Självplagiat: forskningsfusk eller accepterad praktik?

copy paste

2013 anklagades den nederländske ekonomiprofessorn Peter Nijkamp för omfattande fusk i form av självplagiat. Nijkamp var vid denna tid en mycket välkänd forskare, med en sammanlagd produktion av över 2300 artiklar (han producerade cirka 1, 5 artikel per vecka), och under sin karriär så hade han tilldelats en rad prestigefyllda priser och uppdrag. Kort sagt, Nijkamp var en akademisk superstjärna.

Utan att gå in på detaljer så friades Nijkamp från anklagelserna kring forskningsfusk, samtidigt som det visade sig att han ägnat sig åt omfattande återbruk av tidigare texter utan att ange källa. En utredare kallade detta för ‘systematisk copy-pasting’ med målet att producera ett stort antal artiklar, och tidskriften Review of Economic Analysis kom att dra tillbaka två av Nijkamps publikationer (för vidare dokumentation kring ärendet se Retraction Watch). Flera kommittéer kom att granska ärendet, och då några fann att forskningsfusk var klarlagt menade andra att medvetet fusk inte kunde bevisas. Fallet kom därför att leda till en debatt kring vad som är legitimt återbruk, och vad som bättre beskrivs som tvivelaktiga praktiker eller till och med fusk.

Med utgångspunkt i Nijkampfallet diskuterar och studerar Horbach och Halffman självplagiat som fenomen. De analyserar inte bara den debatt som följde efter utredningarna kring Nijkamp utan de undersöker också omfattningen av självplagiat i olika discipliner. I studien utgår de från en ganska konservativ definition av ‘textåtervinning’ där till exempel ett visst återbruk av formuleringar kring metod inte räknas som självplagiat. De valde sedan ut ett antal artiklar författade av både högproduktiva och mer lågproduktiva forskare från fyra discipliner, psykologi, historia, nationalekonomi och biokemi, och studerade förekomsten av återanvänd text i dessa.

Deras studie visar att 6 % av alla artiklar visar tecken på ‘problematisk textåtervinning’ men skillnaderna mellan disciplinerna är stor. Inom historia fann man tecken på självplagiat i bara 1 av 48 studerade texter samtidigt som 14 % (36 av 258) av alla texter inom ekonomifältet innehöll återanvänd text. Bland några ekonomer visade det sig att mer än 40% av artiklarna innehöll självplagiat.

text recycling

(Horbach & Halffman 2017, s. 7)

Vad förklarar då den betydligt högre andelen av självplagiat inom ekonomifältet? En förklaring som författarna anför är att det kan bero på hur texter skrivs, där en mer formalistisk stil ger större möjlighet till att återanvända text. Detta kan delvis vara en orsak till att historieforskarna i sådan liten utsträckning använder sig av denna strategi. För dem är det ofta inte ens möjligt att självplagiera och samtidigt producera texter som accepteras av kollegorna. Det som talar emot denna hypotes är dock att biokemisterna – som i än högre grad än nationalekonomerna skriver i en formalistisk tradition – inte alls uppvisade samma grad av självplagiat. På samma sätt kan inte heller antalet medförfattare anses vara en förklaring.

Snarare är det nog så att dessa skillnader bör förstås utifrån disciplinspecifika normer kring hur god vetenskap produceras. Ett tecken på detta är att kollegor som försvarade Nijkamp menade att självplagiat inte alls var fusk, utan en etablerad praktik inom disciplinen. Att mycket produktiva och ledande forskare i större utsträckning än andra återanvänder text framstår också som ett tecken på att detta tillvägagångssätt är relativt accepterat.

Bör vi då betrakta självplagiat som forskningsfusk? Själv skulle jag hävda att det nog kan vara rimligt att återanvända text, men då bör detta tydligt anges så att eventuella granskare och läsare blir medvetna om originalkällan. Exempelvis kan ju delar av en text omarbetas för en annan läsargrupp – i en blogg eller i en mer populärvetenskaplig text – och då ser jag inget problem med att återanvända formuleringar om originalkällan anges. Att i referentgranskade artiklar använda tidigare text i form av hela stycken utan att ange detta framstår dock för mig som mer problematiskt, men vi rör oss här i en gråzon där disciplinspecifika sätt att uttrycka sig och bedriva forskning bör tas i beaktande.

Om vi bortser från frågan kring fusk så blir de stora disciplinära skillnaderna i självplagiat som Horbach och Halffman påvisar särskilt bekymmersamma mot bakgrunden av hur forskning idag utvärderas. Att återanvända text är onekligen en genväg till ett stort antal publikationer, och dessa kommer sedan att räknas in när forskningen utvärderas. De individer, institutioner och discipliner som i högre grad ägnar sig åt självplagiering kan då tillskansa sig både status och resurser på bekostnad av de som lite mer sällan använder sig att kommandot Ctrl+ C/Ctrl +V.

Etiska riktlinjer kring självplagiering har nu införts i Nederländerna och flera tidskrifter har också tagit ställning i frågan. Ett alternativ till att lita på forskarnas och redaktörernas etiska kompass vore dock att tidskrifter istället använder sig av plagiatkontroll. Inom svensk högre utbildning används Urkund flitigt – studenter tillåts vare sig kopiera andra eller sig själva – och tekniskt kan jag knappast tänka mig att det vore särskilt svårt att införa ett sådant system även för vetenskapliga publikationer. Onekligen skulle ett sådan lösning drastiskt minska förekomsten av plagiat och självplagiat.

Annonser