Referentgranskning, eller peer review, innebär att inskickade manuskript granskas av ämnesexperter innan publicering. Processen kan se olika ut beroende på ämne och typ av publikation, och ofta görs en skillnad mellan öppen, blind och dubbelblind peer review. Blind innebär att granskaren är anonym, och dubbelblind att både granskare och författare förblir okända för varandra under processen. Noterbart är att den typ av referentgranskning som idag är praxis inom stora delar av vetenskapen etablerades relativt sent. Exempelvis var det först 1973 som tidskriften Nature började kräva extern granskning innan publicering. Ibland beskrivs referentsystemet, med en parafras på Winston Churchills välkända citat[i] om demokratin, som det sämsta systemet för att kvalitetsgranska forskning, förutom alla andra som prövats. Omfattande kritik har också riktats mot peer review där upprepade studier funnit att referentgranskning kan gynna män över kvinnor, riskerar att stärka hierarkier inom vetenskapen, och tenderar att ha en konserverande effekt där etablerade synsätt föredras framför mer nydanande idéer.
Förutom dessa invändningar kring peer review så ifrågasätts systemet nu alltmer utifrån den betydande arbetsbörda som det innebär för forskare att granska artiklar. En uppmärksammad studie kring kostnaden för referentgranskning som nyligen publicerades har gjort frågan än mer aktuell. Studien visade nämligen att forskare världen över lagt åtminstone – siffrorna är säkerligen i underkant – 100 miljoner timmar (motsvarande 15 000 år) på att granska manuskript under 2020. En överväldigande del av detta arbete sker utan ersättning från förlag eller den institution där granskaren är anställd. Således upprätthålls den kanske viktigaste funktionen i vetenskapens kvalitetssystem genom att forskare upplåter betydande delar av sin fritid till att läsa och granska andras forskning. Det märkliga är inte att systemet står inför en betydande kris där det blir allt svårare att rekrytera granskare, snarare är det förvånande att peer review-förfarandet kunnat fungera så väl, så pass länge, utan att bryta samman.
Svårigheten med att hitta villiga granskare har under senare år blivit allt mer uppenbar, och studier indikerar också att alltfler förfrågningar behöver göras för att hitta granskare som antar uppdraget. Flera initiativ och förslag har gjorts för att öka benägenheten att åta sig referentuppdrag. Det mest logiska, men samtidigt kanske det mest omtvistade, är att helt enkelt betala granskare. Detta görs redan i viss utsträckning vid granskning av böcker och bokkapitel, och det finns dessutom företag som säljer referentgranskningar till tidskrifter. Det finns även de som hävdar att forskarna själva bör fakturera tidskrifterna för sitt arbete – särskilt de som ägs av multinationella företag med stora vinstmarginaler – och att en lämplig ersättning vore 450 dollar (cirka 4000 kronor) per granskning. Dock uppstår specifika problem med ett sådant upplägg, dels skulle det leda till en uppdelning mellan tidskrifter som har råd att betala, och de som måste förlita sig på frivilliga granskare, dels skulle tidskrifterna i ett sådant fall behöva betala också för det många manuskript som aldrig antas. Förmodligen skulle ett system med betald referentgranskning resultera i att ett mindre antal manuskript totalt sett skulle undergå review. En utveckling som troligtvis inte skulle höja kvalitén på forskningen överlag.
Ett annat förslag, som också går ut på att belöna forskarna för deras insats, är att höja meritvärdet genom att öppet kreditera granskare. Det mest kända, och spridda, systemet för att göra detta är Publons en databas och portal där genomförda granskningsuppdrag registreras. Numera ägs Publons av Clarivate (Web of Science) och profilen över granskande forskare innehåller också data kring antalet publikationer och citeringar. Antalet granskningar blir här ytterligare en kvantifierbar indikator som kan jämföras, mätas och rankas. Exempelvis kan flitiga forskare utnämnas till “top reviewer” eller “excellent reviewer”. Givetvis bör goda granskare få erkännande för sin insats, men frågan är om det är mer av kvantifiering och “excellenstänk” som är vägen framåt? Personligen ställer jag mig tveksamt till denna utveckling, och snarare skulle jag förorda mer traditionella sätt att uppmärksamma granskare som exempelvis att välja in noggranna och flitiga reviewers i redaktionsråd och liknande för att på detta sätt belöna dem.
Ett initiativ som går i en lite annan riktning är arbetet för öppen peer review. Idén med öppen peer review är att ett transparent förfarande ska göra referentgranskningen bättre, mer rättvis och kanske även mer attraktiv för granskaren. Öppen granskning har förekommit under en längre tid i olika former. Ibland sker processen helt transparent, och i andra fall publiceras granskningarna enbart när en artikel blivit accepterad. Ett tidigt exempel på öppen granskning är F1000Research, som publicerar artiklar som därefter granskas. Här, och inom flera andra tidiga initiativ rör det sig alltså om så kallad ‘post-publication review’ där granskning sker efter att manuskriptet publicerats online. En liknande plattform har också lanserats inom det Europeiska forskningssystemet där Open Research Europe erbjuder snabb och öppen publicering med öppen referentgranskning. Den främsta invändningen mot öppen granskning är risken att mer juniora forskare skulle uppleva att det var svårt att då kritisera mer seniora kollegor. En risk, som jag ser det, är också att öppen review kan fungera väl när det gäller mer etablerade tidskrifter, men att det kan vara svårare att locka granskare att utföra granskningarna öppet när kvaliteten är lägre, och där forumet är mindre prestigefyllt.
I väntan på dessa mer omvälvande förändringar av peer review systemet så går det att öka chanserna för att hitta villiga granskare även på andra sätt. Exempelvis så fann Tomas Bro och undertecknad att ett effektivt sätt för att hitta granskare är att utöka den grupp av forskare som bjuds in. Så löste nämligen den tidskrift, Acta Ophthalmologica, som vi studerade det ökade behovet av reviewers. Dock såg vi i denna studie, vilket också påvisats av andra, att amerikanska forskare bjuds in oftare än de borde i relation till hur ofta de publicerar sig, samtidigt som det omvända gäller för asiatiska forskare vilka borde tillfrågas som granskare oftare med tanke på deras andel av publicerade artiklar. En bidragande orsak till svårigheten att hitta granskare är således att redaktörer för tidskrifter – vilka ofta själva är från Europa eller USA – i (för) hög grad förlitar sig på närliggande nätverk. En jämnare fördelning av granskningsuppdragen globalt kunde således vara en möjlig strategi för att både undvika “granskartrötthet” och på samma gång verka för ett publikationslandskap där även de utanför Europa och USA har ett betydande inflytande. Att dela på bördan, men också på den betydande inflytande som granskare har, skulle således kunna vara en möjlig väg framåt.
Alla dessa goda förslag till trots så skulle jag vilja hävda att referentgranskningssystemets överlevnad ändå är beroende av ett gemensamt ansvarstagande inom akademin. Peer review är en gemensam resurs som vi alla delar, och förhoppningsvis bidrar till, och det är också detta som upprätthåller legitimiteten i systemet. De 15 000 år som omnämns ovan må vara obetalda, men samtidigt oerhört värdefulla för vetenskapen i stort. Därför kan jag heller inte låta bli att betrakta alla dessa obetalda insatser som ett tecken på att idén om vetenskapen, som en gemensam strävan efter mer kunskap där inte alla insatser görs för den individuella vinningens skull, ännu inte riktigt kan förklaras död.
[Bild: Niklas Bildhauer, CC BY-SA 2.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0%5D
[i] Likt många andra kända citat så verkar Churchills ord delvis ha förvrängts över tid: https://prawfsblawg.blogs.com/prawfsblawg/2019/01/misquoting-churchill-on-democracy.html
bibliometri 