Varje höst riktas vetenskapssamhällets blickar mot Sverige inför utdelandet av Nobelprisen i kemi, fysik, medicin eller fysiologi, ekonomi och litteratur. Otvetydigt är det så att Nobelpriset är den mest prestigefyllda utmärkelse som en forskare kan få, och som den främsta symbolen för vetenskaplig framgång har priset också kommit att spela en betydande roll inom bibliometrin. Pristagare har sedan länge använts som exempel för att studera relationen mellan citeringar och erkännande i forskningssamhället. Till exempel fann Cole och Cole i en nu klassisk studie att priser (inklusive Nobelpriset) korrelerar med antalet citeringar. Senare har forskare bland annat tittat på hur ett Nobelpris får citeringarna att skjuta i höjden för pristagarna. Här skall jag dock inte ägna mig åt den digra forskning som med bibliometriska metoder studerar Nobelpriset, utan istället väljer jag att fokusera på en mindre vetenskapligt förankrad verksamhet; den att förutse vinnaren.

Grundaren av Science Citation Index (SCI), Eugene Garfield, insåg tidigt att citeringsfrekvens kunde vara till hjälp i att förutse potentiella Nobelprisvinnare, och redan 1968 presenterade han ett paper med titeln: “Can Nobel prize winners be predicted?” Här konstaterade Garfield att Nobelpristagare, med mycket få undantag, citeras mer än 50 gånger oftare än den genomsnittlige forskaren. Thomson Reuters, som nu äger SCI  (numera Web of Science), har fortsatt i denna tradition då de årligen publicerar en Nobel Prize forecast, och träffsäkerheten får sägas vara relativt god då de prickat in 37 Nobelpristagare sedan 2002.

Att det finns ett samband mellan citeringar och vetenskapligt erkännande kan vi nog vara ense om, även om sambandets styrka och allmänna giltighet mycket väl kan diskuteras. Att citeringar kan användas för att i någon mån förutse Nobelpristagare inom vetenskapen är därför inte förvånande, men kan citeringar också ge oss en indikation på vem som tilldelas årets litteraturpris? Med stöd i min egen forskning vill jag påstå att citeringar, åtminstone delvis, kan användas för att studera en litterär författares kanonisering, men då enbart i en mycket begränsad kontext av anglosaxisk litteraturforskning. Med rätta kan man därmed invända att citeringar i främst engelskspråkiga akademiska tidskrifter knappast borde kunna säga något om det beslut som Svenska akademin kungör imorgon. Må så vara, men då jag varken kan spå i kaffesump, eller tolka tarotkort, så får citeringsanalysen duga i brist på bättre metoder.

För enkelhetens skull så valde jag att titta närmare på de tolv kandidater som fått lägst odds enligt bettingsajten Bettson. Genom att använda ‘cited reference’ funktionen i Web of Science kunde sedan citeringar till dessa återfinnas. Resultaten redovisas nedan:

Sett till antalet citeringar så förfaller valet vara mycket enkelt. Philip Roth är här överlägsen men det stora antalet verk som dessa fördelas på kan möjligvis vara en nackdel för hans vidkommande. På andra plats återfinns Ngugi wa Thiongo men för honom, liksom för fjärdeplacerade Haruki Murakami, kan en en nedåtgående trend i antalet citeringar urskiljas.  På tredje plats finner vi den ständigt tippade Joyce Carol Oates. Citeringsgraden för övriga är så låg att mycket lite går att utläsa från resultatet, och det är heller inte att vänta med tanke på databasens främst visar trender inom engelskspråkig forskning. Sammantaget är ändå resultatet otvetydigt: Om vi tror på denna lilla citeringsräkning så blir det den amerikanska romanförfattaren Philip Roth som tilldelas årets litteraturpris (jag skulle dock råda er att inte satsa hela sparkapitalet på basis av denna förutsägelse).