Akademiska karriärer I: Ska du bli excellent när du blir stor?

Unga forskare överöses med råd kring hur de bäst ska agera för en lyckad akademisk karriär. Val av ämne, hur man nätverkar och publicerar samt mentorer och förebilder är alla faktorer som sägs påverka möjligheterna till en fortsatt akademisk bana. Alltifrån topp-tio-tips till mer reflekterande diskussioner, som de i Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent, finns att tillgå för den som är intresserad. Även inom bibliometrin så studeras akademiska karriärer och då ofta med ett fokus på att urskilja vad som kännetecknar framgångsrika forskare. Jonas Lindahl, som nyligen disputerade vid Umeå Universitet, verkar i denna tradition då han i sin avhandling In search for future excellence (2020) undersöker hur bibliometriska indikatorer kan användas för att förutsäga unga forskares framtida prestationer.

Lindahls empiriska delstudier rör naturvetenskaperna, teknik och medicin, och resultaten kan därför främst sägas vara relevanta för discipliner där den engelskspråkiga artikeln är den centrala publiceringskanalen. Likväl kan flera av hans slutsatser vara av mer generellt intresse, och de för mig centrala lärdomarna från avhandlingen kan sammanfattas i fem punkter:

1 Akademisk framgång, mätt i välciterade publikationer, kan i hög grad förutsägas. Lindahls studie fokuserar på att förutsäga “excellens” (definierat genom antalet publikationer som placerar sig bland de 10 % högst citerade inom fältet) och här har tidigt genomslag och publiceringskanal stor betydelse för framtida prestationer. Således, en ung forskare bör satsa på några riktigt betydande publikationer snarare än många, men mindre viktiga, alster. Kvalité trumfar kvantitet.

2 Det är enklare att förutsäga vem som kommer vara en toppforskare (här avses återigen topp-10 procent inom fältet) jämfört med att särskilja de som placera sig under detta skikt. Denna slutsats ligger i linje med studier av hur forskningsansökningar bedöms där granskare oftast finner det enklast att rangordna det absoluta topp- och bottensegmentet, medan de som hamnar i mitten är svårare att placera.

3 Högt citerade artiklar är det bästa sättet att förutse framtida framgång. Dock bör det betonas att just högt citerade publikationer utgör definitionen av framgång i studien, vilket gör att slutsatsen är mindre förvånande. Hade akademisk framgång istället mäts med andra parametrar: goda studentvärderingar, omnämnanden i dagspress eller social medier, utmärkelser, antalet handledda studenter eller doktorander så är det mycket möjligt att andra faktorer varit viktigare för korrekta förutsägelser om framtida bedrifter.

4 Män tenderar att oftare att sälla sig till gruppen ‘excellenta forskare’ (återigen mätt i citeringar) senare i karriären, och skillnader mellan könen syns redan under doktorandtiden. En viktig anledning tycks enligt Lindahl vara att män tenderar att samarbeta mer genom till exempel samförfattarskap med externa forskare, och de sampublicerar mer frekvent med sina handledare. Att manliga doktorander oftare står som författare tillsammans med handledare gällde oavsett om handledaren själv är kvinna eller man. Lindahl och hans medförfattare kopplar detta till den så kallade Matilda-effekten, enligt vilken kvinnors vetenskapliga bidrag systematiskt underskattas. En annan förklaring skulle kunna vara att möjligheten till nätverkande under doktorandtiden, och under åren efter disputation, påverkas av att kvinnor tenderar att ta större ansvar för barn och familj.

5 En intressant iakttagelse med anknytning till punkten ovan är att ett välutvecklat externt nätverk är viktigt under doktorandtiden samtidigt som det lokala nätverkandet (inom exempelvis ett lärosäte) får stor betydelse i den postdoktorala fasen. Att exempelvis ha etablerat ett nära samarbete med handledaren, eller med andra vid det egna lärosätet, kan vara direkt avgörande i den kritiska etableringsfasen efter disputation. Nu ska det sägas att det empiriska underlaget för denna delstudie rör ett svenskt universitet, och det kan vara så att denna effekt är starkare i ett system – likt det svenska – som präglas av låg rörlighet där många disputerade blir kvar vid det lärosäte där de doktorerade.

Den två sista punkter är enligt mitt tycke särskilt intressanta då de har direkta implikationer för doktorandutbildningens utformande och för hur stöd ges till forskare i den tidiga karriären. Att skillnader mellan män och kvinnor etableras redan under doktorandtiden är slående, och med utgångspunkt i slutsatserna ovan så kan konkreta förslag på åtgärder formuleras. En möjlighet vore att tydligare diskutera samförfattandets praktik med handledare under doktorandtiden, och hur detta ska ske på ett sätt som inte missgynnar kvinnor. Vidare bör betydelsen av externa och interna nätverk betonas, och här skulle man exempelvis kunna vara uppmärksam på aktiviteter som kan vara utestängande: seminarier och workshop under kvällar och helger, konferenser som kräver långa och tidskrävande resor och så vidare. Dessutom bör dessa skillnader tas i beaktande vid tjänstetillsättningar, och om det är så att män generellt har större möjlighet att etablera interna nätverk så kan tendensen – som synes särskilt stark i svensk akademi – att anställa “hemmasonen” vara särskilt problematisk. En ökad medvetenhet hos handledare och akademiska ledare om att dessa mönster finns kan i sig också bidra till förändrade synsätt och praktiker.

Själva huvudslutsatsen i avhandlingen, att framtida “excellens” kan förutses, har också den möjliga forskningspolitiska konsekvenser. Forskningsråd skulle kunna ta dessa rön i beaktande när anslag fördelas, och sakkunniga kan få direkt användning av dessa mått vid när kandidaten med ljusast framtidsprognos ska urskiljas. Till viss del görs det redan – exempelvis när citeringstal och publiceringskanaler beaktas vid tjänstetillsättningar – och i betydande utsträckning så korresponderar etablerade utvärderingspraktiker väl med Lindahls slutsatser. Dock, den definition av excellens som återspeglas i Lindahls avhandling är mycket snäv, och givetvis är det så att akademisk framgång är så mycket mer än antalet högt citerade publikationer. Likväl går det inte att bortse från att toppublikationer värderas högt i många situationer där akademisk framgång mäts, även om ett sådant ensidigt fokus kan få negativa konsekvenser både för vetenskapen i stort, och för den enskilda forskarens karriär och välmående. Att utmana den excellenskultur som så ensidigt framhåller toppublikationer blir därför särskilt viktigt, och det är något som jag kommer återkomma till i en kommande bloggpost.

Foto: ”Careers board game”, från https://flic.kr/p/8XGYurn

Karl Marxs h-index och den ryska revolutionen: En övning i kontrafaktisk bibliometri

Armed_soldiers_carry_a_banner_reading_'Communism',_Nikolskaya_street,_Moscow,_October_1917

I filmen Sliding doors från 1998 skildras två olika livsscenarier beroende på om huvudpersonen hinner med ett tåg eller ej.[1] I den första versionen upptäcker hon sin pojkväns otrohet och bryter upp från relationen, i den andra stannar hon kvar hos sin partner. Säkerligen har de flesta av oss spekulerat på liknande sätt kring händelser i vårt eget liv: Vad hade hänt om inte just detta skett? Hur hade livet då gestaltats? Funderingar av liknande slag är också vanliga inom skönlitteraturen, Robert Harris roman Faderland (1992) skildrar ett Europa där Tyskland gått segrande ur andra världskriget, och ett liknande scenario, men då mot en svensk fond, spelas upp i Tony Samuelssons Kafkapaviljongen (2009). Kittlande kontrafaktiska tankeexperiment är också en genre inom historieämnet där spekulationer kring alternativa utvecklingslinjer använts för att belysa avgörande händelser. Till delar kan kanske detta sätt att närma sig historien betraktas mer som en tankeövning, snarare än som seriös historieforskning. Men som historikern Kristian Gerner skriver i Vad hade hänt om… åtta kontrafaktiska historier (2015) så innebär framhållandet av alternativa händelseförlopp en möjlighet till resonemang kring, och förståelse för, de avgörande orsakerna till en specifik händelse. Kontrafaktiska resonemang, som ofta fokuserar på avgörande ögonblick eller beslut, tenderar också att aktualisera frågor om individens betydelse i historiens gång. I vilken mån styrs vår historia av enskilda beslut, händelser eller överväganden, och hur förhåller sig dessa till större strukturella förändringar?

Om vi omformulerar denna fråga till att gälla det bibliometriska studiet av vetenskapens genomslag så kan den ställas på följande sätt: Hur påverkas citerandet av ett vetenskapligt verk av den historiska utvecklingen? I en ny bibliometrisk studie, The mainstreaming of Marx: Measuring the effect of the Russian revolution on Karl Marx’s influence,[2] så prövas frågan hur en omvälvande händelse, den ryska revolutionen 1917, påverkat citerandet av Karl Marxs texter. Oavsett hur vi förhåller oss till Marxs texter på ett politiskt plan så är det otvetydigt så att han är en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talet, och hans texter fortsätter att citeras i betydande omfattning. Om vi utgår från vad som registreras på Google Scholar och den profil som skapats åt honom där, så citeras Marx lite drygt 50 gånger per dag. Dessutom påpekar författarna till studien, Philip Magness och Michael Makovi, att Marxs texter, och då främst det Kommunistiska manifestet, är vanligt förekommande i kurslitteraturen vid universitetet och högskolor. Men är Marx inflytande resultatet av hans verks inneboende kvalité, eller är det snarare så att politiska händelser, och då främst den ryska revolutionen, som bidragit till hans popularitet? Med hjälp av kontrafaktiskt bibliometri säger sig författarna ge oss ett svar på denna fråga.

Screenshot 2020-06-02 at 09.31.00

Karl Marx, Google Scholar profil, 2020-06-09

Genom att konstruera och jämföra två Marx: den historiska och den kontrafaktiska (i studien kallade den syntetiska) så menar författarna att de kan mäta hur ryska revolutionen påverkat Marxs inflytande. Den kontrafaktiska Marx konstrueras genom ett jämförelsematerial av 98 andra inflytelseserika tänkare, däribland framstående samtida socialister som Proudhon, Bakunin och Kropotkin, politiska tänkare som Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill och Friedrich List samt klassiska filosofer och skönlitterära författare. Genom statistiska analyser kan dessa sedan jämföras och en ‘syntetisk’ Marx kan konstrueras baserat på vad som skulle vara en ‘normal’ fördelning av citeringar i relation till tidigare data och i jämförelse med andra författares citeringsgrad över tid. Resultatet blir onekligen en slående kurva, där populäriteten för den historiska Karl Marx stiger betydligt efter 1917 samtidigt som den kontrafaktiska Marx bibehåller en konstant nivå.

SSRN-id3578840

Karl Marx vs kontrafaktiska Karl Marx, från Magness och Markovi 2020, s. 59.

Mönstret kvarstår även när jämförelsen görs enbart med andra socialistiska tänkare. Resultaten är talande, och det skulle vara svårt att argumentera emot att den ryska revolutionen har påverkar Marxs eftermäle, dock bör några förbehåll göras. Min främsta invändning rör inte den metodologiska ansatsen, utan den data som används. Studien bygger på Googles N-gram Viewer där man snabbt kan få en överblick över förekomsten av en term bland fulltexter i Google Books, en databas med över 40 miljoner poster. Sökningen har sedan skett på frasen “Karl Marx” i de indexerade verken. Således är det inte regelrätta citeringar, utan omnämnanden, som redovisas och studien kan därför inte sägas vara en regelrätt studie av referenser till Marx. Dessutom begränsar sig inte Google Books till att indexera vetenskaplig litteratur, utan här ingår ett flertal genrer, inklusive skönlitteratur, tidskrifter och dagstidningar. Således rör det sig mer om en allmän undersökning av den uppmärksamhet som Karl Marxs fått, snarare än direkta vetenskapliga citeringar. Samtidigt är det givetvis så att den ryska revolutionen, och Sovjetunionens grundande, starkt bidragit till Marxs inflytande. Att sådan påverkan skett, och att det avspeglas i antalet citeringar blir tydligt om vi konsulterar Eugene Garfields översikt över mest citerade personer i inom humaniora från 1978, Most cited authors in the Arts and Humanities. Att Marx är den mest citerade här är kanske inte förvånande, men att Lenin placerar sig på fjärde plats, före Platon, kan knappast förklaras av hans genuina bidrag till den humanistiska forskningen, utan utifrån hans historiska roll. Jag misstänker också att de ryska tidskrifter som vid tidpunkten fans indexerade Arts and Humanities Citation Index, bidrog väsentligt till Marxs och, särskilt Lenins, höga citeringstal.

En mer generell invändning mot studien är att den bygger på en idé om att vetenskapliga verk har en inneboende kvalité, som går att särskilja från dess relevans för omvärlden. En politiskt neutral vetenskapsvärld där forskares bidrag bedöms enbart utifrån sin inre koherens och logik existerar inte, och är nog vare sig önskvärd eller möjlig. Även sofistikerade teoretiska modeller behöver finna resonans i en social och politisk kontext för att bli uppmärksammade och inflytelserika. Dessa invändningar till trots så kan experiment av detta slag, och särskilt försök att använda bibliometri på historiska material, tjäna som tankeväckande uppslag för att undersöka interaktionen mellan dagspolitiska händelser, politiska ideologier och vetenskapliga teoribildningar. Den kontrafaktiska metoden kanske främst bör uppfattas som en lek, ett roligt tankeexperiment som roar och underhåller. Samtidigt finns det både pedagogiska och analytiska argument som motiverar kontrafaktiskt tänkande (och kontrafaktiskt bibliometri), och här vill jag särskilt framhålla förmågan ställa frågor på sin spets, och därmed rucka på invanda synsätt och föreställningar.

 

[1] Den amerikanske filmatiseringen bygger i sin tur på filmen ”Ödets nyck” från 1987 av Krzysztof Kieślowski.

[2]. Tack till Joakim Boström Elias som gjorde mig uppmärksam på denna studie.

Foto: ”Armed soldiers carry a banner reading ‘Communism’, Nikolskaya street, Moscow, October 1917”, Wikimedia, Upphovsman okänd.