Akademiska karriärer I: Ska du bli excellent när du blir stor?

Unga forskare överöses med råd kring hur de bäst ska agera för en lyckad akademisk karriär. Val av ämne, hur man nätverkar och publicerar samt mentorer och förebilder är alla faktorer som sägs påverka möjligheterna till en fortsatt akademisk bana. Alltifrån topp-tio-tips till mer reflekterande diskussioner, som de i Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent, finns att tillgå för den som är intresserad. Även inom bibliometrin så studeras akademiska karriärer och då ofta med ett fokus på att urskilja vad som kännetecknar framgångsrika forskare. Jonas Lindahl, som nyligen disputerade vid Umeå Universitet, verkar i denna tradition då han i sin avhandling In search for future excellence (2020) undersöker hur bibliometriska indikatorer kan användas för att förutsäga unga forskares framtida prestationer.

Lindahls empiriska delstudier rör naturvetenskaperna, teknik och medicin, och resultaten kan därför främst sägas vara relevanta för discipliner där den engelskspråkiga artikeln är den centrala publiceringskanalen. Likväl kan flera av hans slutsatser vara av mer generellt intresse, och de för mig centrala lärdomarna från avhandlingen kan sammanfattas i fem punkter:

1 Akademisk framgång, mätt i välciterade publikationer, kan i hög grad förutsägas. Lindahls studie fokuserar på att förutsäga “excellens” (definierat genom antalet publikationer som placerar sig bland de 10 % högst citerade inom fältet) och här har tidigt genomslag och publiceringskanal stor betydelse för framtida prestationer. Således, en ung forskare bör satsa på några riktigt betydande publikationer snarare än många, men mindre viktiga, alster. Kvalité trumfar kvantitet.

2 Det är enklare att förutsäga vem som kommer vara en toppforskare (här avses återigen topp-10 procent inom fältet) jämfört med att särskilja de som placera sig under detta skikt. Denna slutsats ligger i linje med studier av hur forskningsansökningar bedöms där granskare oftast finner det enklast att rangordna det absoluta topp- och bottensegmentet, medan de som hamnar i mitten är svårare att placera.

3 Högt citerade artiklar är det bästa sättet att förutse framtida framgång. Dock bör det betonas att just högt citerade publikationer utgör definitionen av framgång i studien, vilket gör att slutsatsen är mindre förvånande. Hade akademisk framgång istället mäts med andra parametrar: goda studentvärderingar, omnämnanden i dagspress eller social medier, utmärkelser, antalet handledda studenter eller doktorander så är det mycket möjligt att andra faktorer varit viktigare för korrekta förutsägelser om framtida bedrifter.

4 Män tenderar att oftare att sälla sig till gruppen ‘excellenta forskare’ (återigen mätt i citeringar) senare i karriären, och skillnader mellan könen syns redan under doktorandtiden. En viktig anledning tycks enligt Lindahl vara att män tenderar att samarbeta mer genom till exempel samförfattarskap med externa forskare, och de sampublicerar mer frekvent med sina handledare. Att manliga doktorander oftare står som författare tillsammans med handledare gällde oavsett om handledaren själv är kvinna eller man. Lindahl och hans medförfattare kopplar detta till den så kallade Matilda-effekten, enligt vilken kvinnors vetenskapliga bidrag systematiskt underskattas. En annan förklaring skulle kunna vara att möjligheten till nätverkande under doktorandtiden, och under åren efter disputation, påverkas av att kvinnor tenderar att ta större ansvar för barn och familj.

5 En intressant iakttagelse med anknytning till punkten ovan är att ett välutvecklat externt nätverk är viktigt under doktorandtiden samtidigt som det lokala nätverkandet (inom exempelvis ett lärosäte) får stor betydelse i den postdoktorala fasen. Att exempelvis ha etablerat ett nära samarbete med handledaren, eller med andra vid det egna lärosätet, kan vara direkt avgörande i den kritiska etableringsfasen efter disputation. Nu ska det sägas att det empiriska underlaget för denna delstudie rör ett svenskt universitet, och det kan vara så att denna effekt är starkare i ett system – likt det svenska – som präglas av låg rörlighet där många disputerade blir kvar vid det lärosäte där de doktorerade.

Den två sista punkter är enligt mitt tycke särskilt intressanta då de har direkta implikationer för doktorandutbildningens utformande och för hur stöd ges till forskare i den tidiga karriären. Att skillnader mellan män och kvinnor etableras redan under doktorandtiden är slående, och med utgångspunkt i slutsatserna ovan så kan konkreta förslag på åtgärder formuleras. En möjlighet vore att tydligare diskutera samförfattandets praktik med handledare under doktorandtiden, och hur detta ska ske på ett sätt som inte missgynnar kvinnor. Vidare bör betydelsen av externa och interna nätverk betonas, och här skulle man exempelvis kunna vara uppmärksam på aktiviteter som kan vara utestängande: seminarier och workshop under kvällar och helger, konferenser som kräver långa och tidskrävande resor och så vidare. Dessutom bör dessa skillnader tas i beaktande vid tjänstetillsättningar, och om det är så att män generellt har större möjlighet att etablera interna nätverk så kan tendensen – som synes särskilt stark i svensk akademi – att anställa “hemmasonen” vara särskilt problematisk. En ökad medvetenhet hos handledare och akademiska ledare om att dessa mönster finns kan i sig också bidra till förändrade synsätt och praktiker.

Själva huvudslutsatsen i avhandlingen, att framtida “excellens” kan förutses, har också den möjliga forskningspolitiska konsekvenser. Forskningsråd skulle kunna ta dessa rön i beaktande när anslag fördelas, och sakkunniga kan få direkt användning av dessa mått vid när kandidaten med ljusast framtidsprognos ska urskiljas. Till viss del görs det redan – exempelvis när citeringstal och publiceringskanaler beaktas vid tjänstetillsättningar – och i betydande utsträckning så korresponderar etablerade utvärderingspraktiker väl med Lindahls slutsatser. Dock, den definition av excellens som återspeglas i Lindahls avhandling är mycket snäv, och givetvis är det så att akademisk framgång är så mycket mer än antalet högt citerade publikationer. Likväl går det inte att bortse från att toppublikationer värderas högt i många situationer där akademisk framgång mäts, även om ett sådant ensidigt fokus kan få negativa konsekvenser både för vetenskapen i stort, och för den enskilda forskarens karriär och välmående. Att utmana den excellenskultur som så ensidigt framhåller toppublikationer blir därför särskilt viktigt, och det är något som jag kommer återkomma till i en kommande bloggpost.

Foto: ”Careers board game”, från https://flic.kr/p/8XGYurn

Akademiskt författarskap i förändring: från authorship till contributorship

Authorship in transistion

Inom nästan alla vetenskapliga fält har antalet författare per paper ökat under de senaste femtio åren. Trenden är särskilt tydlig inom medicin och naturvetenskap, men återfinns också inom stora delar av samhällsvetenskaperna. Det mest extrema exemplet på det som kommit att kallas ‘hyperauthorship’ återfinns i högenergifysik där antalet författare räknas i tusental. En artikel om Higgspartikeln som listar 3171 namn ser ut att hålla det nuvarande rekordet vad det gäller antalet författare. Detta exempel är uppseendeväckande men förutsättningarna inom fysiken är så pass unika att de knappast ska ses som representativa för vetenskapen i stort. Trenden är dock klar, antalet författare per publikation ökar inom alla discipliner, förutom inom humaniora där den ensamme författaren fortfarande hålls högt.

Ökningen av antalet författare inom naturvetenskapen går direkt att relatera till framväxten av ‘big science’ där stora grupper av forskare samt omfattande infrastruktur är förutsättningar för att bedriva forskning. Överlag kan också utvecklingen relateras till en allmän specialisering av vetenskapen där olika forskare fyller olika funktioner: planering av studie, utförande av experiment, ansvarig för analys, skribent osv. Såtillvida kan förändringar i författarnas antal och roll ses som en logisk konsekvens av förändringar i forskningens praktik. Publikationernas stora betydelse som akademiskt kapital, vid till exempel utvärderingar och tjänstetillsättningar, är en annan bidragande orsak till det ökade antalet författare per publikation.

En fråga som fått allt större uppmärksamhet då antalet författare ökar är den ordning i vilken författarnamnen återges. Beroende på disciplin ordnas namnen på olika sätt där forskarens relativa bidrag till publikationen (den som bidragit mest står först) eller bokstavsordning är de flitigast förekommande. Författarordningen är dock i många fall mer komplex än så, och i flera fält, som biomedicin, är positionen som ‘sistaförfattare’ minst lika åtråvärd som rollen som förstaförfattare. Att kunna tolka författarordningar är därmed avgörande för att urskilja de enskilda forskarnas bidrag. Illustrationen nedan är tänkt som ett skruvat exempel men studier av författarordningar bekräftar i stort denna bild.

phd031305s

Betydelsen av publikationer vid tjänstetillsättningar och i bibliometriska utvärderingar gör att författarskap och den ordning i vilken namn återges blir en omdiskuterad fråga. Exempel på ‘honorary authorship’’ eller ‘gift authorship’, där framstående forskare inkluderas i författarlistan trots att deras insats varit minimal (ibland har de inte ens läst papret i fråga) har alltmer ifrågasatts. Speciellt fall där läkemedelsbolag rekryterat till synes oberoende akademiska forskare att stå som ‘författare’ och därmed legitimera den forskning som utförts av bolagets anställda har med rätta kritiserats. Fall av ‘ghost authorship’, där forskare som gjort betydande insatser utlämnats från listan av författare, har också uppmärksammats.

Det stora problemet är kanske inte det ökade antalet författare, utan att vår föreställning om vad det innebär att vara författare inte har förändrats trots att dess reella innebörd i många discipliner inte lever upp till ett ideal om författaren som skapare av – och ansvarig för – det innehåll som stämplats med hens namn. Efterfrågandet av specifika, om än vaga, kriterier för författarskap illustrerar tydligt det vetenskapliga författarskapets ambiguitet. Därför har alternativa begrepp, som ‘contributor’, förslagits för att mer rättvist fördela både ansvar och akademiskt kapital. Företrädare för begreppet ‘contributorship’ menar att det har flera fördelar: Dels så försvinner de konnotationer kring originalitet och ägande som omgärdar begreppet författarskap och dels så möjliggör ‘contributorship’ en mer mångfacetterad beskrivning av enskilda forskares bidrag. Flera tidskrifter stödjer, eller kräver, att de enskilda forskarnas bidrag redovisas. Ett exempel är tidskriften Plos One där det numera är obligatoriskt att lista de enskilda författarnas bidrag.* Ett annat förslag, måhända lite väl inspirerat av spelvärlden, är att tilldela ‘badges’ för författarinsatser. Viktigt att poängtera här är dock att contributorship knappast kommit att ersätta författarskap, utan snarare innebär det ett försök att precisera vad författarskapet betyder. Stora osäkerheter kvarstår dock. Vad innebär det t.ex. att en forskare sägs ha varit med och skrivit (wrote) en artikel? Räcker det med att ha skrivit några få ord, eller att med kritiskt blick ha reviderat artikeln?

Contributorship bygger i slutändan på en idé om att alla bidrag till en vetenskaplig artikel kan listas, och att både ansvar och akademiskt kapital sedan kan fördelas rättvis och transparent. Att detta skulle fungera i praktiken är dock svårt att tro, och snart lär också contributorship föregås av prefix som ghost-, honorary- och gift-. Vidare kan contributorship leda till nya, potentiellt problematiska situationer när roller ska fördelas. En studie av Vincent Larivière och kollegor (tyvärr ännu inte publicerad) visar nämligen att kvinnor i högre grad anges ha gjort ’enklare’ labbarbete samtidigt som män sägs ha bidragit till högstatussysslor som design och analys.

Avslutningsvis så löser dessa lovvärda innovationer knappast huvudproblemet med att författarskap idag blivit så pass viktigt för den enskilde forskarens karriär att det kommit att överskugga andra viktiga delar av den akademiska gärningen, såsom handledning, undervisning och interaktion med samhället. Att uppvärdera dessa roller, eller för den delen betydelsen av att läsa — för vem hinner läsa när man har fullt upp med att vara författare? — synes därför vara en viktig del i att åstadkomma en förändring. Att åtgärda problem som är kopplade till det akademiska författarskapet kan synas vara omöjligt, inte minst då hela det vetenskapliga meriteringssystemet och stora delar av utvärderingsapparaten direkt medverkar till att skapa en allt större publiceringsstress. Dock finns det tecken på att framstående forskare från flera discipliner nu uppmärksammar de problem som dagens publiceringskultur frambringat: Initiativ såsom det Nederländska Science in Transition är ett av flera uppmuntrande exempel på att vetenskapssamhället nu reagerar. Huruvida sådana ansatser också kan medföra reella förändringar återstår dock att se.

*Bidrag till denna bloggpost (med utgångspunkt i Plos Ones riktlinjer). Conceived and designed the blogpost: BH, Literature review: BH, Wrote and revised the post BH LKH, Discussed and developed theoretical rationale: BH LKH.

BH: Björn Hammarfelt, LKH: Linda Karlsson Hammarfelt

Bild: Övre. ”Authorship in Transition”. Poster från http://www.lorentzcenter.nl/lc/web/2015/690/info.php3?wsid=690. Nedre: Illustration, PhD Comics, 2005/3/13,  http://www.phdcomics.com/comics/archive.php?comicid=562

Det långsamma universitetet, publiceringsstress och den postdoktorala tillvaron

Snail_(PSF)

“We do need time to think. We do need time to digest. We do need time to misunderstand each other, especially when fostering lost dialogue between humanities and natural sciences. We cannot continuously tell you what our science means; what it will be good for; because we simply don’t know yet. Science needs time.” The slow science manifesto (2010)

Reaktionerna på ett alltför uppskruvat tempo i både arbetsliv och vardag kan ta sig många uttryck; böcker som Långsamhetens lov och Thinking fast and slow betonar eftertankens betydelse för kunskapsbildning och välbefinnande samtidigt som ett ökat intresse för surdegsbakning, långkok och ölbryggning kan ses som en längtan efter det omsorgsfulla och långsamma. Rörelsen kring “slow” startade också i den gastronomiska sfären med ett italienskt upprop mot snabbmat och Mcdonaldisering under 1980-talet. Långsamhetens betydelse har också kommit att betonas i akademiska sammanhang och begrepp som slow science och the slow university har lanserats.

Dessa initiativ kan betraktas mot en bakgrund av att alltfler forskare upplever att tempot i det akademiska arbetet har ökat, tydligt är också ökade krav på att redovisa och förbättra produktiviteten i enlighet med modeller inspirerade av New Public Management. En tilltagande andel forskare som har temporära anställningar samt det faktum att en allt större del av forskningen utförs inom tidsbegränsade och externt finansierade projekt är ytterligare faktorer som bidrar till ökad tidspress. En informant i Ylva Hasselbergs Vetenskapen som arbete (s. 157) uttrycker det på följande sätt: Har man inte publicerat i en av de topp tio-tidskrifterna som post doc är det små chanser till en foass när man kommer tillbaka till Sverige. Att forskare i fasen efter disputation känner en extra press att prestera, och då helst prestera sådant som kan rendera en fast tjänst, är knappast en överraskning. Ruth Müller har i studien Racing for what? specifikt fokuserat på hur postdoks inom biomedicin upplever och hanterar det uppskruvade tempot. Givetvis är det specifika förhållanden som råder inom biomedicin och ibland skulle det vara önskvärt med sociologiska studier av andra fält (Hasselbergs undersökning rör också medicinska forskare) men jag tror ändå att flera av slutsatserna är applicerbara i andra discipliner. I Müllers undersökning så lägger de postdoktorala forskarna stor tonvikt vid publikationer och det är viktigt för dem är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att stå med ett projekt som inte genererar någon publikation alls. En strategi för att undvika ett sådant scenario är att parallellt arbeta på ett säkert projekt och ett högriskprojekt. På så sett kan forskarna försäkra sig om att åtminstone kunna addera någon publikation till sitt CV. Publiceringsstressen leder enligt Müller till att beslut om forskning alltid fattas med framtiden i beaktande: kan detta projekt leda till publikationer – som i sin tur resulterat i en ny tjänst eller ett nytt projekt – som i nästa skede gör det möjligt att starta en egen forskargrupp osv. Detta innebär att möjliga samarbeten men även handledning av studenter främst bedöms utifrån deras potential till att frambringa publikationer. Då akademiska publikationer är avgörande för karriärens fortskridande finns det risk att forskningsrelaterade uppgifter (t.ex. redaktörskap, refereegranskning och anordnandet av konferenser) som inte resulterar i publikationer nedvärderas, och andra uppdrag som undervisning, handledning samt interaktion med samhället riskerar att bli nedprioriterade. Vidare kan publiceringsstressen leda till att “säkra” och kortsiktiga projekt prioriteras framför mer nydanande och långsiktig forskning.

Ett ökat tempo i det akademiska arbete är dock något som omfattas av fler än bara postdoks, och i artikeln Academic life in the fast lane av Filip Vostal betraktas detta inte enbart som negativt. Snarare skiljer han mellan en negativ känsla av att vara pressad av externa faktorer som deadlines, undervisningsåtaganden och administrativa möten, och en positiv känsla av ”flow” och framsteg i den egna forskningen. Lite förenklat kan man säga att tempo uppfattas som något negativt när forskaren är jagad men som positivt när forskaren rör sig mot ett eget formulerat mål. Bidragande till den negativa känslan av tempo, vilken ofta yttrar sig som stress, är bland annat kortsiktigheten i projekt och anställningar, krav på att visa omedelbara resultat och det tilltagande mätandet av vetenskaplig produktivitet.

Talet om excellens är ytterligare en aspekt som bidrar till stressen och till en tilltagande känsla av att inte räcka till enligt Vokal. I stort sett alla universitet men även de flesta högskolor i Sverige och annorstädes anser sig vara, eller sträva efter, excellens inom ett eller flera områden, och på samma sätt bör varje enskild forskare sikta på att bli en ’excellent forskare’. Vad som egentligen menas med excellens är mycket oklart men ofta hänvisas till att forskningen ska vara ledande, eller till och med världsledande. Givetvis finns det många världsledande forskare i Sverige och än fler som inom begränsade områden kan räknas som ledande, men vi kan nog ändå konstatera att en stor andel av alla forskare aldrig kommer tillhöra denna exklusiva grupp. Även i egenskap av lärare ska lektorer nu sträva efter att vara excellenta och genom certifiering kan titeln ”excellent lärare” erhållas vid flera lärosäten. Kraven på excellens – att ständigt avkrävas världsledande insatser – skapar därmed ytterligare stress, och bidrar till ett ständigt dåligt samvete hos forskare och lärare som inte når upp till orimliga krav.

Det finns inget egenvärde i att vara långsam och the slow science manifesto målar upp en motsättning mellan teknik – ”We don’t blogg. We don’t Twitter” – som mer än något annat känns konservativt mossig. Dock är det så att akademin, och här inkluderar jag alla discipliner, är illa ute om det inte finns tid för eftertanke, omsorgsfullhet och reflektion. Risken för kortsiktig, repetitiv och föga nydanande forskning är då stor, och osäkra, stressade och CV-maximerande forskare tjänar inte samhället på bästa sätt. I rapporten Fostering Breakthrough Research, vars främsta syfte är att stärka Sverige som forskningsnation, återfinns flera punkter som också torde kunna minska stressen inom akademin. Exempelvis så föreslås att en större del av forskningspengarna ska ges som långsiktiga basanslag och att unga forskare bör erbjudas tydligare karriärvägar och tryggare anställningar. Det framstår också som viktigt att verka för en bättre balans mellan forskning och undervisning när tjänster tillsätts. Vidare bör det ihåliga och uttjatade konceptet ”excellens” överges för att istället prioritera en bred diskussion kring vad innebär att vara en god forskare och lärare i dagens akademi.

Avslutningsvis kan man konstatera att problemet egentligen inte är tempot i sig. En stor del av tempoökningen är snarare positiv och beror på en radikal ökning i tillgången till information i kombination med en tilltagande internationalisering. Problemet uppstår snarare när ett ökat tempo leder till (för)hastad och stressad forskning. Nostalgiskt tillblickande till ett långsamt universitet är knappast ett alternativ. Istället bör vi, som Vostal föreslår, verka för akademiska miljöer som främjar ‘ohastad’ (unhasted) forskning.

Bild: ”Snail (PSF)” by Pearson Scott Foresman – Pearson Scott Foresman, donated to the Wikimedia Foundation. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons – http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Snail_(PSF).png#mediaviewer/File:Snail_(PSF).png