Skadlig mäthysteri, eller användbart styrmedel? Prestationsmått i svensk akademi

“If you measure things, if you look at things, if you pay attention to things, more things will happen” (akademisk ledare citerad i Söderlind & Geschwind, 2019).

Som citatet ovan förmedlar så händer något när saker räknas och uppmärksammas. En uppdelning, och en prioritering, sker mellan det som ska, och kan, mätas, och det som inte enkelt kan omsättas i numeriska värden. Frågan kring vad som händer vid mätning och utvärdering står i centrum för Johan Söderlinds avhandling A metric culture in academia: The influence of performance measurement on the academic culture of Swedish universities (2020), som försvarades vid KTH den 25 september. I avhandlingen studeras hur prestationsmått fått en allt större betydelse i organisationen av akademiskt arbete, och särskilt fokus riktas mot hur dessa system påverkar verksamheten. I fyra delstudier, vilka också publicerats som fristående artiklar, så studeras mätningens utformning och konsekvenser på olika nivåer i det akademiska arbetet. Några av studierna har en mer komparativ ingång där exempelvis skillnader mellan svensk akademi och andra nordiska länder belyses, medan andra artiklar fördjupar sig i mer specifika fenomen. Det empiriska materialet är rikt, och det gäller även det teoretiska och metodologiska ramverket. Utgångspunkten för själva studien är idén om ett utvärderingssamhälle som delvis kan förklaras av en senmodern organisation av samhället där granskning blivit ett centralt element för hur verksamheter styrs. Överlag ger avhandlingen en god överblick över prestationsmått och deras användning inom akademin, och den utgör också en välskriven introduktion till bärande studier och teorier inom fältet.

I avhandlingen presenterar en rad resultat, och då det är svårt att sammanfatta dem alla så väljer jag här att presentera ett urval av de som jag finner mest tongivande och nydanande. Ett lyckat val i flera av artiklarna är att fokusera på hur ledare (”managers”) inom akademin använder prestationsmått i sitt arbete. Söderlind finner här att många chefer använder mått i styrningen samtidigt som de är medvetna om systemens begränsningar. Inte sällan intar de också en medlande position när de kontextualiserar, och modifierar specifika indikatorer (exempelvis citeringar eller publiceringspoäng) för att kunna använda dem i ett specifikt syfte. Dessutom verkar det vara så att akademiska chefer ofta litar på sin egen erfarenhet av exempelvis bibliometriska mått när de bedömer deras användbarhet. En övergripande slutsats är att prestationsmått – både gällande utbildning och forskning – betraktas som viktiga och användbara, men enligt de akademiska ledare som Söderlind intervjuat så spelar de sällan en avgörande roll när beslut ska fattas.

Söderlinds avhandling behandlar även prestationsmåttens användning på en mer övergripande nivå, och ett viktigt bidrag i avhandlingen är en jämförande studie av de nordiska länderna. I denna kontext framstår Sverige som avvikande då vårt system för att utvärdera forskning skiljer sig från de som återfinns Norge, Danmark och Finland. Dessa länder använder sig av ett likartat system – ofta kallat den “norska modellen” – där poäng ges till publikationer beroende på publikationskanal och vetenskaplig nivå. Sverige däremot har använt sig av en annan modell där en kombination av fältnormaliserade citeringsmått, publikationsvolym och extern finansiering utgjort grunden för att omfördela resurser.1 Här finner Söderlind, helt riktigt, att det poängsystem som används i Danmark, Norge och Finland har större potential att förändra praktiker och publiceringsmönster. Detta då poängmodellen är lättförståelig och enkelt kan användas för resurstilldelning på lärosätes-, institutions-, eller individuell nivå. I sammanhanget kunde det dock varit intressant om Söderlind diskuterat det omfattande användandet av den ‘norska modellen’ på lokal nivå då det visat sig att nära hälften av alla svenska lärosäten har använt, eller använder sig av, liknande poängsystem. Således skulle man med fog kunna hävda att det ‘norska modellen’ haft stor betydelse för hur forskare i Sverige – och då särskilt de inom samhällsvetenskap och humaniora – resonerar kring publicering trots att den aldrig använts för att fördela medel mellan lärosäten.

En tredje aspekt som Söderlind framhåller, och som jag finner nydanande i sammanhanget, är bibliometrins pedagogiska potential. Dessa idéer lyfts i den fjärde artikeln där en specifik årlig utvärdering av forskning vid KTH studeras. Söderlind framhäver här särskilt betydelsen av en tät dialog mellan chefer, de utvärderade, och de som utvärderar (bibliometrikerna). En av bibliometrins främsta pedagogiska potential ligger således i dess förmåga att initiera samtal kring hur forskning bör värderas. Kanske skulle man till och med kunna hävda att bibliometrin utgör en effektiv provokation som frambringar diskussioner kring forskningskvalitet. Dock finns det en risk att sådana provokationer stannar vid en kritik av befintliga mått istället för att leda vidare till mer initierade resonemang. En spännande utveckling på Söderlinds studie vore således att närmare studera hur bibliometrins pedagogiska potential kan utvecklas så att dessa mått inte bara “mäter” kvalité utan också bidrar till att en ökad förståelse för hur vetenskaplig kvalitet kan studeras, och gynnas. En sådan utveckling skulle också ligga i linje med alternativa metoder för att utvärdera forskning, som till exempel idén om ‘evaluative inquiry, vilken syftar till ett mer öppet och utforskande tillvägagångsätt där kvalitativa och kvantitativa metoder kombineras.

Avhandlingen ger en god bild över hur prestationsmått används inom svensk akademi, men efter läsningen återstår ändå en del frågor: Hur ska vi till exempel förstå “mätandets kultur” mer generellt, och kan dess inflytande inom akademin jämföras med andra verksamheter som vård och skola? Har mätandet inom akademin uppstått i samband med ett större fokus på målstyrning inom offentlig verksamhet överlag, eller finns det en längre mer komplex inomvetenskaplig historia kring mätning och utvärdering? Här skulle jag vilja framhålla disciplinernas och de starka professionerna roll i utformandet av dessa system som särskilt intressanta, och potentiellt givande för vidare studier.

Sammanfattningsvis utgör Söderlinds avhandling en övertygande framställning kring akademisk utvärdering där kritik mot överdrivet mätande balanseras mot en förståelse för att indikatorer kan ha positiva effekter, exempelvis vad det gäller effektivitet vid beslutsfattande, transparens, och opartiskhet. Den övergripande slutsatsen i avhandlingen – att dessa mått, åtminstone gällande forskningen, hittills haft ganska modesta effekter – är i mitt tycke välgrundad. På samma sätt delar jag dock Söderlinds farhåga att effekterna av dessa system kan, om de inte hanteras på ett nyanserat och balanserat sätt, bli betydligt mer kännbara i framtiden.

1 I dagsläget är det oklart om Sverige kan sägas ha ett övergripande prestationsbaserat system på nationell nivå då den tidigvarande modellen inte har använts för att fördela resurser under de senaste åren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s