“Förlåt jag blott citerar”: Åtta punkter för ansvarsfullt refererande

_Citation_needed_

“At the personal level of the scientific writer and the editor and publisher of journals, it tells that one might well be as careful about references as we are about titles, authorships, and proper presentation of data.” (de Solla Price, Little Science, big science…and beyond, 1986 s. 178,

Referensen spelar en nyckelfunktion i att göra en text vetenskaplig, och det är därför som stor vikt läggs vid att lära studenter att referera korrekt. Onekligen är de formella reglerna och själva refererandets teknik oumbärlig kunskap för den som skall ägna sig åt vetenskapens hantverk, och även erfarna forskare måste beakta de varierade krav som tidskrifter och bokutgivare ställer på utformandet av referenser och noter. Att lära sig referera korrekt är dock bara en del av att behärska refererandets ädla konst. Vi behöver också lära oss att citera ansvarsfullt.

I en tid när referenser – som genom sitt indexerande i citeringsdatabaser som Google Scholar eller Web of Science – blir till citeringar, vilka i sin tur omvandlas till hårdvaluta för institutioner, forskare och tidskrifter så blir refererandet en än mer komplex verksamhet. För vårt val av texter att hänvisa till blir då del i en evaluerande praktik där citeringar blir till kapital på en marknad där forskare konkurrerar om resurser av olika slag. Det gör också att vi som författare behöver ta ett större ansvar för hur vi refererar genom att aktivt reflektera över de val vi gör. En som tagit sig an denna uppgift är Bart Penders som mot bakgrund av senare års diskussioner och kritik av fenomen som till exempel självciteringar och citeringskarteller formulerat tio regler för ett mer ansvarfullt refererande. Med avstamp i dessa regler återger jag nedan åtta punkter där flera av Penders regler ingår, men där jag också tagit mig friheten att sammanfoga några av hans argument och lagt till några egna. Till skillnad från Pender så tar jag min utgångspunkt i ett samhällsvetenskapligt och humanistisk perspektiv på refererandets praktik snarare än ett naturvetenskapligt och medicinskt.

  1. Inkludera relevanta referenser

Denna regel, som återkommer i de flesta guider och handböcker kring hur referenser ska ges, innebär att du ska citera det som är relevant för din forskning, och speciellt inte låta påskina att argument som du funnit i litteraturen är dina egna. Knepiga fall är de där ett påstående är så väletablerat att det kan sägas vara självklart, och därför kanske inte kräver en referens. Denna process, där centrala verk så småningom blir så självklara att det inte längre citeras, benämndes av Robert K. Merton som ”obliteration by incorporation”. Är det till exempel nödvändigt att varje gång som ‘diskursanalys’ nämns referera till Michel Foucalt? Här är det genre, kontext och läsarnas eventuella förförståelse som avgör.

  1. Läs de publikationer som du refererar till

Det kan tyckas självklart att de källor som refereras också bör ha lästs, men så är inte alltid fallet. Att påskina att en utsaga bygger på en egen läsning av en text utan att ha läst den kan i vissa fall ses som en form av plagiarism. Frågan är dock vad ‘läst’ innebär i detta sammanhang? Behöver vi ha tagit oss igenom en hela bok från pärm till pärm för att kunna referera till den? Räcker det att ha scannat ‘abstract’ och ‘findings’ i den artikel som vi stödjer oss på? Svaren på dessa frågor beror återigen på kontext och syfte med referensen.

  1. Fokusera på det centrala innehållet när du refererar

När du refererar bör du fokusera på det innehåll som du stödjer dig på, och finns det flera viktiga argument så kanske texten bör citeras flera gånger. Det räcker alltså inte med att bara nämna texten i förbigående om dess innehåll är centralt för ditt eget bidrag. Ett utstuderat och ökänt exempel på en tveksam praktik är den så kallade ‘trojanska referensen’ där en för texten viktig referens ges i förbigående och utan att dess centrala betydelse för framställningen framgår. På så sätt kan författaren hävda att verket har citerats utan att på det sättet avslöja att den egna forskningen kanske inte var riktigt så nydanande som man vill påskina.

  1. Var transparent, men inte nödvändigtvis neutral och tråkig

Det finns inget tråkigare en att läsa förment neutrala forskningsöversikter där läsaren ges liten eller ingen ledning i hur den litteratur som passerar revy ska bedömas. Givetvis handlar det här inte om att forskaren måste ge värdeomdömen om varje enskilt bidrag, men det bör framgå hur de studier som refereras relaterar till varandra och eventuella kontrasterande perspektiv bör framhållas. Jag tror personligen att många författare heller ser att det de skrivit blir kritiserat än lite lamt omnämnt tillsammans med en hoper andra referenser. Genom att författaren engagerar sig i den litteratur som refereras så blir också den egna position tydlig, och transparent, för läsaren.

  1. Var specifik

Om det är något jag själv allt mer arbetar med i mitt eget skrivande så är det att dra ner på det som Bruno Latour kallar ’stacking’ av referenser (Science in Action, 1987 s. 33). Alltså fenomenet att samla en stor mängd referenser inom en och samma klammer för att stärka ett argument, eller ringa in ett forskningsproblem eller område. Argumentet för ett sådant tillvägagångsätt är att det både är effektivt och övertygande, och denna praktik blir nu allt vanligare även inom samhällsvetenskapen och humaniora. Problemet är dock att det drar ner läsvänligheten – det är få som uppskattar sidor som till hälften består av referenser – och ibland gör det texten rentav helt ogenomträngbar. Bättre då att vara specifik och istället ange mer i detalj vad en specifik källa handlar om. Exempelvis finner jag det bättre att ange att en text handlar om ‘självcitering’ och en annan om ‘citeringskarteller’ istället för att bunta ihop dem med ett gäng andra som behandlar ‘citeringspraktiker’ mer generellt. En annan strategi för att undvika ansamlingar av referenser är att prioritera i litteraturen: behöver verkligen den där tredje artiklen på liknande tema av samma författare anges?

  1. Gödsla inte med referenser

Överlag refererar forskare till alltfler publikationer i sina alster, och detta beror givetvis på ett allt större utbud av möjliga källor, samt förmodligen också på ett ökat användande av referenshanteringsprogram som gör det snabbt och enkelt att referera. Vidare är kollegor ofta pigga på att föreslå nya referenser när texter läses på ett seminarium eller när de referentgranskas, men mycket sällan är det någon som säger att det nog vore bra att hålla igen lite. Givetvis ska inte relevanta källor ignoreras, men det finns en tendens att belägga varje enskilt påstående med en, eller gärna flera referenser. Värdet av varje enskild referens reduceras då, och förutom att läsbarheten minskar så riskerar den flitigt citerande att framstå som osäker och osjälvständig. Generellt tenderar forskare att bli mer sparsamma i sitt refererande senare i den akademiska karriären när den egna auktoriteten är större. Ibland går detta självklart till överdrift – det förekommer att framstående professorer inte längre anser sig behöva stöd av andra överhuvudtaget och helt sonika utelämnar referenser helt – och i likhet med andra punkter är antalet referenser avhängigt av kontext, genre och publik.

  1. Citerad dig själv och dina kollegor, men bara när det är nödvändigt

Alla forskare refererar till sig själva, och det är i sig inget fel. Ofta utgör en ny publikation en fortsättning på en redan påbörjad forskningslinje och det ter sig då självklart att hänvisa till sig själv. Men ett krav för att en referens till eget arbete ska inkluderas är att den verkligen är relevant, och detta krav bör vara skarpare jämfört med andra referenser. I valet mellan att citera sig själv och att citera en annan forskare så bör det senare föredras. Vi tenderar även att citera de vi känner snarare än någon okänd i litteraturen. Så titta gärna igenom din referenslista: är en betydande del av referenser till dig själv, dina närmaste kollegor eller dina landsmän så finns det anledning att reflektera över urvalet. Kan det verkligen vara så att en så stor del av all framstående forskning inom det område som du studerar bedrivs av just den grupp som du dricker eftermiddagskaffe med? Är du man som kan det också vara lämpligt kontrollera så att du inte råkar referera extra mycket till andra män. Studier visar nämligen att män refererar oproportionerligt mycket till andra män, samtidigt som kvinnor inte uppvisar samma tendenser till att gynna det egna könet när referenser väljs.

  1. Uppdatera och variera dig

Generellt brukar forskare över tid utveckla en ‘citeringsidentitet’, och denna brukar ofta vara relativt stabil över tid. Detta innebär att när en forskare väl börjat citera ett visst verk så gör man det ofta gärna igen; det har blivit en del av den personliga ’citeringsrepertoaren’. Självklart är det enkelt att återkomma till verk som redan läst och är välkända, men risken finns att de gamla hjulspåren blir nötta och att annan relevant forskning förbises på grund av vana och bekvämlighet. Troligen förstärks också denna tendens av referenshanteringsprogram som Endnote eller Zotero där redan använda referenser ligger klara och redo att användas på nytt. Därför är det viktigt att hålla sig uppdaterad med litteraturen, både genom att följa vad som publiceras och genom att besöka konferenser och liknande, och medvetet se till att inte återupprepa samma referenser gång på gång.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa punkter måste anpassas till de specifika citeringspraktiker som råder i det fält där en forskare verkar, och inte sällan är det så att vi behöver foga oss efter de konventioner som gäller för en specifik tidskrift eller bokserie. Ändå tror jag att doktorander, och även mer seniora forskare, kan vara betjänta av att reflektera över inte bara refererandets praktik utan också dess etik. Ett mer eftertänksamt refererande kan med stor säkerhet bidra till både mer läsbara texter och till högre kvalité på forskningen, samtidigt som det gör oss mer ansvarsfulla i hur vi förhåller oss till det som andra redan har författat.

 

”Förlåt jag blott citerar” är ett citat från den svenska lyriken Johan Henric Kellgrens dikt ”Man äger ej snille för det man är galen” (1787). Det är också titeln på en bok om citerandets konst författad av idéhistorikern Svante Nordin (2001) 

Bild: By futureatlas.com (originally posted to Flickr as ”Citation needed”) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D, via Wikimedia Commons

Annonser