Culture of Speed in the Academy (2016) av Maggie Berg och Barbara K. Seeber. Dessa båda litteraturvetare tar avstamp i slow-rörelsens appeller för långsamhet och omsorgsfullhet för att sedan diskutera hur de kan appliceras inom akademin. Bergs och Seebers ambition är att erbjuda strategier som den enskilda forskaren kan använda för att skapa utrymme för eftertanke och återhämtning. De har författat en sorts självhjälpsbok som tar avstamp i en litteratur som är tänkt att hjälpa akademiker effektivisera sin tidsplanering. Flera klyschor om akademisk effektivitet refereras och kritiseras, till exempel råd som att gå upp klockan fyra på natten för att skriva innan barnen vaknar, att ”skriva papers i huvudet” samtidigt som man städar eller diskar eller att läsa uppsatser i baksätet på vägen till svärföräldrarnas lantställe. Handböcker, som till exempel Donald Halls The Academic Self – An Owners Manual (2002), framhåller att tidspress bäst hanteras genom att varje timme planeras, bokförs och prickas av för att arbetet ska bli så effektivt som möjlig, men Berg och Seeber påpekar att denna strategi starkt begränsar möjligheten till så kallad ”tidlös-tid”. Forskning visar att just den tidlösa tiden är en grundläggande förutsättning för problemlösning, kreativitet och eftertanke. Till skillnad från den schemalagda, in-i-minuten planerade och rapporterade tiden ger den oplanerade tiden möjlighet att under en längre period fokusera och helt hänge sig åt en specifik aktivitet. Berg och Seeber betraktar således utrymmet för det som mer populärt kallas ”flow” som helt avgörande för intellektuell verksamhet.

Medan Berg och Seeber tar avstamp i en mer populärvetenskaplig diskussion kring tidspress, stress och långsamhet så är Filip Vostals Accelerating Academia – The Changing Structure of Academic Time (2016) förankrad i en sociologisk teoribildning. Vostal utgår också från en bredare kontext, där forskningens och utbildningens globalisering, den tekniska utvecklingen och en allmän föreställning om vetenskapen som avgörande för innovation och tillväxt ses som bidragande orsaker till acceleration inom akademin. I sina mer empiriska studier visar sedan Vostal hur kraven på internationell konkurrenskraft tillsammans med en förväntan på att akademisk forskning och undervisning bör vara direkt tillämpar, nyttig och vinstgenerande, leder till ytterligare tidspress. Forskarna som intervjuas skildrar en situation där publicering hastas fram, där allt mindre tid ges till läsning av allt det som skrivs och där administrativa krav och utvärderingar upptar en allt större del av arbetet. I värsta fall resulterar denna hets i en situation som kan liknas vid Rosas tes om ett ”rusande stillastående” – alltmer produceras utan att egentliga intellektuella landvinningar görs. Samtidigt bör det betonas att åtskilliga forskare framhåller att acceleration också är njutbart, och att perioder av högt tempo kan upplevas som både akademiskt givande och stimulerande. Uppenbarligen måste ett stegrat tempo i arbetet inte nödvändigtvis uppfattas som negativt, och speciellt gäller detta fall där accelerationen är initierad av forskaren själv. Kontroll över den egna arbetstiden samt möjligheten att själv bestämma tempo blir därmed avgörande för kreativitet och välbefinnande i den accelererande akademin.

Ett berömt exempel på accelerationskritik, återgivet av Walter Benjamin i Passagearbetet, är hur flanörer i 1830-talets Paris tog med sig sköldpaddor på sina promenader i protest mot den moderna stadens jäkt. Hur lockande ett sådant avståndstagande från modernitetens accelererade samhällsliv än må vara, är flanörens tillbakalutade protest knappast en gångbar lösning i dagens akademi. På samma sätt kan inte uppmaningar att sluta blogga eller twittra lösa de problem som accelerationen medför, eftersom ett aktivt propagerande för långsamhet, både inom akademin och i Benjamins Paris, är förbehållet en krympande elit som kan kosta på sig att lätt nedlåtande betrakta dem som är tvungna att stressa. För en stor del av de akademiskt verksamma är långsamhet helt enkelt inget alternativ. Tanken på ”deacceleration” och med den en återgång till ett mer trögrörligt och förutsägbart samhälle attraherar också antimodernistiska och teknikfientliga strömningar vilkas ideologiska grund svårligen går att kombinera med de ideal som vi fortfarande associerar med universiteten och den högre utbildningen.

Dessutom är det är uppenbart att en stor del av accelerationen genom teknikutveckling och ökad informationstillgång har haft en positiv inverkan på kunskapsproduktionen i samhället. Problemen med en stressad akademi uppstår snarare när korta tidshorisonter begränsar kreativiteten, när möjligheten till att skifta tempo inte ges och när forskningspolitiska nyckelord som excellens, innovation och genomströmning signalerar förväntningar som ofta rimmar illa med hur kunskapsproduktion och inlärning faktiskt går till. Om det inte finns tid för eftertanke, omsorgsfullhet och reflektion är risken för stressad och undermålig forskning och undervisning stor.

Avslutningsvis kan det konstateras att en generell appell för långsamhet kanske inte är den mest effektiva metoden för att bemöta de utmaningar som den högre utbildningen och forskningen ställs inför. Uppmaningar till en generell temposänkning lär heller inte slå an hos beslutsfattare och en bredare allmänhet. I stället bör vi, enligt Vostal, verka för akademiska miljöer där hög grad av ”temporal autonomi” råder för att på så sätt främja ”ohastad” forskning och undervisning. För att få konkret orientering i hur sådana miljöer kan skapas är det värt att återvända till Bergs och Seebers självhjälpstips. De framhåller kollegialiteten, och då inte minst seminariet, som en plats där eftertanke och ”ohastade” idéer ges utrymme. Det ligger mycket i denna argumentation, för till skillnad från forskningspublikationer, välputsade konferenspresentationer eller massföreläsningar så är det i seminariet som tankar föds, utmanas och utvecklas. Seminariet ligger inte till grund för någon medelstilldelning, ger inte några poäng i rankningar och sällan betonas dess roll för innovation och nyttiggörande, och just därför är det – än så länge – en relativt skyddad plats. ”Långsamhetsoaser”, som Rosa skulle kalla dessa fredade rum, kan i sig inte hindra fortsatt acceleration, men förhoppningsvis erbjuda utrymme för återhämtning, reflektion och kreativitet i en jäktad akademi som bär på en ständig rädsla för att hamna på efterkälken.

För ytterligare reflektioner kring acceleration se tidigare bloggpost om det långsamma universitetet och den postdoktorala tillvaron

Om engelskan som vetenskapsspråk(et)

Publicerad den april 26, 2016 av bjornhammarfelt

brueghel-tower-of-babel

I 1700-talets Sverige kom svenskan alltmer att ersätta latinet som det ledande språket för vetenskaplig publicering. En förändring som kan relateras till ett allt större fokus på vetenskapen som en nationell angelägenhet. Under 1900-talet har vi sett en motsatt rörelse där nationella språk ersätts av engelskan när vetenskapens internationella, för att inte säga globala, karaktär betonats. Den ökande dominansen av engelska som vetenskapens ”lingua franca” är ämnet för en doktorsavhandling, Languages and linguistic exchanges in Swedish academia, som försvaras vid Stockholms Universitet idag. I fyra delstudier behandlar Linus Salö flera aspekter av engelskans inflytande. Den första studien handlar om hur debatten i Sverige alltmer kom att handla om hur svenskan förlorade mark gentemot engelskan inom politik, vetenskap och näringsliv. Därpå följer en undersökning av språk och makt inom två discipliner: psykologi och historia. I den tredje delstudien studeras språkanvändning i fysik och datavetenskap, men här är inte formella publikationer i fokus utan kommunikation mer generellt. I ett avslutande kapitel så tittar sedan Salö på hur nya språkpraktiker utvecklas när forskare ”tvingas” överföra kunskapsstoff från engelska till svenska. Avhandlingen erbjuder flera givande ingångar till frågeställningen om engelskans betydelse, och särskilt imponerande är hur Salö kombinerar metodologisk eklekticism med teoretiskt stringens.

Speciellt intressant från en bibliometrisk och forskningspolitisk horisont finner jag de resultat som pekar på hur försvaret för svenskan också blir ett sätt att upprätthålla sin egen position. De som länge ”investerat” i svenskspråkiga publikationer vill givetvis inte se att värdet på dessa devalveras. I den bourdieuska tradition som avhandlingen bygger på blir alltså frågan om språk också en illustration av strider inom en domän där etablerade praktiker utmanas, och i exemplet psykologi kom en svenskspråkig tradition att nästintill helt ersättas av publicering på engelska. I historia – där debatten kring svensk- kontra engelskspråkig publicering är högst aktuell – kan motsättningarna delvis förstås som en generationskonflikt där yngre forskare utmanar etablerade maktstrukturer. Samtidigt hävdar Salö, med stöd bland annat av Sarah de Rijckes och min studie av publiceringspraktiker inom humaniora, att ett ökat fokus på bibliometriska mått accentuerar engelskans betydelse. Sammantaget visar delstudien att språkfrågan måste förstås i en större kontext där framförallt makten över kunskapsproduktionen och publiceringskanalerna utgör viktiga aspekter.

Salö konstaterar att språkanvändning inom vetenskapen inte kan reduceras till enbart publikationer. Istället måste vi förstå språkets roll i en bredare kontext. Han visar bland annat att svenskan fortfarande spelar en betydande roll som arbetsspråk även i discipliner, som systemvetenskap och fysik, där nästintill alla vetenskapliga publikationer författas på engelska, och tvärtemot gängse föreställningar så kan forskare inom dessa discipliner beskriva även avancerad forskning på sitt modersmål. På liknande sätt kan vi ifrågasätta uppfattningen att humanister som främst publicerar på svenska för den sakens skull inte influeras av engelskans dominans. Till exempel så visar bibliometriska undersökningar att svenskspråkiga publikationer och forskningsansökningar inom litteraturvetenskap i hög grad refererar till engelskspråkiga publikationer. Att svenska litteraturvetare i allt större utsträckning förlitar sig på engelska källor men skriver på svenska kan dock i förlängningen utgöra ett problem. För vad innebär det egentligen för ett forskningsfält att de kollegor man refererar till med största sannolikhet aldrig kommer läsa det man skrivit? Lite provokativt skull det kunna uttryckas på följande vis: det finns en risk att forskare som enbart publicerar sig på svenska blir uttolkare, introduktörer och översättare av verk och teoribildningar som lanserats i den engelskspråkiga forskningen, men själva bidrar man i liten grad till det internationella inomvetenskapliga samtalet. Samtidigt kommer det dock vara fortsatt mycket viktigt för discipliner som litteraturvetenskap och historia att kommunicera på svenska till en bred publik bestående av kollegor, studenter och allmänhet. Incitamentsstrukturer på individnivå och bibliometriska fördelningsmodeller bör alltså explicit gynna forskare som både riktar sig till internationella kollegor och till en inhemsk publik.

Svenska samhällsvetare och humanister behöver ständigt fundera på vilket språk som är lämpligt beroende på det syfte och den målgrupp som forskningen har. Språkfrågan kommer alltså även i fortsättningen debatteras, men förtjänsten med Salös avhandlingen är att den hjälper oss förstå hur komplext och mångfacetterat problemet är. Att andra aspekter än omsorgen om svenskan spelar in i denna diskussion är uppenbart, och etablerade föreställningar kring språkanvändningen i specifika discipliner behöver onekligen problematiseras. Salö hävdar avslutningsvis att engelskans värde på den akademiska marknaden bara tenderar att öka, samtidigt som svenskan ser ut att tappa ytterligare marknadsandelar. Förmodligen ligger det mycket i denna iakttagelse men det finns kanske ändå ett hopp för vetenskapssvenskan. Den digitala utvecklingen och framväxten av svenskspråkiga onlinetidskrifter kan kanske rentav dämpa engelskans dominans, och ett större forskningspolitiskt fokus på samhällelig relevans ( ”social impact”) pekar möjligtvis också i denna riktning.

Bild : Pieter Brueghel den äldre (1525/1530 – 1569). ”Babelstorn” https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22179117

Akademiskt författarskap i förändring: från authorship till contributorship

Publicerad den mars 27, 2015 av bjornhammarfelt

Inom nästan alla vetenskapliga fält har antalet författare per paper ökat under de senaste femtio åren. Trenden är särskilt tydlig inom medicin och naturvetenskap, men återfinns också inom stora delar av samhällsvetenskaperna. Det mest extrema exemplet på det som kommit att kallas ‘hyperauthorship’ återfinns i högenergifysik där antalet författare räknas i tusental. En artikel om Higgspartikeln som listar 3171 namn ser ut att hålla det nuvarande rekordet vad det gäller antalet författare. Detta exempel är uppseendeväckande men förutsättningarna inom fysiken är så pass unika att de knappast ska ses som representativa för vetenskapen i stort. Trenden är dock klar, antalet författare per publikation ökar inom alla discipliner, förutom inom humaniora där den ensamme författaren fortfarande hålls högt.

Ökningen av antalet författare inom naturvetenskapen går direkt att relatera till framväxten av ‘big science’ där stora grupper av forskare samt omfattande infrastruktur är förutsättningar för att bedriva forskning. Överlag kan också utvecklingen relateras till en allmän specialisering av vetenskapen där olika forskare fyller olika funktioner: planering av studie, utförande av experiment, ansvarig för analys, skribent osv. Såtillvida kan förändringar i författarnas antal och roll ses som en logisk konsekvens av förändringar i forskningens praktik. Publikationernas stora betydelse som akademiskt kapital, vid till exempel utvärderingar och tjänstetillsättningar, är en annan bidragande orsak till det ökade antalet författare per publikation.

En fråga som fått allt större uppmärksamhet då antalet författare ökar är den ordning i vilken författarnamnen återges. Beroende på disciplin ordnas namnen på olika sätt där forskarens relativa bidrag till publikationen (den som bidragit mest står först) eller bokstavsordning är de flitigast förekommande. Författarordningen är dock i många fall mer komplex än så, och i flera fält, som biomedicin, är positionen som ‘sistaförfattare’ minst lika åtråvärd som rollen som förstaförfattare. Att kunna tolka författarordningar är därmed avgörande för att urskilja de enskilda forskarnas bidrag. Illustrationen nedan är tänkt som ett skruvat exempel men studier av författarordningar bekräftar i stort denna bild.

Betydelsen av publikationer vid tjänstetillsättningar och i bibliometriska utvärderingar gör att författarskap och den ordning i vilken namn återges blir en omdiskuterad fråga. Exempel på ‘honorary authorship’’ eller ‘gift authorship’, där framstående forskare inkluderas i författarlistan trots att deras insats varit minimal (ibland har de inte ens läst papret i fråga) har alltmer ifrågasatts. Speciellt fall där läkemedelsbolag rekryterat till synes oberoende akademiska forskare att stå som ‘författare’ och därmed legitimera den forskning som utförts av bolagets anställda har med rätta kritiserats. Fall av ‘ghost authorship’, där forskare som gjort betydande insatser utlämnats från listan av författare, har också uppmärksammats.

Det stora problemet är kanske inte det ökade antalet författare, utan att vår föreställning om vad det innebär att vara författare inte har förändrats trots att dess reella innebörd i många discipliner inte lever upp till ett ideal om författaren som skapare av – och ansvarig för – det innehåll som stämplats med hens namn. Efterfrågandet av specifika, om än vaga, kriterier för författarskap illustrerar tydligt det vetenskapliga författarskapets ambiguitet. Därför har alternativa begrepp, som ‘contributor’, förslagits för att mer rättvist fördela både ansvar och akademiskt kapital. Företrädare för begreppet ‘contributorship’ menar att det har flera fördelar: Dels så försvinner de konnotationer kring originalitet och ägande som omgärdar begreppet författarskap och dels så möjliggör ‘contributorship’ en mer mångfacetterad beskrivning av enskilda forskares bidrag. Flera tidskrifter stödjer, eller kräver, att de enskilda forskarnas bidrag redovisas. Ett exempel är tidskriften Plos One där det numera är obligatoriskt att lista de enskilda författarnas bidrag.* Ett annat förslag, måhända lite väl inspirerat av spelvärlden, är att tilldela ‘badges’ för författarinsatser. Viktigt att poängtera här är dock att contributorship knappast kommit att ersätta författarskap, utan snarare innebär det ett försök att precisera vad författarskapet betyder. Stora osäkerheter kvarstår dock. Vad innebär det t.ex. att en forskare sägs ha varit med och skrivit (wrote) en artikel? Räcker det med att ha skrivit några få ord, eller att med kritiskt blick ha reviderat artikeln?

Contributorship bygger i slutändan på en idé om att alla bidrag till en vetenskaplig artikel kan listas, och att både ansvar och akademiskt kapital sedan kan fördelas rättvis och transparent. Att detta skulle fungera i praktiken är dock svårt att tro, och snart lär också contributorship föregås av prefix som ghost-, honorary- och gift-. Vidare kan contributorship leda till nya, potentiellt problematiska situationer när roller ska fördelas. En studie av Vincent Larivière och kollegor (tyvärr ännu inte publicerad) visar nämligen att kvinnor i högre grad anges ha gjort ’enklare’ labbarbete samtidigt som män sägs ha bidragit till högstatussysslor som design och analys.

Avslutningsvis så löser dessa lovvärda innovationer knappast huvudproblemet med att författarskap idag blivit så pass viktigt för den enskilde forskarens karriär att det kommit att överskugga andra viktiga delar av den akademiska gärningen, såsom handledning, undervisning och interaktion med samhället. Att uppvärdera dessa roller, eller för den delen betydelsen av att läsa — för vem hinner läsa när man har fullt upp med att vara författare? — synes därför vara en viktig del i att åstadkomma en förändring. Att åtgärda problem som är kopplade till det akademiska författarskapet kan synas vara omöjligt, inte minst då hela det vetenskapliga meriteringssystemet och stora delar av utvärderingsapparaten direkt medverkar till att skapa en allt större publiceringsstress. Dock finns det tecken på att framstående forskare från flera discipliner nu uppmärksammar de problem som dagens publiceringskultur frambringat: Initiativ såsom det Nederländska Science in Transition är ett av flera uppmuntrande exempel på att vetenskapssamhället nu reagerar. Huruvida sådana ansatser också kan medföra reella förändringar återstår dock att se.

*Bidrag till denna bloggpost (med utgångspunkt i Plos Ones riktlinjer). Conceived and designed the blogpost: BH, Literature review: BH, Wrote and revised the post BH LKH, Discussed and developed theoretical rationale: BH LKH.

BH: Björn Hammarfelt, LKH: Linda Karlsson Hammarfelt

Bild: Övre. ”Authorship in Transition”. Poster från http://www.lorentzcenter.nl/lc/web/2015/690/info.php3?wsid=690. Nedre: Illustration, PhD Comics, 2005/3/13, http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=562

Bibliometrin i forskningsbiblioteket

Publicerad den december 10, 2014 av bjornhammarfelt

Svara

Under de senaste veckornas pendlande mellan Göteborg och Borås så har jag roat mig med att läsa Joachim Hanssons underhållande essäsamling: Att bilda en bibliotekarie. De samlade essäerna behandlar centrala frågor inom biblioteksvetenskapen på ett initierat och lättsamt sätt. För den med lite djupare kännedom kring nordisk B&I-forskning är igenkänningsfaktorn hög, och essäerna kryddas av anekdoter och iakttagelser från Hanssons professionella liv. Boken har dock mer än anekdoter att bjuda på, och här vill jag speciellt uppmärksamma kapitlet kring bibliometri.

Hansson konstaterar att bibliometrin alltmer kommit att bli en viktig del av universitetsbibliotekens verksamhet, och till stor del bygger resonemangen på en tidigare artikel samförfattad med Fredrik Åström. Här kartlägger de användningen av bibliometri på utvalda svenska lärosäten och konstaterar att biblioteket och bibliotekarien spelar en central roll. Resultat som bekräftas och stärks i en pågående studie om institutionaliseringen av bibliometrisk utvärdering vid svenska universitet och högskolor.

Åström och Hansson finner att utveckling av den bibliometriska verksamheten vid svenska forskningsbibliotek kan ha flera positiva konsekvenser; bibliotekens synlighet bland forskarna ökar, utbudet av relevanta tjänster för forskarna växer (vilket får anses viktigt i en tid när traditionella tjänster tillhandahållna av bibliotekarier automatiseras) och då bibliometrin är viktig för styrningen av lärosätet så stärks också bandet till lärosätets ledning. Bibliometrin kan alltså ha en statushöjande funktion för biblioteket. Noterbart i detta sammanhang är att bibliometrin står för skenbart ’hårda’ och objektiva ’fakta’ i form av siffror i en verksamhet som annars präglas av en mer humanistisk kunskapssyn. Att det främst är män (mig själv inräknad) som sökt sig till detta område är tydligt, och personligen tror jag att bibliometrins statushöjande potential är en orsak till den ganska skeva könsfördelning som ännu råder inom skrået.

Utvecklingen av bibliometriska funktioner vid svenska lärosäten kan också ses i ett kritiskt ljus. En potentiell risk är att biblioteket som generellt haft en stödjande roll också tar på sig en övervakande funktion. Hur reagerar forskarna på att bibliotekarier inte bara bistår dem i arbetet utan också utvärderar detsamma? Risken är att utföraren får ta skulden för illa genomförda utvärderingar trots att beslutet fattats av andra, och då kan biblioteket hamna i en vansklig situation. Åström och Hansson frågar sig också om bibliotekarierna verkligen har den kompetens som erfordras för att utföra bibliometriska studier. Det är svårt att ge något entydigt svar på denna fråga; många som arbetar med bibliometri vid svenska lärosäten är ytterst insatta och flera både följer och deltar i aktuell forskning. Dock kan vi konstatera att bibliotekarieutbildningarna i allmänhet ger mycket lite undervisning kring bibliometri och vetenskaplig kommunikation. Att forskningsbibliotekets roll, och därmed bibliotekariens, snabbt förändras från en mer passiv, förmedlande och informationssökande till en mer aktiv producerande roll har mestadels gått utbildningarna förbi. Oftast inskränks undervisningen kring bibliometri till någon enstaka föreläsning och den kompetens som finns ute i landet har ofta förvärvats på egen hand. Att bibliotekarier med bibliometrisk kompetens är efterfrågade råder det ingen tvekan om, och bara under det senaste året har flera tjänster med en sådan inriktning annonserats.

Behovet av bibliometrisk kompetens är dock inte helt förbisedd och ett tydligt exempel är kursen Bibliometri för bibliotekarier (7,5) som gavs vid Högskolan i Borås förra hösten och som riktade sig till yrkesverksamma forskningsbibliotekarier. En annan är Bibliometrins grunder (7,5) som i år ges som valbar kurs inom kandidatprogrammet. Inom dessa kurser får studenterna en grundlig introduktion till ämnet både ur praktiskt och teoretiskt hänseende. Viss fördjupning kring aktuella trender som altmetriska mått och visualisering sker också. Viktigast är dock att studenterna här får diskutera bibliometrin ur ett bredare forskningspolitiskt perspektiv där ett kritiskt förhållningssätt framhålls. Kompetensen att rent praktiskt handha bibliometriska databaser och verktyg är givetvis en komponent, men om kombinationen bibliometri/bibliotek ska framstå som fortsatt lyckad så torde det kritiska perspektivet vara av avgörande betydelse.

Bibliometri, publiceringsstöd och open access är områden där forskningsbiblioteken har en betydelsefull roll att spela. Med utgångspunkt i traditionella styrkor kring informationssökning och tillhandahållande kan dessa nya funktioner ytterligare stärka biblioteket som en central aktör i kommunikationen av vetenskapen. Bibliometrin är på goda grunder en kontroversiell verksamhet som inte bör bedrivas hur som helst, men som Hansson skriver: ”Det är kanske inte så farligt ändå, för mitt i allt står de ju där, bibliotekarierna. De kan och de vet.”. Låt oss hoppas att han har rätt.

Bild: ”Bookshelf Prunksaal OeNB Vienna AT matl00786ch” by Matl – own work (photography). Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Det långsamma universitetet, publiceringsstress och den postdoktorala tillvaron

Publicerad den oktober 9, 2014 av bjornhammarfelt

“We do need time to think. We do need time to digest. We do need time to misunderstand each other, especially when fostering lost dialogue between humanities and natural sciences. We cannot continuously tell you what our science means; what it will be good for; because we simply don’t know yet. Science needs time.” The slow science manifesto (2010)

Reaktionerna på ett alltför uppskruvat tempo i både arbetsliv och vardag kan ta sig många uttryck; böcker som Långsamhetens lov och Thinking fast and slow betonar eftertankens betydelse för kunskapsbildning och välbefinnande samtidigt som ett ökat intresse för surdegsbakning, långkok och ölbryggning kan ses som en längtan efter det omsorgsfulla och långsamma. Rörelsen kring “slow” startade också i den gastronomiska sfären med ett italienskt upprop mot snabbmat och Mcdonaldisering under 1980-talet. Långsamhetens betydelse har också kommit att betonas i akademiska sammanhang och begrepp som slow science och the slow university har lanserats.

Dessa initiativ kan betraktas mot en bakgrund av att alltfler forskare upplever att tempot i det akademiska arbetet har ökat, tydligt är också ökade krav på att redovisa och förbättra produktiviteten i enlighet med modeller inspirerade av New Public Management. En tilltagande andel forskare som har temporära anställningar samt det faktum att en allt större del av forskningen utförs inom tidsbegränsade och externt finansierade projekt är ytterligare faktorer som bidrar till ökad tidspress. En informant i Ylva Hasselbergs Vetenskapen som arbete (s. 157) uttrycker det på följande sätt: Har man inte publicerat i en av de topp tio-tidskrifterna som post doc är det små chanser till en foass när man kommer tillbaka till Sverige. Att forskare i fasen efter disputation känner en extra press att prestera, och då helst prestera sådant som kan rendera en fast tjänst, är knappast en överraskning. Ruth Müller har i studien Racing for what? specifikt fokuserat på hur postdoks inom biomedicin upplever och hanterar det uppskruvade tempot. Givetvis är det specifika förhållanden som råder inom biomedicin och ibland skulle det vara önskvärt med sociologiska studier av andra fält (Hasselbergs undersökning rör också medicinska forskare) men jag tror ändå att flera av slutsatserna är applicerbara i andra discipliner. I Müllers undersökning så lägger de postdoktorala forskarna stor tonvikt vid publikationer och det är viktigt för dem är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att stå med ett projekt som inte genererar någon publikation alls. En strategi för att undvika ett sådant scenario är att parallellt arbeta på ett säkert projekt och ett högriskprojekt. På så sett kan forskarna försäkra sig om att åtminstone kunna addera någon publikation till sitt CV. Publiceringsstressen leder enligt Müller till att beslut om forskning alltid fattas med framtiden i beaktande: kan detta projekt leda till publikationer – som i sin tur resulterat i en ny tjänst eller ett nytt projekt – som i nästa skede gör det möjligt att starta en egen forskargrupp osv. Detta innebär att möjliga samarbeten men även handledning av studenter främst bedöms utifrån deras potential till att frambringa publikationer. Då akademiska publikationer är avgörande för karriärens fortskridande finns det risk att forskningsrelaterade uppgifter (t.ex. redaktörskap, refereegranskning och anordnandet av konferenser) som inte resulterar i publikationer nedvärderas, och andra uppdrag som undervisning, handledning samt interaktion med samhället riskerar att bli nedprioriterade. Vidare kan publiceringsstressen leda till att “säkra” och kortsiktiga projekt prioriteras framför mer nydanande och långsiktig forskning.

Ett ökat tempo i det akademiska arbete är dock något som omfattas av fler än bara postdoks, och i artikeln Academic life in the fast lane av Filip Vostal betraktas detta inte enbart som negativt. Snarare skiljer han mellan en negativ känsla av att vara pressad av externa faktorer som deadlines, undervisningsåtaganden och administrativa möten, och en positiv känsla av ”flow” och framsteg i den egna forskningen. Lite förenklat kan man säga att tempo uppfattas som något negativt när forskaren är jagad men som positivt när forskaren rör sig mot ett eget formulerat mål. Bidragande till den negativa känslan av tempo, vilken ofta yttrar sig som stress, är bland annat kortsiktigheten i projekt och anställningar, krav på att visa omedelbara resultat och det tilltagande mätandet av vetenskaplig produktivitet.

Talet om excellens är ytterligare en aspekt som bidrar till stressen och till en tilltagande känsla av att inte räcka till enligt Vokal. I stort sett alla universitet men även de flesta högskolor i Sverige och annorstädes anser sig vara, eller sträva efter, excellens inom ett eller flera områden, och på samma sätt bör varje enskild forskare sikta på att bli en ’excellent forskare’. Vad som egentligen menas med excellens är mycket oklart men ofta hänvisas till att forskningen ska vara ledande, eller till och med världsledande. Givetvis finns det många världsledande forskare i Sverige och än fler som inom begränsade områden kan räknas som ledande, men vi kan nog ändå konstatera att en stor andel av alla forskare aldrig kommer tillhöra denna exklusiva grupp. Även i egenskap av lärare ska lektorer nu sträva efter att vara excellenta och genom certifiering kan titeln ”excellent lärare” erhållas vid flera lärosäten. Kraven på excellens – att ständigt avkrävas världsledande insatser – skapar därmed ytterligare stress, och bidrar till ett ständigt dåligt samvete hos forskare och lärare som inte når upp till orimliga krav.

Det finns inget egenvärde i att vara långsam och the slow science manifesto målar upp en motsättning mellan teknik – ”We don’t blogg. We don’t Twitter” – som mer än något annat känns konservativt mossig. Dock är det så att akademin, och här inkluderar jag alla discipliner, är illa ute om det inte finns tid för eftertanke, omsorgsfullhet och reflektion. Risken för kortsiktig, repetitiv och föga nydanande forskning är då stor, och osäkra, stressade och CV-maximerande forskare tjänar inte samhället på bästa sätt. I rapporten Fostering Breakthrough Research, vars främsta syfte är att stärka Sverige som forskningsnation, återfinns flera punkter som också torde kunna minska stressen inom akademin. Exempelvis så föreslås att en större del av forskningspengarna ska ges som långsiktiga basanslag och att unga forskare bör erbjudas tydligare karriärvägar och tryggare anställningar. Det framstår också som viktigt att verka för en bättre balans mellan forskning och undervisning när tjänster tillsätts. Vidare bör det ihåliga och uttjatade konceptet ”excellens” överges för att istället prioritera en bred diskussion kring vad innebär att vara en god forskare och lärare i dagens akademi.

Avslutningsvis kan man konstatera att problemet egentligen inte är tempot i sig. En stor del av tempoökningen är snarare positiv och beror på en radikal ökning i tillgången till information i kombination med en tilltagande internationalisering. Problemet uppstår snarare när ett ökat tempo leder till (för)hastad och stressad forskning. Nostalgiskt tillblickande till ett långsamt universitet är knappast ett alternativ. Istället bör vi, som Vostal föreslår, verka för akademiska miljöer som främjar ‘ohastad’ (unhasted) forskning.

Bild: ”Snail (PSF)” by Pearson Scott Foresman – Pearson Scott Foresman, donated to the Wikimedia Foundation. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons – http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Snail_(PSF).png#mediaviewer/File:Snail_(PSF).png

Hur reagerar forskare på bibliometrisk utvärdering?

Publicerad den juli 3, 2014 av bjornhammarfelt

Under senare år har bibliometrisk utvärdering, ofta med utgångspunkt i antalet citeringar eller antalet publikationer, blivit en etablerad metod för att fördela resurser mellan forskare, institutioner och lärosäten. Hur detta påverkar den enskilde forskaren är en central fråga i min forskning. I en nyligen sammanställd studie – Accountability in context – utgår Sarah de Rijcke (Leidens Universitet) och jag från publiceringsmönster och forskningspraktiker vid den historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala Universitet. Undersökningen, som bygger på publikationer från 2006-2013, visar att tidskriftsartiklar på engelska har ökat substantiellt (se nedan) och detsamma gäller för andelen publikationer som registreras som “referegranskade”. Dessa förändringar kan inte direkt härledas till nyligen implementerade utvärderingssystem, men det kan konstateras att den utveckling som vi iakttagit ligger helt i linje med de incitatment som finns i dessa fördelningsmodeller.

Studien kompletteras av en enkät där forskare vid fakulteten besvarat frågor kring publiceringspraktiker och eventuella förändringar av dessa. Flera respondenter påtalar ett större fokus på engelskspråkiga tidskriftspublikationer. Reaktionerna på denna utveckling är delade; vissa forskare ser förändrade publiceringspraktiker som ett hot mot humanioras särart samtidigt som andra välkomnar ett större fokus på en internationell publik. Svaren indikerar att bibliometrisk evaluering, men också krav på open access, ofta hamnar i konflikt med disciplinära normer. Samtidigt rankas ‘icke-epistemisk’ påverkan lågt när forskare värderar de faktorer som påverkar valet av publikationskanal (se nedan). Vidare visar tidigare studier av utvärdering och utvärderingssystem att påverkan på praktiker och attityder inom organisationer ofta är liten; speciellt i fält där institutionella normer är starka. Således bör vi vara försiktiga med att dra för långtgående slutsatser om de effekter som utvärderingssystem har.

Den aktuella studien är begränsad och ambitionen är att bredda undersökningen till att omfatta fler forskningsfält samt att titta på hur intervjuer och etnografiska metoder kan bidra till att belysa frågan. Det finns alltså all anledningen att återkomma till ämnet framöver.

Studien finns nu publicerad i Research Evaluation.

	En vetenskap i kris?… om Det danska undret och den sven…
	Att överbrygga utvär… om Att skilja mellan en elefant o…
	bjornhammarfelt om Att skilja mellan en elefant o…
	eriknylander om Att skilja mellan en elefant o…
	Att skilja mellan en… om Akademiskt författarskap i för…

bibliometri

vetenskaplig kommunikation, forskningspolitik och utvärderingssamhället

Etikettarkiv: vetenskaplig publicering

Den kvantifierade forskaren och vetenskapens likriktning

15 000 år av gratisarbete. Om framtiden för peer review.

Citera mig inte! Om ovälkomna och vilseledande referenser

“Förlåt jag blott citerar”: Åtta punkter för ansvarsfullt refererande

Långsamhetens lockelse i den jäktade akademin

Om engelskan som vetenskapsspråk(et)

Akademiskt författarskap i förändring: från authorship till contributorship

Bibliometrin i forskningsbiblioteket

Det långsamma universitetet, publiceringsstress och den postdoktorala tillvaron

Hur reagerar forskare på bibliometrisk utvärdering?