Under de senaste åren har trenden varit tydlig: Sverige presterar betydligt sämre än Danmark sett till forskningens internationella genomslagskraft (läs citeringar i Web of Science). Danmark presterar nu i klass med andra ledande europeiska nationer som Nederländerna och Schweiz, samtidigt som svensk forskning tappat mark från början av 1990-talet och framåt. Utvecklingen, som påvisats i flera undersökningar, illustreras bland annat i Vetenskapsrådets rapport Forskningens framtid!  där följande diagram som visar andelen högt citerade publikationer i jämförelse med världsgenomsnittet återfinns (s.12)

Dessa resultat har i en svensk kontext renderat i två centrala forskningspolitiska frågor: Hur kommer det sig att danskarna presterar så bra, och hur kan svensk forskning komma ikapp, eller till och med förbi? Den senare frågan har diskuterats flitigt under senare år. Den mest omfattande studien Fostering Breakthrough Research är författad av Gunnar Öquist och Mats Benner och de listar en rad olika förklaringar. Här återfinns också direkta förslag på hur svensk forskning kan förbättras. Några punkter som dessa författare trycker på är:

1. Att andelen basanslag är högre i framgångsrika forskningsnationer som Danmark, Nederländerna och Schweiz.
2. Universiteten i de mer framgångsrika länderna tar större ansvar för att själva bedöma och belöna kvalité’. Det akademiska ledarskapet är också starkare utvecklat och mer framåtblickande.
3. Det svenska systemet saknar tydliga karriärvägar (tenure track) vilket däremot finns i Nederländerna och Schweiz.

Därtill pekar de på en rad andra faktorer som hämmande för utvecklingen av svensk forskning. Till exempel bristande rörlighet mellan lärosätena (mobilitet) och behovet av en ökad internationalisering av svensk forskning. Den starkaste slutsatsen från rapporten är dock att resurserna för forskning bör omdirigeras från externa projektanslag till basanslag.

Frågan kring svenska forskning och dess ställning internationellt har också varit ämnet för en serie radioreportage från Vetenskapsradion, där en rad framgångsrika länder – Nederländerna, Danmark och Schweiz – varit i fokus. Skillnader i forskarnas mobilitet, men också anställningsförhållanden är några av de faktorer som togs upp i programmen. Noterbart är att det i Danmark är lättare att få fast anställning, men att det också är lättare att som akademiker få sparken. En fördel med ett sådant system är att staplandet av tidsbegränsade projektbaserade anställningar i högre grad kan undvikas. Frågan är dock om ett sådant system är möjligt, eller ens önskvärt, i en svensk kontext där anställningstrygghet värderas högt.

De ambitiösa rapporter och utredningar som jämfört förhållandena i Sverige med förutsättningarna i mer framgångsrika nationer innehåller alla viktiga och relevanta synpunkter på hur svenska forskningspolitik bör bedrivas. Men trots att studierna i många fall är välförankrade i aktuell forskning så skulle jag vilja påstå att de till viss del ändå famlar i mörker. Det finns främst två anledningar till detta; för det första så är forskningsresultaten på området ofta motsägelsefulla och den reform som fungerar i en specifik kontext behöver inte göra det i en annan. Ty även om vetenskapen alltmer är internationell så är organisationen och finansieringen av densamma företrädesvis nationell. En annan begränsning är att en majoritet av alla analyser av relationen mellan forskningspolitiska reformer och vetenskapligt genomslag fokuserar på en eller kanske två faktorer, men förmodligen är det så att kombinationen av hur forskningen leds, organiseras, finansieras och utvärderas är av avgörande betydelse. Det forskningspolitiska systemet är mycket komplext, och vilket inflytande enskilda faktorer har är mycket svårt att fastställa.

I ett av de mer ambitiösa försöken att förstå den danska framgångssagan framhålls just den rätta kombinationen av flera faktorer som en möjlig förklaring, även om författarna avhåller sig från att ge några definitiva svar. Genom en omfattande studie av det danska forskningslandskapet visar Aagaard och Schneider (2015) hur dansk forskning kom till en vändpunkt under den senare delen av 1980-talet, och sen dess har kurvan pekat uppåt. Utan att peka på en specifik orsak så finner de flera potentiellt bidragande förändringar som ägde rum under 1980-talet och början av 1990-talet. Bland annat så stabiliserades balansen mellan basanslag och externa anslag, det institutionella ledarskapet stärktes, universiteten gynnades på bekostnad av statliga forskningsinstitut, det danska forskningsrådet etablerades och dokorandutbildningen formaliserades och stärktes. Dessa förändringar ledde sedermera till en ökad internationalisering av forskningen och konkurrensen om akademiska tjänster tilltog. Författarna är dock noga med att påpeka att Danmark också presterade väl runt 1980, och de poängterar att det knappast finns en specifik ‘winning formula’. Snarare är det så att receptet för ett gott forskningsklimat skiljer sig både över tid och rum, vilket gör det när omöjligt att direkt överföra den danska erfarenheten till en svenska kontext.

Med detta sagt så är det ändå klart att vi bör ta lärdom av framgångsrika exempel från andra länder, och baserade på dessa koka ihop ett recept som förhoppningsvis vänder Sveriges negativa trend. Kruxet verkar vara att hitta den rätta mixen i forskningssystemet där balansen mellan olika faktorer är avgörande. En reform som dock framstår som nödvändig utifrån kunskapssläget är att höja basanslagen, och detta är också ett förslag som lyfts i flera av de kommentarer (se bland andra RJs, Uppsala Universitets och SUHFs inspel) som duggar tätt inför den kommande forskningspropositionen. Av de tunga aktörerna så är det egentligen bara Vetenskapsrådet som inte lyfter fram frågan om ökade basanslag, utan de föreslår istället mer pengar till forskarinitierade projekt. Deras förslag, bäst karaktäriserat som ”mer av samma”, är märkligt givet att flertalet internationella jämförelser pekar just på den ökade ’projektifiering’ av svensk forskning som ett problem.

Exakt hur den framtida forskningspolitiken utformas återstår att se, men radikala förändringar är knappast att vänta. Att skynda långsamt, hur tråkigt det än må låta, är kanske ändå en förnuftig strategi. För om vi lärt oss något av det danska exemplet så är det att stabilitet över tid, tillsammans med tillräckliga ekonomiska resurser, är två grundläggande förutsättningarna för  ett gott forskningsklimat.

Bilder: Aftonbladet.se samt Vetenskapsrådets rapport Forskningens framtid!