Citera mig inte! Om ovälkomna och vilseledande referenser

Att bli omnämnd i litteraturen anses generellt vara ett tecken på erkännande, och om referensen plockas upp av ett citeringsindex, likt Google Scholar eller Web of Science så registreras även en ‘citering’ (citation) som den enskilde författaren kan lägga till sin samling. När citeringarna samlats på hög kan de sedan räknas, jämföras och användas som en, om än tveksam, indikator på synlighet och framgång. Som tidigt påpekats i diskussionen kring citeringar så kan mycket väl ett verk refereras till utan att det för den skull behöver innebära att det som hävdas i det framhålls som god vetenskap, och så kallade ‘negativa citeringar’ har varit ett ofta förekommande argument emot citeringsmåttens giltighet. Dock är det så att negativa citeringar – det vill säga referenser till studier som kritiseras i den citerande texten – är ovanliga, även om de är mer flitigt förekommande inom humaniora och samhällsvetenskap jämfört med andra fält. Dessutom vill jag hävda att negativa citeringar ofta är ett tecken på erkännande, då få finner det mödan värt att kritisera rön som inte är etablerade och kända. På ett rent personligt plan så finner jag det också mer givande att mina alster blir kritiserade då det tyder på engagemang, jämfört med att de refereras lite halvhjärtat i en parentes med fem andra liknande studier. Överlag så skulle jag alltså hävda att invändningar kring negativa citeringar har begränsad bäring i debatten kring citeringsmåttets lämplighet.

I forskningskommunikationen i stort bör den negativa citeringar också ses som ett hälsotecken då kritisk granskning av tidigare resultat är en central del av en välfungerad akademi. Ett större problem är däremot den förvillande referensen, som återger den refererade studien på ett vinklat eller rentav felaktigt sätt. Hur detta sker har studerats i en nyligen publicerad artikel av Serge Horbach, Kare Aagaard och Jesper W. Schneider. De undersöker referenser till en studie kring forskningsetik av John med kollegor som kommit att bli både inflytelserik och välciterad. Analysen av referenserna visar att ett stort antal av citeringarna är överflödiga, och en hel del är direkt vilseledande. Dessutom verkar det som antalet referenser som bara ytligt engagerar sig med studiens resultat ökar över tid. Författarna tolkar detta som att referensen har blivit en så kallad “concept symbol”, eller med ett mer populärarkulturellt begrepp ett “mem”. I flera fall har resultaten förvanskats till den grad att processen kan liknas vid en viskningslek där de ursprungliga rönen är nästintill oigenkännliga. Flera orsaker anges till denna utveckling, där slarv och lathet (ofta läser inte författare studier som de citerar) är delförklaringar. Även retoriska överväganden, där referenser främst tjänar till att stärka den egna tesen, gör att studier med entydiga slutsatser tenderar att citeras oftare än de med mer ambivalenta konklusioner. Risken finns således att spektakulära studier där implikationerna av resultaten ofta överdrivs får större inflytande på forskningen jämfört med mer försiktiga och noggranna analyser.

Negativa och förvillande citeringar kan också drabba en enskild författare, men finns det någon möjlighet undvika felaktiga referenser, eller rentav begära att ovälkomna citeringar avlägsnas? Den frågan ställer sig Jaime Teixeira da Silva och Quan Hoang-Vuong i en reflekterande text i tidskriften Scientometrics. Idén om att forskare skulle kunna begära att referenser till deras texter ska tas bort framstår onekligen som orealistisk, och författarna tillstår också att någon sådan möjlighet knappast kommer att realiseras inom en snar framtid. Samtidigt anser jag att idén om rätten att inte bli (fel)citerad är intressant som tankeexperiment. I specifika fall kan det för en forskare vara direkt olustigt att bli citerad, exempelvis i en kontroversiell och ifrågasatt studie, eller om citeringen i fråga kommer från en tveksam tidskrift (en så kallad rovdjurstidskrift). I praktiken är det dock så att lika lite som Esaias Tegnér kan förhindra att högerextrema grupper använder hans verk, så kan en forskare undvika att bli refererad till på oriktiga grunder. Dock skulle jag säga att det finns flera möjligheter att förbättra chanserna att ens verk inte blir refererad på ett missvisande sätt:

  1. Det mest uppenbara sätt på vilket en författare kan undgå att bli “felciterad” är att sträva efter en tydlig och korrekt framställning utan överdrifter eller svepande generaliseringar, eller för att parafrasera Tegnér: “Det dunkelt skrivna, är det dunkelt citerade”.
  2. När väl något är publicerat så kan också en försigkommen forskare se till att diskutera sitt alster på konferenser, seminarier och sociala medier för att på så sätt styra hur resultat och slutsatser mottas.
  3. Självciteringar är ifrågasatta och bör nyttjas med måtta, men de kan vara ett sätt förstärka de slutsatser som man själv ser som de mest centrala i ett forskningsbidrag. Att då själv referera till sitt verk kan bli ett sätt att påverka hur efterföljare forskare tolkar innehållet.
  4. Vid uppenbart felaktiga citeringar – särskilt om de publicerats i inflytelserika forum – kan det vara värt att genom en uppföljande artikel, eller kommentar, påvisa det som anses förvillande eller rent fel. Min bedömning är dock att det sällan förekommer situationer där en sådan ansträngning kan sägas vara motiverad.

Avslutningsvis kan det vara värt att återvända till de mer övergripande konsekvenserna av tveksamma referenser som beskrevs i inledningen. För även om det må vara förargligt att bli felciterad så är det på en aggregerad nivå som undermåliga citeringspraktiker kan bli direkt skadliga för vetenskapen i stort. Om forskningskommunikationen blir en viskningslek så begränsas möjligheten till vetenskapliga framsteg, och allmänhetens förtroende för akademisk kunskap riskerar att eroderas. Det bör här påpekas att givandet av referenser är en del av ett större forskningspolitiskt sammanhang där citeringar är hårdvaluta både för forskare och tidskrifter. Samtidigt finns det, i mitt tycke, möjlighet för var och en – i sina respektive roller som lärare, handledare, författare, granskare och redaktörer – att verka för ansvarsfulla citeringspraktiker som ökar möjligheten till verklig dialog och interaktion med tidigare forskning.

Bild: Av anonymus – Punch (the Danish) page 73, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14174609

Självplagiat: forskningsfusk eller accepterad praktik?

copy paste

2013 anklagades den nederländske ekonomiprofessorn Peter Nijkamp för omfattande fusk i form av självplagiat. Nijkamp var vid denna tid en mycket välkänd forskare, med en sammanlagd produktion av över 2300 artiklar (han producerade cirka 1, 5 artikel per vecka), och under sin karriär så hade han tilldelats en rad prestigefyllda priser och uppdrag. Kort sagt, Nijkamp var en akademisk superstjärna.

Utan att gå in på detaljer så friades Nijkamp från anklagelserna kring forskningsfusk, samtidigt som det visade sig att han ägnat sig åt omfattande återbruk av tidigare texter utan att ange källa. En utredare kallade detta för ‘systematisk copy-pasting’ med målet att producera ett stort antal artiklar, och tidskriften Review of Economic Analysis kom att dra tillbaka två av Nijkamps publikationer (för vidare dokumentation kring ärendet se Retraction Watch). Flera kommittéer kom att granska ärendet, och då några fann att forskningsfusk var klarlagt menade andra att medvetet fusk inte kunde bevisas. Fallet kom därför att leda till en debatt kring vad som är legitimt återbruk, och vad som bättre beskrivs som tvivelaktiga praktiker eller till och med fusk.

Med utgångspunkt i Nijkampfallet diskuterar och studerar Horbach och Halffman självplagiat som fenomen. De analyserar inte bara den debatt som följde efter utredningarna kring Nijkamp utan de undersöker också omfattningen av självplagiat i olika discipliner. I studien utgår de från en ganska konservativ definition av ‘textåtervinning’ där till exempel ett visst återbruk av formuleringar kring metod inte räknas som självplagiat. De valde sedan ut ett antal artiklar författade av både högproduktiva och mer lågproduktiva forskare från fyra discipliner, psykologi, historia, nationalekonomi och biokemi, och studerade förekomsten av återanvänd text i dessa.

Deras studie visar att 6 % av alla artiklar visar tecken på ‘problematisk textåtervinning’ men skillnaderna mellan disciplinerna är stor. Inom historia fann man tecken på självplagiat i bara 1 av 48 studerade texter samtidigt som 14 % (36 av 258) av alla texter inom ekonomifältet innehöll återanvänd text. Bland några ekonomer visade det sig att mer än 40% av artiklarna innehöll självplagiat.

text recycling

(Horbach & Halffman 2017, s. 7)

Vad förklarar då den betydligt högre andelen av självplagiat inom ekonomifältet? En förklaring som författarna anför är att det kan bero på hur texter skrivs, där en mer formalistisk stil ger större möjlighet till att återanvända text. Detta kan delvis vara en orsak till att historieforskarna i sådan liten utsträckning använder sig av denna strategi. För dem är det ofta inte ens möjligt att självplagiera och samtidigt producera texter som accepteras av kollegorna. Det som talar emot denna hypotes är dock att biokemisterna – som i än högre grad än nationalekonomerna skriver i en formalistisk tradition – inte alls uppvisade samma grad av självplagiat. På samma sätt kan inte heller antalet medförfattare anses vara en förklaring.

Snarare är det nog så att dessa skillnader bör förstås utifrån disciplinspecifika normer kring hur god vetenskap produceras. Ett tecken på detta är att kollegor som försvarade Nijkamp menade att självplagiat inte alls var fusk, utan en etablerad praktik inom disciplinen. Att mycket produktiva och ledande forskare i större utsträckning än andra återanvänder text framstår också som ett tecken på att detta tillvägagångssätt är relativt accepterat.

Bör vi då betrakta självplagiat som forskningsfusk? Själv skulle jag hävda att det nog kan vara rimligt att återanvända text, men då bör detta tydligt anges så att eventuella granskare och läsare blir medvetna om originalkällan. Exempelvis kan ju delar av en text omarbetas för en annan läsargrupp – i en blogg eller i en mer populärvetenskaplig text – och då ser jag inget problem med att återanvända formuleringar om originalkällan anges. Att i referentgranskade artiklar använda tidigare text i form av hela stycken utan att ange detta framstår dock för mig som mer problematiskt, men vi rör oss här i en gråzon där disciplinspecifika sätt att uttrycka sig och bedriva forskning bör tas i beaktande.

Om vi bortser från frågan kring fusk så blir de stora disciplinära skillnaderna i självplagiat som Horbach och Halffman påvisar särskilt bekymmersamma mot bakgrunden av hur forskning idag utvärderas. Att återanvända text är onekligen en genväg till ett stort antal publikationer, och dessa kommer sedan att räknas in när forskningen utvärderas. De individer, institutioner och discipliner som i högre grad ägnar sig åt självplagiering kan då tillskansa sig både status och resurser på bekostnad av de som lite mer sällan använder sig att kommandot Ctrl+ C/Ctrl +V.

Etiska riktlinjer kring självplagiering har nu införts i Nederländerna och flera tidskrifter har också tagit ställning i frågan. Ett alternativ till att lita på forskarnas och redaktörernas etiska kompass vore dock att tidskrifter istället använder sig av plagiatkontroll. Inom svensk högre utbildning används Urkund flitigt – studenter tillåts vare sig kopiera andra eller sig själva – och tekniskt kan jag knappast tänka mig att det vore särskilt svårt att införa ett sådant system även för vetenskapliga publikationer. Onekligen skulle ett sådan lösning drastiskt minska förekomsten av plagiat och självplagiat.