Etikettarkiv: referenser

Citera mig inte! Om ovälkomna och vilseledande referenser

Publicerad den av
Svara

Att bli omnämnd i litteraturen anses generellt vara ett tecken på erkännande, och om referensen plockas upp av ett citeringsindex, likt Google Scholar eller Web of Science så registreras även en ‘citering’ (citation) som den enskilde författaren kan lägga till sin samling. När citeringarna samlats på hög kan de sedan räknas, jämföras och användas som en, om än tveksam, indikator på synlighet och framgång. Som tidigt påpekats i diskussionen kring citeringar så kan mycket väl ett verk refereras till utan att det för den skull behöver innebära att det som hävdas i det framhålls som god vetenskap, och så kallade ‘negativa citeringar’ har varit ett ofta förekommande argument emot citeringsmåttens giltighet. Dock är det så att negativa citeringar – det vill säga referenser till studier som kritiseras i den citerande texten – är ovanliga, även om de är mer flitigt förekommande inom humaniora och samhällsvetenskap jämfört med andra fält. Dessutom vill jag hävda att negativa citeringar ofta är ett tecken på erkännande, då få finner det mödan värt att kritisera rön som inte är etablerade och kända. På ett rent personligt plan så finner jag det också mer givande att mina alster blir kritiserade då det tyder på engagemang, jämfört med att de refereras lite halvhjärtat i en parentes med fem andra liknande studier. Överlag så skulle jag alltså hävda att invändningar kring negativa citeringar har begränsad bäring i debatten kring citeringsmåttets lämplighet.

I forskningskommunikationen i stort bör den negativa citeringar också ses som ett hälsotecken då kritisk granskning av tidigare resultat är en central del av en välfungerad akademi. Ett större problem är däremot den förvillande referensen, som återger den refererade studien på ett vinklat eller rentav felaktigt sätt. Hur detta sker har studerats i en nyligen publicerad artikel av Serge Horbach, Kare Aagaard och Jesper W. Schneider. De undersöker referenser till en studie kring forskningsetik av John med kollegor som kommit att bli både inflytelserik och välciterad. Analysen av referenserna visar att ett stort antal av citeringarna är överflödiga, och en hel del är direkt vilseledande. Dessutom verkar det som antalet referenser som bara ytligt engagerar sig med studiens resultat ökar över tid. Författarna tolkar detta som att referensen har blivit en så kallad “concept symbol”, eller med ett mer populärarkulturellt begrepp ett “mem”. I flera fall har resultaten förvanskats till den grad att processen kan liknas vid en viskningslek där de ursprungliga rönen är nästintill oigenkännliga. Flera orsaker anges till denna utveckling, där slarv och lathet (ofta läser inte författare studier som de citerar) är delförklaringar. Även retoriska överväganden, där referenser främst tjänar till att stärka den egna tesen, gör att studier med entydiga slutsatser tenderar att citeras oftare än de med mer ambivalenta konklusioner. Risken finns således att spektakulära studier där implikationerna av resultaten ofta överdrivs får större inflytande på forskningen jämfört med mer försiktiga och noggranna analyser.

Negativa och förvillande citeringar kan också drabba en enskild författare, men finns det någon möjlighet undvika felaktiga referenser, eller rentav begära att ovälkomna citeringar avlägsnas? Den frågan ställer sig Jaime Teixeira da Silva och Quan Hoang-Vuong i en reflekterande text i tidskriften Scientometrics. Idén om att forskare skulle kunna begära att referenser till deras texter ska tas bort framstår onekligen som orealistisk, och författarna tillstår också att någon sådan möjlighet knappast kommer att realiseras inom en snar framtid. Samtidigt anser jag att idén om rätten att inte bli (fel)citerad är intressant som tankeexperiment. I specifika fall kan det för en forskare vara direkt olustigt att bli citerad, exempelvis i en kontroversiell och ifrågasatt studie, eller om citeringen i fråga kommer från en tveksam tidskrift (en så kallad rovdjurstidskrift). I praktiken är det dock så att lika lite som Esaias Tegnér kan förhindra att högerextrema grupper använder hans verk, så kan en forskare undvika att bli refererad till på oriktiga grunder. Dock skulle jag säga att det finns flera möjligheter att förbättra chanserna att ens verk inte blir refererad på ett missvisande sätt:

  1. Det mest uppenbara sätt på vilket en författare kan undgå att bli “felciterad” är att sträva efter en tydlig och korrekt framställning utan överdrifter eller svepande generaliseringar, eller för att parafrasera Tegnér: “Det dunkelt skrivna, är det dunkelt citerade”.
  2. När väl något är publicerat så kan också en försigkommen forskare se till att diskutera sitt alster på konferenser, seminarier och sociala medier för att på så sätt styra hur resultat och slutsatser mottas.
  3. Självciteringar är ifrågasatta och bör nyttjas med måtta, men de kan vara ett sätt förstärka de slutsatser som man själv ser som de mest centrala i ett forskningsbidrag. Att då själv referera till sitt verk kan bli ett sätt att påverka hur efterföljare forskare tolkar innehållet.
  4. Vid uppenbart felaktiga citeringar – särskilt om de publicerats i inflytelserika forum – kan det vara värt att genom en uppföljande artikel, eller kommentar, påvisa det som anses förvillande eller rent fel. Min bedömning är dock att det sällan förekommer situationer där en sådan ansträngning kan sägas vara motiverad.

Avslutningsvis kan det vara värt att återvända till de mer övergripande konsekvenserna av tveksamma referenser som beskrevs i inledningen. För även om det må vara förargligt att bli felciterad så är det på en aggregerad nivå som undermåliga citeringspraktiker kan bli direkt skadliga för vetenskapen i stort. Om forskningskommunikationen blir en viskningslek så begränsas möjligheten till vetenskapliga framsteg, och allmänhetens förtroende för akademisk kunskap riskerar att eroderas. Det bör här påpekas att givandet av referenser är en del av ett större forskningspolitiskt sammanhang där citeringar är hårdvaluta både för forskare och tidskrifter. Samtidigt finns det, i mitt tycke, möjlighet för var och en – i sina respektive roller som lärare, handledare, författare, granskare och redaktörer – att verka för ansvarsfulla citeringspraktiker som ökar möjligheten till verklig dialog och interaktion med tidigare forskning.

Bild: Av anonymus – Punch (the Danish) page 73, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14174609

Annons

“Förlåt jag blott citerar”: Åtta punkter för ansvarsfullt refererande

Publicerad den av
Svara

_Citation_needed_

“At the personal level of the scientific writer and the editor and publisher of journals, it tells that one might well be as careful about references as we are about titles, authorships, and proper presentation of data.” (de Solla Price, Little Science, big science…and beyond, 1986 s. 178,

Referensen spelar en nyckelfunktion i att göra en text vetenskaplig, och det är därför som stor vikt läggs vid att lära studenter att referera korrekt. Onekligen är de formella reglerna och själva refererandets teknik oumbärlig kunskap för den som skall ägna sig åt vetenskapens hantverk, och även erfarna forskare måste beakta de varierade krav som tidskrifter och bokutgivare ställer på utformandet av referenser och noter. Att lära sig referera korrekt är dock bara en del av att behärska refererandets ädla konst. Vi behöver också lära oss att citera ansvarsfullt.

I en tid när referenser – som genom sitt indexerande i citeringsdatabaser som Google Scholar eller Web of Science – blir till citeringar, vilka i sin tur omvandlas till hårdvaluta för institutioner, forskare och tidskrifter så blir refererandet en än mer komplex verksamhet. För vårt val av texter att hänvisa till blir då del i en evaluerande praktik där citeringar blir till kapital på en marknad där forskare konkurrerar om resurser av olika slag. Det gör också att vi som författare behöver ta ett större ansvar för hur vi refererar genom att aktivt reflektera över de val vi gör. En som tagit sig an denna uppgift är Bart Penders som mot bakgrund av senare års diskussioner och kritik av fenomen som till exempel självciteringar och citeringskarteller formulerat tio regler för ett mer ansvarfullt refererande. Med avstamp i dessa regler återger jag nedan åtta punkter där flera av Penders regler ingår, men där jag också tagit mig friheten att sammanfoga några av hans argument och lagt till några egna. Till skillnad från Pender så tar jag min utgångspunkt i ett samhällsvetenskapligt och humanistisk perspektiv på refererandets praktik snarare än ett naturvetenskapligt och medicinskt.

  1. Inkludera relevanta referenser

Denna regel, som återkommer i de flesta guider och handböcker kring hur referenser ska ges, innebär att du ska citera det som är relevant för din forskning, och speciellt inte låta påskina att argument som du funnit i litteraturen är dina egna. Knepiga fall är de där ett påstående är så väletablerat att det kan sägas vara självklart, och därför kanske inte kräver en referens. Denna process, där centrala verk så småningom blir så självklara att det inte längre citeras, benämndes av Robert K. Merton som ”obliteration by incorporation”. Är det till exempel nödvändigt att varje gång som ‘diskursanalys’ nämns referera till Michel Foucalt? Här är det genre, kontext och läsarnas eventuella förförståelse som avgör.

  1. Läs de publikationer som du refererar till

Det kan tyckas självklart att de källor som refereras också bör ha lästs, men så är inte alltid fallet. Att påskina att en utsaga bygger på en egen läsning av en text utan att ha läst den kan i vissa fall ses som en form av plagiarism. Frågan är dock vad ‘läst’ innebär i detta sammanhang? Behöver vi ha tagit oss igenom en hela bok från pärm till pärm för att kunna referera till den? Räcker det att ha scannat ‘abstract’ och ‘findings’ i den artikel som vi stödjer oss på? Svaren på dessa frågor beror återigen på kontext och syfte med referensen.

  1. Fokusera på det centrala innehållet när du refererar

När du refererar bör du fokusera på det innehåll som du stödjer dig på, och finns det flera viktiga argument så kanske texten bör citeras flera gånger. Det räcker alltså inte med att bara nämna texten i förbigående om dess innehåll är centralt för ditt eget bidrag. Ett utstuderat och ökänt exempel på en tveksam praktik är den så kallade ‘trojanska referensen’ där en för texten viktig referens ges i förbigående och utan att dess centrala betydelse för framställningen framgår. På så sätt kan författaren hävda att verket har citerats utan att på det sättet avslöja att den egna forskningen kanske inte var riktigt så nydanande som man vill påskina.

  1. Var transparent, men inte nödvändigtvis neutral och tråkig

Det finns inget tråkigare en att läsa förment neutrala forskningsöversikter där läsaren ges liten eller ingen ledning i hur den litteratur som passerar revy ska bedömas. Givetvis handlar det här inte om att forskaren måste ge värdeomdömen om varje enskilt bidrag, men det bör framgå hur de studier som refereras relaterar till varandra och eventuella kontrasterande perspektiv bör framhållas. Jag tror personligen att många författare heller ser att det de skrivit blir kritiserat än lite lamt omnämnt tillsammans med en hoper andra referenser. Genom att författaren engagerar sig i den litteratur som refereras så blir också den egna position tydlig, och transparent, för läsaren.

  1. Var specifik

Om det är något jag själv allt mer arbetar med i mitt eget skrivande så är det att dra ner på det som Bruno Latour kallar ’stacking’ av referenser (Science in Action, 1987 s. 33). Alltså fenomenet att samla en stor mängd referenser inom en och samma klammer för att stärka ett argument, eller ringa in ett forskningsproblem eller område. Argumentet för ett sådant tillvägagångsätt är att det både är effektivt och övertygande, och denna praktik blir nu allt vanligare även inom samhällsvetenskapen och humaniora. Problemet är dock att det drar ner läsvänligheten – det är få som uppskattar sidor som till hälften består av referenser – och ibland gör det texten rentav helt ogenomträngbar. Bättre då att vara specifik och istället ange mer i detalj vad en specifik källa handlar om. Exempelvis finner jag det bättre att ange att en text handlar om ‘självcitering’ och en annan om ‘citeringskarteller’ istället för att bunta ihop dem med ett gäng andra som behandlar ‘citeringspraktiker’ mer generellt. En annan strategi för att undvika ansamlingar av referenser är att prioritera i litteraturen: behöver verkligen den där tredje artiklen på liknande tema av samma författare anges?

  1. Gödsla inte med referenser

Överlag refererar forskare till alltfler publikationer i sina alster, och detta beror givetvis på ett allt större utbud av möjliga källor, samt förmodligen också på ett ökat användande av referenshanteringsprogram som gör det snabbt och enkelt att referera. Vidare är kollegor ofta pigga på att föreslå nya referenser när texter läses på ett seminarium eller när de referentgranskas, men mycket sällan är det någon som säger att det nog vore bra att hålla igen lite. Givetvis ska inte relevanta källor ignoreras, men det finns en tendens att belägga varje enskilt påstående med en, eller gärna flera referenser. Värdet av varje enskild referens reduceras då, och förutom att läsbarheten minskar så riskerar den flitigt citerande att framstå som osäker och osjälvständig. Generellt tenderar forskare att bli mer sparsamma i sitt refererande senare i den akademiska karriären när den egna auktoriteten är större. Ibland går detta självklart till överdrift – det förekommer att framstående professorer inte längre anser sig behöva stöd av andra överhuvudtaget och helt sonika utelämnar referenser helt – och i likhet med andra punkter är antalet referenser avhängigt av kontext, genre och publik.

  1. Citerad dig själv och dina kollegor, men bara när det är nödvändigt

Alla forskare refererar till sig själva, och det är i sig inget fel. Ofta utgör en ny publikation en fortsättning på en redan påbörjad forskningslinje och det ter sig då självklart att hänvisa till sig själv. Men ett krav för att en referens till eget arbete ska inkluderas är att den verkligen är relevant, och detta krav bör vara skarpare jämfört med andra referenser. I valet mellan att citera sig själv och att citera en annan forskare så bör det senare föredras. Vi tenderar även att citera de vi känner snarare än någon okänd i litteraturen. Så titta gärna igenom din referenslista: är en betydande del av referenser till dig själv, dina närmaste kollegor eller dina landsmän så finns det anledning att reflektera över urvalet. Kan det verkligen vara så att en så stor del av all framstående forskning inom det område som du studerar bedrivs av just den grupp som du dricker eftermiddagskaffe med? Är du man som kan det också vara lämpligt kontrollera så att du inte råkar referera extra mycket till andra män. Studier visar nämligen att män refererar oproportionerligt mycket till andra män, samtidigt som kvinnor inte uppvisar samma tendenser till att gynna det egna könet när referenser väljs.

  1. Uppdatera och variera dig

Generellt brukar forskare över tid utveckla en ‘citeringsidentitet’, och denna brukar ofta vara relativt stabil över tid. Detta innebär att när en forskare väl börjat citera ett visst verk så gör man det ofta gärna igen; det har blivit en del av den personliga ’citeringsrepertoaren’. Självklart är det enkelt att återkomma till verk som redan läst och är välkända, men risken finns att de gamla hjulspåren blir nötta och att annan relevant forskning förbises på grund av vana och bekvämlighet. Troligen förstärks också denna tendens av referenshanteringsprogram som Endnote eller Zotero där redan använda referenser ligger klara och redo att användas på nytt. Därför är det viktigt att hålla sig uppdaterad med litteraturen, både genom att följa vad som publiceras och genom att besöka konferenser och liknande, och medvetet se till att inte återupprepa samma referenser gång på gång.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa punkter måste anpassas till de specifika citeringspraktiker som råder i det fält där en forskare verkar, och inte sällan är det så att vi behöver foga oss efter de konventioner som gäller för en specifik tidskrift eller bokserie. Ändå tror jag att doktorander, och även mer seniora forskare, kan vara betjänta av att reflektera över inte bara refererandets praktik utan också dess etik. Ett mer eftertänksamt refererande kan med stor säkerhet bidra till både mer läsbara texter och till högre kvalité på forskningen, samtidigt som det gör oss mer ansvarsfulla i hur vi förhåller oss till det som andra redan har författat.

 

”Förlåt jag blott citerar” är ett citat från den svenska lyriken Johan Henric Kellgrens dikt ”Man äger ej snille för det man är galen” (1787). Det är också titeln på en bok om citerandets konst författad av idéhistorikern Svante Nordin (2001) 

Bild: By futureatlas.com (originally posted to Flickr as ”Citation needed”) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D, via Wikimedia Commons