Om engelskan som vetenskapsspråk(et)

brueghel-tower-of-babel

I 1700-talets Sverige kom svenskan alltmer att ersätta latinet som det ledande språket för vetenskaplig publicering. En förändring som kan relateras till ett allt större fokus på vetenskapen som en nationell angelägenhet. Under 1900-talet har vi sett en motsatt rörelse där nationella språk ersätts av engelskan när vetenskapens internationella, för att inte säga globala, karaktär betonats. Den ökande dominansen av engelska som vetenskapens ”lingua franca” är ämnet för en doktorsavhandling, Languages and linguistic exchanges in Swedish academia, som försvaras vid Stockholms Universitet idag. I fyra delstudier behandlar Linus Salö flera aspekter av engelskans inflytande. Den första studien handlar om hur debatten i Sverige alltmer kom att handla om hur svenskan förlorade mark gentemot engelskan inom politik, vetenskap och näringsliv. Därpå följer en undersökning av språk och makt inom två discipliner: psykologi och historia. I den tredje delstudien studeras språkanvändning i fysik och datavetenskap, men här är inte formella publikationer i fokus utan kommunikation mer generellt. I ett avslutande kapitel så tittar sedan Salö på hur nya språkpraktiker utvecklas när forskare ”tvingas” överföra kunskapsstoff från engelska till svenska. Avhandlingen erbjuder flera givande ingångar till frågeställningen om engelskans betydelse, och särskilt imponerande är hur Salö kombinerar metodologisk eklekticism med teoretiskt stringens.

Speciellt intressant från en bibliometrisk och forskningspolitisk horisont finner jag de resultat som pekar på hur försvaret för svenskan också blir ett sätt att upprätthålla sin egen position. De som länge ”investerat” i svenskspråkiga publikationer vill givetvis inte se att värdet på dessa devalveras. I den bourdieuska tradition som avhandlingen bygger på blir alltså frågan om språk också en illustration av strider inom en domän där etablerade praktiker utmanas, och i exemplet psykologi kom en svenskspråkig tradition att nästintill helt ersättas av publicering på engelska. I historia – där debatten kring svensk- kontra engelskspråkig publicering är högst aktuell – kan motsättningarna delvis förstås som en generationskonflikt där yngre forskare utmanar etablerade maktstrukturer. Samtidigt hävdar Salö, med stöd bland annat av Sarah de Rijckes och min studie av publiceringspraktiker inom humaniora, att ett ökat fokus på bibliometriska mått accentuerar engelskans betydelse. Sammantaget visar delstudien att språkfrågan måste förstås i en större kontext där framförallt makten över kunskapsproduktionen och publiceringskanalerna utgör viktiga aspekter.

Salö konstaterar att språkanvändning inom vetenskapen inte kan reduceras till enbart publikationer. Istället måste vi förstå språkets roll i en bredare kontext. Han visar bland annat att svenskan fortfarande spelar en betydande roll som arbetsspråk även i discipliner, som systemvetenskap och fysik, där nästintill alla vetenskapliga publikationer författas på engelska, och tvärtemot gängse föreställningar så kan forskare inom dessa discipliner beskriva även avancerad forskning på sitt modersmål. På liknande sätt kan vi ifrågasätta uppfattningen att humanister som främst publicerar på svenska för den sakens skull inte influeras av engelskans dominans. Till exempel så visar bibliometriska undersökningar att  svenskspråkiga publikationer och forskningsansökningar inom litteraturvetenskap i hög grad refererar till engelskspråkiga publikationer. Att svenska litteraturvetare i allt större utsträckning förlitar sig på engelska källor men skriver på svenska kan dock i förlängningen utgöra ett problem. För vad innebär det egentligen för ett forskningsfält att de kollegor man refererar till med största sannolikhet aldrig kommer läsa det man skrivit? Lite provokativt skull det kunna uttryckas på följande vis: det finns en risk att forskare som enbart publicerar sig på svenska blir uttolkare, introduktörer och översättare av verk och teoribildningar som lanserats i den engelskspråkiga forskningen, men själva bidrar man i liten grad till det internationella inomvetenskapliga samtalet. Samtidigt kommer det dock vara fortsatt mycket viktigt för discipliner som litteraturvetenskap och historia att kommunicera på svenska till en bred publik bestående av kollegor, studenter och allmänhet. Incitamentsstrukturer på individnivå och bibliometriska fördelningsmodeller bör alltså explicit gynna forskare som både riktar sig till internationella kollegor och till en inhemsk publik.

Svenska samhällsvetare och humanister behöver ständigt fundera på vilket språk som är lämpligt beroende på det syfte och den målgrupp som forskningen har. Språkfrågan kommer alltså även i fortsättningen debatteras, men förtjänsten med Salös avhandlingen är att den hjälper oss förstå hur komplext och mångfacetterat problemet är. Att andra aspekter än omsorgen om svenskan spelar in i denna diskussion är uppenbart, och etablerade föreställningar kring språkanvändningen i specifika discipliner behöver onekligen problematiseras. Salö hävdar avslutningsvis att engelskans värde på den akademiska marknaden bara tenderar att öka, samtidigt som svenskan ser ut att tappa ytterligare marknadsandelar. Förmodligen ligger det mycket i denna iakttagelse men det finns kanske ändå ett hopp för vetenskapssvenskan. Den digitala utvecklingen och framväxten av svenskspråkiga onlinetidskrifter kan kanske rentav dämpa engelskans dominans, och ett större forskningspolitiskt fokus på samhällelig relevans ( ”social impact”) pekar möjligtvis också i denna riktning.

Bild : Pieter Brueghel den äldre (1525/1530 – 1569). ”Babelstorn” https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22179117

Annonser