Impact measures of this kind are inexact and should not, in our view, be relied on for a detailed ranking of research achievements (it could be described as ‘a scale that can distinguish an elephant from a rabbit but not a horse from a cow’). (från sakkunnigutlåtande i nationalekonomi)

Under senare år har ett allt större intresse riktats mot hur utvärderingssystem och resursfördelningsmodeller påverkar forskningen. En central fråga är hur ett ökat fokus på prestationer som är kvantifierbara påverkar forskarnas praktiker och prioriteringar. En rad dokumenterade och möjliga effekter har identifierats på en generell nivå, men empiriska studier av hur bibliometri används vid utvärdering av enskilda individer är få. Dock vill jag påstå att just denna typ av användning, där anställningar och forskningsanslag står på spel, är särskilt viktiga då de har stor påverkan på den enskilde forskarens karriär. Ett problem har dock varit att utvärdering på individnivå är svårt att studera empiriskt, och diskussionen har tidigare främst baserats på enskilda exempel och anekdoter. Inom svensk akademi finns dock ett relativt unikt och omfattande material kring utvärderingspraktiker i form av sakkunnigutlåtanden vid tjänstetillsättningar, och dessa ger unika insikter i hur indikatorer används.

I artikeln, Indicators as judgment devices, studerar Alex Rushforth och jag just hur sakkunniga använder indikatorer och tidskriftsrankningar för att värdera och rangordna sökande till lektorat och professurer inom biomedicin och nationalekonomi. Dessa dokument ger oss unik inblick i hur bibliometriska mått används för att värdera enskilda forskare, och de ger också insikt i hur specifika indikatorer integreras i disciplinspecifika värderingspraktiker. Denna aspekt är särskilt intressant då prestige och position inom akademin till stor del styrs av status inom disciplinen, snarare än av status inom den organisation där forskaren är anställd.

I redovisningen av våra resultat bör det framhållas att långt ifrån alla sakkunniga använder sig av indikatorer, och knappt hälften av de utlåtanden som vi studerat (82 av 188) använde sig av bibliometriska mått eller tidskriftsrankningar. Ett återkommande argument bland de sakkunnig som använde sig av bibliometri var måttens ‘objektivitet’:

A bibliometric analysis was carried out to assess the scientific production and even more importantly, the real scientific impact of each applicant.” (utlåtande i biomedicin)

Generellt introducerades dock citeringsdata, eller ‘impact factorer’, utan någon vidare motivering. Vår tolkning är att de sakkunniga använder indikatorer som en typ av ‘utvärderingsverktyg’, och här bygger vi på Lucien Karpik (2010) och hans teori om ‘judgment devices’. Dessa används i situationer när konsumenten (i detta fall granskaren) behöver välja mellan en rad produkter (här kandidater) som inte helt enkelt kan jämföras. Ett exempel som Karpik tar upp är valet av husläkare eller värderingen av ett litterärt verk, och vi menar att forskare kan ses som ett ytterligare exempel på en ‘vara’ vars värde inte helt enkelt kan fastställas. I situationer där det finns en uppsjö av goda kandidater, vilket är fallet i många av de tillsättningsärenden vi studerat, så blir  ‘judgment devices’ också ett sätt att lösa en situation där ett överflöd av möjliga alternativ finns.

Journal Impact factor

Den mest kända, inflytelserika och samtidigt häftigt kritiserade bibliometriska indikatorn är utan tvivel Journal Impact Factor (JIF), som introducerades av Eugene Garfield redan 1963. JIF används flitigt också i vårt material, främst inom biomedicin men också inom nationalekonomi, och ofta introduceras den för att bedöma ‘kvaliteten’ på publicerade alster: 

…but it is a bit bothersome that many of the recent publications that XXXX has been principal investigator on are found in more narrow journals, as for example Scandinavian J Immunol. (Impact approx. 2.3). (utlåtande i biomedicin)

Many of original papers appeared in excellent quality journals and nearly two third [sic] of them were in journals with impact factor greater than 3. (utlåtande i biomedicin)

I många fall, likt exemplen ovan, så används JIF som ett riktmärke för vad som ska betraktas som bra tidskrifter och en undre gräns för kvalité på runt 3 verkar gälla inom biomedicin. I nationalekonomi är det betydligt svårare att finna en exakt gräns, även om sakkunniga föreslår 0.5 samt 0.9 som möjliga riktvärden.  Sammantaget är  det otvetydigt att JIF:en är viktig vid bedömningen av forskning inom biomedicin, och många av de utlåtanden som inte explicit använder sig av måttet hänvisar till ‘high impact journals’.

Ett annat beryktat, och vid utvärderingen av individuella forskare särskilt intressant mått, är det så kallade ‘h-index’. Till skillnad från JIF, som mäter tidskrifters genomsnittliga citeringsgrad, så är h-index ett försöka att sammanfatta en forskares produktivitet och inflytande över tid. En forskare med h-index x har författat x publikationer som citerats minst x gånger, dvs. en forskare som har författat 12 publikationer som vardera citerats 12 gånger eller fler har ett h-index på 12. I vår studie används h-index vanligtvis som ett slags bakgrundsinformation, likt affiliering, ålder, kön, och ofta anges det utan vidare kommentarer som här:

XXXX publishes in good to very good journals including Plos Genetics, FASEB J, and Mol Biol Cell. H–factor=18. (utlåtande i biomedicin).

H-index blir vad vi kallar en ‘totaliserande indikator’ där en hel karriär kan sammanfattas i en siffra, och vi finner också att måttet i flera fall sammanfaller med den sammanvägda bedömningen av kandidater.

Om citeringar och JIF är populära utvärderingsverktyg inom biomedicinen så tenderar nationalekonomer att bedöma artiklars ‘värde’ utifrån klassifikationer av, och listor över, tidskrifter. En bedömare uttrycker det mycket klart:

“A university that aims to compete at the first or second tiers in Europe should expect its full professors to show the ability to publish at least a few articles in the best journals in the field. Publishing a paper in a top finance journal requires a degree of effort, awareness of the latest thinking in the field, and excellence, which any number of articles in journals below second tier could not match. (utlåtande nationalekonomi)

Det flitiga användandet av tidskriftsrankningar – vi fann hela fem olika listor i vårt material – kan relateras till att det nationalekonomiska fältet tenderar att organisera sig hierarkiskt. En annan förklaring är att citeringar och JIF generellt fungerar sämre inom nationalekonomin jämfört med biomedicin där omsättningen av artiklar och citeringar är högre.

I vårt material finns också tydliga exempel på hur indikatorer kan kombineras och jämföras, och det är inte ovanligt att sakkunniga uppvisar goda kunskaper i bibliometri. I exemplet nedan så jämförs h-index med det totala antalet citeringar för att ge en mer nyanserad bild av kandidaten:

Of 44 published papers she is 1st author on 12 and senior author on 20. She has a surprisingly low citation rate, albeit with a high h–index (Max citation <60 in 2010, h–index 17, Web of Science). (utlåtande i biomedicin)

Vad den sakkunnig menar med låg citeringsgrad är att denna kandidat har publicerat många publikationer som refererats av andra (högt h-index), men hon saknar publikationer med mycket hög citeringsgrad (max citation <60). Att författarordningen är en viktig aspekt inom biomedicin framgår också i detta citat; det är första och  sista positionen som räknas.

Ett ännu tydligare exempel på hur kandidater, men också olika typer av indikatorer, jämförs är tabellen nedan där en rad kvantifierbara data kring författarskap, publikationer och citeringar sammanställts.

                                                                                                            (från utlåtande i biomedicin)

Här rör det sig om en ambitiös sakkunnig som har goda kunskaper i bibliometri; tabellen ackompanjeras av inte mindre än åtta fotnoter som förklarar de enskilda måttens betydelse och svagheter. En intressant detalj är att den sakkunnige använder sig av medianvärdet gällande citeringar snarare än medelvärdet, och det är en praktik som är statistiskt välgrundad då distributionen av citeringar ofta är mycket skev.

Sammanfattningsvis menar vi att bibliometriska indikatorer i dessa sammanhang bör förstås som ‘utvärderingsverktyg’ som är välintegrerade i disciplinära utvärderingspraktiker, och beroende på hur fältet är organiserat kommer olika typer av indikatorer, till exempel citeringar inom biomedicin eller tidskriftsrankningar inom nationalekonomi, att bli dominerande. Tidigare bibliometrisk forskning har i nedlåtande ordalag referat till denna typ av bibliometrisk praktik som ‘amatörmässig’ och varnat för dess utbredning. Vi vill dock påstå att de sakkunniga i dessa dokument ofta framstår som relativt kunniga gällande indikatorernas styrkor och svagheter. Vidare så besitter de en unik kompetens jämfört med professionella bibliometriker då de har kunskap om vilket värde dessa mått tillskrivs inom den egna disciplinen. Vår ståndpunkt är dock inte att användningen av bibliometri i dessa sammanhang är oproblematisk, och liksom Leidenmanifestet så menar vi att indikatorer av detta slag bör användas med stor försiktighet på individnivå. Att helt avfärda dessa mått som direkt olämpliga i alla sammanhang vore dock förhastat, och vi bör komma ihåg att bibliometrisk utvärdering också kan framhålla grupper, till exempel kvinnor, som ofta missgynnats i traditionell peer review.

Bild: Kalîla und Dimma von Bidpai: Der Hase und der Elefantenkönig vor dem Spiegelbild des Mondes in der Quelle, By Syrischer Maler von 1354 [Public domain], via Wikimedia Commons