Inom nästan alla vetenskapliga fält har antalet författare per paper ökat under de senaste femtio åren. Trenden är särskilt tydlig inom medicin och naturvetenskap, men återfinns också inom stora delar av samhällsvetenskaperna. Det mest extrema exemplet på det som kommit att kallas ‘hyperauthorship’ återfinns i högenergifysik där antalet författare räknas i tusental. En artikel om Higgspartikeln som listar 3171 namn ser ut att hålla det nuvarande rekordet vad det gäller antalet författare. Detta exempel är uppseendeväckande men förutsättningarna inom fysiken är så pass unika att de knappast ska ses som representativa för vetenskapen i stort. Trenden är dock klar, antalet författare per publikation ökar inom alla discipliner, förutom inom humaniora där den ensamme författaren fortfarande hålls högt.

Ökningen av antalet författare inom naturvetenskapen går direkt att relatera till framväxten av ‘big science’ där stora grupper av forskare samt omfattande infrastruktur är förutsättningar för att bedriva forskning. Överlag kan också utvecklingen relateras till en allmän specialisering av vetenskapen där olika forskare fyller olika funktioner: planering av studie, utförande av experiment, ansvarig för analys, skribent osv. Såtillvida kan förändringar i författarnas antal och roll ses som en logisk konsekvens av förändringar i forskningens praktik. Publikationernas stora betydelse som akademiskt kapital, vid till exempel utvärderingar och tjänstetillsättningar, är en annan bidragande orsak till det ökade antalet författare per publikation.

En fråga som fått allt större uppmärksamhet då antalet författare ökar är den ordning i vilken författarnamnen återges. Beroende på disciplin ordnas namnen på olika sätt där forskarens relativa bidrag till publikationen (den som bidragit mest står först) eller bokstavsordning är de flitigast förekommande. Författarordningen är dock i många fall mer komplex än så, och i flera fält, som biomedicin, är positionen som ‘sistaförfattare’ minst lika åtråvärd som rollen som förstaförfattare. Att kunna tolka författarordningar är därmed avgörande för att urskilja de enskilda forskarnas bidrag. Illustrationen nedan är tänkt som ett skruvat exempel men studier av författarordningar bekräftar i stort denna bild.

Betydelsen av publikationer vid tjänstetillsättningar och i bibliometriska utvärderingar gör att författarskap och den ordning i vilken namn återges blir en omdiskuterad fråga. Exempel på ‘honorary authorship’’ eller ‘gift authorship’, där framstående forskare inkluderas i författarlistan trots att deras insats varit minimal (ibland har de inte ens läst papret i fråga) har alltmer ifrågasatts. Speciellt fall där läkemedelsbolag rekryterat till synes oberoende akademiska forskare att stå som ‘författare’ och därmed legitimera den forskning som utförts av bolagets anställda har med rätta kritiserats. Fall av ‘ghost authorship’, där forskare som gjort betydande insatser utlämnats från listan av författare, har också uppmärksammats.

Det stora problemet är kanske inte det ökade antalet författare, utan att vår föreställning om vad det innebär att vara författare inte har förändrats trots att dess reella innebörd i många discipliner inte lever upp till ett ideal om författaren som skapare av – och ansvarig för – det innehåll som stämplats med hens namn. Efterfrågandet av specifika, om än vaga, kriterier för författarskap illustrerar tydligt det vetenskapliga författarskapets ambiguitet. Därför har alternativa begrepp, som ‘contributor’, förslagits för att mer rättvist fördela både ansvar och akademiskt kapital. Företrädare för begreppet ‘contributorship’ menar att det har flera fördelar: Dels så försvinner de konnotationer kring originalitet och ägande som omgärdar begreppet författarskap och dels så möjliggör ‘contributorship’ en mer mångfacetterad beskrivning av enskilda forskares bidrag. Flera tidskrifter stödjer, eller kräver, att de enskilda forskarnas bidrag redovisas. Ett exempel är tidskriften Plos One där det numera är obligatoriskt att lista de enskilda författarnas bidrag.* Ett annat förslag, måhända lite väl inspirerat av spelvärlden, är att tilldela ‘badges’ för författarinsatser. Viktigt att poängtera här är dock att contributorship knappast kommit att ersätta författarskap, utan snarare innebär det ett försök att precisera vad författarskapet betyder. Stora osäkerheter kvarstår dock. Vad innebär det t.ex. att en forskare sägs ha varit med och skrivit (wrote) en artikel? Räcker det med att ha skrivit några få ord, eller att med kritiskt blick ha reviderat artikeln?

Contributorship bygger i slutändan på en idé om att alla bidrag till en vetenskaplig artikel kan listas, och att både ansvar och akademiskt kapital sedan kan fördelas rättvis och transparent. Att detta skulle fungera i praktiken är dock svårt att tro, och snart lär också contributorship föregås av prefix som ghost-, honorary- och gift-. Vidare kan contributorship leda till nya, potentiellt problematiska situationer när roller ska fördelas. En studie av Vincent Larivière och kollegor (tyvärr ännu inte publicerad) visar nämligen att kvinnor i högre grad anges ha gjort ’enklare’ labbarbete samtidigt som män sägs ha bidragit till högstatussysslor som design och analys.

Avslutningsvis så löser dessa lovvärda innovationer knappast huvudproblemet med att författarskap idag blivit så pass viktigt för den enskilde forskarens karriär att det kommit att överskugga andra viktiga delar av den akademiska gärningen, såsom handledning, undervisning och interaktion med samhället. Att uppvärdera dessa roller, eller för den delen betydelsen av att läsa — för vem hinner läsa när man har fullt upp med att vara författare? — synes därför vara en viktig del i att åstadkomma en förändring. Att åtgärda problem som är kopplade till det akademiska författarskapet kan synas vara omöjligt, inte minst då hela det vetenskapliga meriteringssystemet och stora delar av utvärderingsapparaten direkt medverkar till att skapa en allt större publiceringsstress. Dock finns det tecken på att framstående forskare från flera discipliner nu uppmärksammar de problem som dagens publiceringskultur frambringat: Initiativ såsom det Nederländska Science in Transition är ett av flera uppmuntrande exempel på att vetenskapssamhället nu reagerar. Huruvida sådana ansatser också kan medföra reella förändringar återstår dock att se.

*Bidrag till denna bloggpost (med utgångspunkt i Plos Ones riktlinjer). Conceived and designed the blogpost: BH, Literature review: BH, Wrote and revised the post BH LKH, Discussed and developed theoretical rationale: BH LKH.

BH: Björn Hammarfelt, LKH: Linda Karlsson Hammarfelt

Bild: Övre. ”Authorship in Transition”. Poster från http://www.lorentzcenter.nl/lc/web/2015/690/info.php3?wsid=690. Nedre: Illustration, PhD Comics, 2005/3/13,  http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=562