Eugene Garfield (1925-2017): Utopist och ingenjör

eugene_garfield_hd2007_portrait

”I believe there is now only one kind of scientist – the information scientist.” (Garfield, 1962).

I söndags, den 26 februari 2017, gick en av informationsvetenskapens stora pionjärer ur tiden. Vid sidan om Derek J. de Solla Price (1922-1983) så framstår Eugene Garfield (1925-2017) som den moderna bibliometrins fader. Hans inflytande sträcker sig dock långt utanför en snäv krets av bibliometriker, och han bör enligt mig betraktas som en av informationsvetenskapens stora innovatörer. Garfields främsta bidrag är skapandet av den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (1964), och grundandet av Institute for Scientific Information (ISI). I praktiken kan det rentav hävdas att Garfield med denna innovation introducerade den vetenskapliga ‘citeringen’ som vi känner den idag. (Notera att citering, eng. ‘citation‚ här inte är liktydigt med referens eller direkt citat utan avser just en framåtriktad länk mellan publikationer som citeringsdatabasen möjliggör. För en vidare diskussion kring konstruktionen av ‘citeringen’ se Paul Wouters, Citation Culture samt Gustaf Nelhans Citeringens praktiker).

Garfield startade sin bana som kemist men kom tidigt att intressera sig för hur forskning kommuniceras, och hans första stora bidrag inom detta område var Current Contents där korta sammanfattningar av vad som avhandlats i andra vetenskapliga tidskrifter publicerades. Det stora problemet för vetenskapen, enligt Garfield, var en snabbt ökande tillgång till information – han talade själv om en ‘information flood’. Konkret ställde han sig frågan hur forskare skulle mäkta med att följa vetenskapens utveckling ens inom ett begränsat fält. Med inspiration från Shepards Citation’s, som sedan länge samlat referenser inom juridiken, så lanserade Garfield 1955 idén om ett vetenskapligt citeringsindex där forskare inte bara kunde få information om de källor som en artikel refererade till utan också hur det aktuella verket citerats av efterkommande forskare. På så sätt menade Garfield att sökningen efter litteratur kunde förbättras avsevärt, och det medgav också stora möjligheter att studera den vetenskapliga kommunikationen i detalj. Det kom dock att ta närmare tio år innan citeringsindexet lanserades, och Garfield fick arbeta hårt med att finna stöd och finansiering för sin idé.

Tidigt identifierade sig Garfield som en informationsvetare – han hade redan i barndomen varit fascinerad av bibliotek och den kunskap som rymdes där – och en stor samling av hans texter bär just namnet ‘Essays of an Information Scientist’. I praktiken menade han att alla forskare – på grund av den snabba tillväxten av information – nu behövde bli informationsexperter. Citeringsindexet spelade givetvis en stor roll för dessa blivande experter, och Garfield såg framför sig en tid där biblioteket, i den utvecklade formen av ett ‘Informatorium’, skulle utgör en central hub i den vetenskapliga kommunikationen. I en text från 1962 beskriver han det på följande sätt:

As I see it, the ideal library must be able to supply information instantaneously. As an ideal library facility, The Informatorium will have to satisfy a wide variety of information requirements for a population that will be highly intellectual and scientifically trained. In my paper, I predicted rather optimistically and hopefully, that by the turn of the millennium there would be “a new Renaissance during which the population of the entire world will be thirsting for knowledge.” I think that age is already beginning in spite of, if not because of, threats of atomic destruction.

I en artikel från samma tid så inleder Garfield resonemanget med en referens till H.G. Wells och hans idéer om en världsomspännande hjärna (‘world brain’). Han menar att det är varje forskares dröm att ha tillgång till all upptänklig information, även om han tillstår att bibliotekarien ser alla de problem som återstår att lösa innan en sådan kan realiseras. Citeringsindexet kan dock, enligt Garfield, ses som ett första steg mot att en ‘världshjärna’. Förväntningarna på vad indexet kunde uppnå var knappast blygsamma, och Garfield, i likhet med andra stora informationsvisionärer som Paul Otlet (1868-1944) eller Vannevar Bush (1890-1974), såg hur hans innovation skulle förändra vetenskapen, och kanske också samhället, i grunden:

If we ever achieve “total communication, ” a state of research nirvana, then an enormous time-shared, random access computer memory will augment man’s finite memory and replace printed indexes and catalogs. In this condition of nirvana a World Brain will itself have become an auxiliary to man’s own brain. (Garfield, 1964)

Garfield var dock till skillnad från Otlet och Bush främst en praktisk man; en ingenjör, och hans texter kan snabbt gå från att diskutera en ‘världshjärna’ till att förklara hur en ny typ av kontorspaper kommer att förbättra informationshanteringen vid hans institut. Ett institut som snart kom att växa och utökas med flera databaser och tjänster. Allt för att underlätta sökningen efter information. Möjligheten att snabbt och enkelt hitta relevant litteratur framhölls starkt i marknadsföringen av ISI: ett exempel är denna film där Garfield själv presenterar Science Citation Index. Tidigt varnade dock bedömare för att indexet kunde användas för att utvärdera vetenskapen och forskare, och det är en debatt som pågår än idag. Tydligast blev kanske citeringens betydelse som kvalitetsmått genom Garfields introduktion av Journal Impact Factor (JIF) som ett mått på en tidskrifts genomslag. Denna indikator kom snabbt att få stor betydelse, och från att ha varit ett mått som rankade tidskrifter så kom den snart att användas även för att värdera enskilda artiklar eller forskare. JIF är än idag den mest inflytelserika och samtidigt det mest ifrågasatta bibliometriska indikatorn som dess användning vid utvärdering kritiserats i bland annat Doradeklarationen och Leidenmanifestet.

Garfields roll för bibliometrins utveckling kan inte nog framhållas, och stora delar av den forskning som bedrivs inom området skulle inte vara möjlig utan den databas som han skapade. Det är bara under senare år som seriösa konkurrenter till ISI (sedermera Web of Science, WoS) har lanserats genom Elseviers Scopus och i viss mån Google Scholar. Fortfarande görs dock en betydande del av all forskning inom bibliometrin med hjälp WoS, och den utgör också den standard mot vilken andra datakällor jämförs. Trots att WoS fortfarande är den dominerande datakällan så finns det ändå anledning att fundera över hur framtiden ser ut för citeringsdatabaserna mer generellt. Det finns flera tecken på att deras dominans alltmer utmanas av alternativa sätt att studera och utvärdera forskningen. Till exempel så har mått baserade på omnämnanden i sociala medier, så kallad altmetri, lanserats som en konkurrerande metod för att studera den vetenskapliga kommunikationen. Deras monopolställning utmanas kanske främst genom en utveckling mot en mer öppen vetenskap där referenser (och citeringar) blir direkt sökbara, och där möjligheter att söka i fulltext expanderar snabbt. Kanske var det sena 1900-talet höjdpunkten för citeringsdatabasen i den form som Garfield gav den, och Thomson Reuters beslut att under förra året sälja WoS kan måhända ses som ett tecken på att en gyllene era är över. Givetvis kommer Web of Science leva kvar som en mycket viktig källa för bibliometriska undersökningar där inte minst kvalitén på databasen och dess historiska täckning skiljer den från konkurrenterna, men den dominerande ställning som den en gång hade är nu förlorad. Detta till trots så var Science Citation Index en verkligt revolutionerande uppfinning på sin tid, och Garfields roll för den vetenskapliga kommunikationens utveckling kan inte ifrågasättas. Vidare framstår Garfields obändiga tro och optimism kring vetenskapens och informationens möjligheter minst lika relevant idag som för 60 år sedan, och jag är övertygad om Garfield i framtiden kommer räknas som en av informationsvetenskapens stora namn.

Bild: Chemical Heritage Foundation [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

Annonser

Från eminenta män till excellenta universitet

ranking

Den första universitetsrankningen, Science (32), 1910, s. 683

Denna text är en lätt omarbetad och utökad version av en essä publicerad i SvD under titeln: ”När utbildning blev en tävlingsgren”, 17 mars, 2016.

När Shanghai Jiao Tong-universitet i juni 2003 publicerade den första världsomspännande rankningen av universitet markerade det starten för en boom för universitetsrankningar av alla de slag. Rankningarnas popularitet kan förklaras på flera sätt – ett större fokus på kunskap som en förutsättning för ekonomisk tillväxt, en tilltagande globalisering av högre utbildning samt synen på studenten som en kund på en marknad utgör några viktiga faktorer. Men vi kan idag också iaktta en generell samhällelig trend där mätningar, jämförelser och rankningar tillmäts allt större betydelse inom både privat och offentlig verksamhet. Det tydligaste exemplet under senare år är PISA-mätningarna och det stora inflytande dessa har haft i debatten kring skolan. På liknande vis kan konstateras att de globala universitetsrankningarna inte bara blir fler till sitt antal utan även tas på allt större allvar: Allt från strategier på lokal nivå till nationell forskningspolitik styrs i tilltagande grad av dessa försök att mäta universitetens kvalitet, något som bland annat beskrivits av Ellen Hazelkorn i boken Rankings and the Reshaping of Higher Education (2011) .

Mätandet av vetenskaplig kvalitet har dock en historia som sträcker sig längre än till 2000-talets början, och den första rankningen av universitet publicerades av den amerikanska psykologen James McKeen Cattell redan 1910. Den lista över vetenskaplig styrka (‘Scientific strength’) som Cattell presenterade omfattande bara amerikanska universitet och då liksom idag rankades Harvard högst. Cattell använde sig av en egenhändigt sammanställd förteckning över vetenskapsmän betitlad American Men of Science för att kunna studera den amerikanska vetenskapens ‘ekologi’. Baserat på denna förteckning bad Cattell framstående representanter för enskilda discipliner att ranka sina kollegor utifrån deras vetenskapliga meriter. Poäng fördelades sedan mellan lärosäten baserat på hur meriterade enskilda forskare vid respektive lärosäte ansågs vara. En lista över eminenta män kunde på så sätt omvandlas till en ranking av universitet.

Ursprunget till den första universitetsrankningen kan spåras tillbaka till det sena 1800-talets intresse för framstående män, ett intresse som göddes av rädslan för civilisationens förfall i samband med massans och massmänniskans framfart. I Storbritannien, där frågan diskuterades intensivt, menade många att nationen var beroende av sina stora män: Det ansågs avgörande för det brittiska imperiets överlevnad att studera dessa män och om möjligt frambringa fler av deras slag. För vem, förutom den eminenta, fritänkande mannen, kunde stå emot den förflackning som hotade genom industrialiseringen och demokratiseringen? Inom denna rörelse var Francis Galton en viktig förgrundsfigur. Redan 1869 hade han publicerat Hereditary Genius och i uppföljaren English Men of Science (1874) studerades egenskaper hos betydande brittiska vetenskapsmän minutiöst. Allt från föräldrarnas sysselsättning till huvudstorlek och religiös övertygelse ansågs vara av betydelse och nedtecknades, och särskilt det biologiska arvet från föräldrarna samt uppväxten betraktade Galton som nyckelfaktorer för odlandet av framstående vetenskapsmän. Formell utbildning värdesattes inte lika högt – snarare menade Galton att passivt lärande och lång universitetsutbildning kunde komma att dämpa aptiten på verkligt banbrytande upptäckter. Efterföljande verk såsom Where We Get Our Best Men (1900) av Alick Maclean och A Study of British Genius (1904) av Ellis Havelock följde i den riktning som Galton pekat ut.

Cattell, som under sin tid i Europa kom i kontakt med Galton och eugeniken, byggde vidare på idéerna kring framstående män och deras betydelse för samhället och vetenskapen. Inledningsvis omfamnade han den rashygieniska föreställningen om det biologiska arvets betydelse, och i en studie hävdar Cattell att ordinära forskare säkerligen kan skapas men de riktigt stora vetenskapsmännen var genier från födelsen. ”The little scientist can doubtless be made, but probably the great man of science must be born”. Hans skrifter präglas också av rasistiska föreställningar där afroamerikaner, men också skandinaver, omnämns som outvecklade folkslag med liten förmåga att bidra till vetenskapens framåtskridande. Senare kom Cattell dock att vackla i frågan om det var arvet eller miljön som frambringade de stora männen. Han fann det helt enkelt osannolikt att en så pass liten del av USA – den nordöstra kring Boston och Chicago – genererat en så pass stor andel av alla vetenskapsmän. Mot denna bakgrund tedde sig miljön som viktigare än vad tidigare studier visat, och Cattell kom därmed att fokusera på de institutioner där vetenskapsmännen i allt större grad verkade; nämligen universiteten.

Cattell , som var en inflytelserik figur inom den amerikanska akademin – bland annat var han ägare av och redaktör för tidskriften Science från 1900 till 1944 –, insåg tidigt att en ranking av universitet kan användas i politiska syften. En av hans hjärtefrågor var universitetsprofessorernas relativa status och inkomst: Att höja dessa var nödvändigt för vetenskapens framtid, eftersom unga talanger annars kunde komma att vända akademin ryggen. Vidare led professorerna av att de i allt högre utsträckning styrdes av byråkrater och Cattell påtalade med eftertryck att de universitet som medgav större kollegialt styre också rankades högre. Rankingarna etablerade också en marknad för vetenskapsmän och Cattell skattade det pris ett universitet behövde betala för att kunna locka till sig en ledande professor till 7,500 dollar. Den globala marknad för framstående forskare som diskuteras idag, där universitet kan betala betydande summor för att locka till sig internationella toppforskare, var således ett reellt scenario redan för hundra år sedan. Men det var inte enbart vetenskapsmännen som kunde dra nytta av rankingen enligt Cattell, även studenterna kunde använda sig av informationen när de valde universitet.

Liksom dagens universitetsrankningar blev Cattells undersökning uppmärksammad i dagspressen. I en artikel med titeln “America’s Great Scientists Rapidly Decreasing” prisade New York Times (20 november 1910) hans studie. Rapporteringen fokuserade på en generell minskning av antalet framstående vetenskapsmän som ett hot mot nationen. Detta var också en fråga som Cattell framhöll och han menade att USA i förhållande till folkmängd inte bidrog tillräckligt till vetenskapens landvinningar. Men till skillnad från dagens debatt kring ‘excellenta’ forskare och om hur vi ska locka dem att stanna inom landets gränser för att främja nationell konkurrenskraft var det enligt Cattell i den globala vetenskapens intresse som forskningens förutsättningar behövde förbättras. Cattells drömmar om ett världsuniversitet där de mest framstående vetenskapsmännen från hela världen skulle samlas vittnar om denna övertygelse.

Av det som sagts hittills torde det ha blivit tydligt att kvinnorna inte spelade någon framträdande roll i den geni- och maskulinitetskult som präglade intresset kring framstående individer, och det var först 1971 som den av Cattell initierade förteckningen bytte namn till American Men and Women of Science. Galton såg kvinnor främst som mödrar till framstående män, även om några få kvinnor, såsom Charlotte Brontë och Madame de Staël, inkluderades i hans lista över genier. Cattell påstod till en början att biologiska skillnader mellan könen var avgörande för att bara arton av hans tusen framstående forskare var kvinnor, och han hävdade att det inte berodde på formella hinder eller diskriminering att så få kvinnor utmärkt sig inom vetenskapen. Så småningom kom Cattell dock att vackla gällande den biologistiska förklaringen, och kom i stället att hävda att det var möjligt att kvinnor ännu inte uppmuntrats att ta sig själva på allvar som forskare.

”But before pronouncing that this would show a weakness of the sex, he concedes that it is possible women are not yet encouraged to take themselves seriously as scientists, and that, while this feeling would not debar a determined woman, it might deter the wavering from attempting a scientific career”. (Cattell i New York Times, 20 Nov, 1910.

Cattell närde ett stort intresse för forskningspolitiska frågor och i University Control (1913), en längre betraktelser över universitetens roll, slog han fast att det vore olyckligt om de alltmer kom att efterlikna varandra. Kanske anade han en i vår tid ofta påtalad fara med universitetsrankningar – att de förutsätter att det som ska jämföras också kan likställas. Således kommer alla universitet att bedömas efter samma snäva mall, en mall som bestäms av de högst rankade institutionerna. Utrymmet för universiteten att sätta sina egna långsiktiga mål riskerar då att reduceras och ersättas av kortsiktiga strategier för att klättra i rankingen.

Den första universitetsrankningen och diskussionen som omgav den uppvisar slående likheter med dagens situation. Flera av de argument som framfördes då återfinns också i dagens debatt kring rankingar och universitetens roll, och de metoder som Cattell utvecklade för att mäta vetenskapen återfinns i modifierad form i dagens rankningar. Samtidigt framstår den epistemologiska kontext i vilken rankningen formades som djupt främmande för en nutida betraktare. Den tid som frambringade den första universitetsrankingen präglades av en oförblommad sexism – halva befolkningen sågs som oförmögen att bidra till vetenskapens utveckling – och en djupt liggande rasism. Till detta adderas en kult av det manliga geniet som drivs framåt av just män som i hög utsträckning själva betraktar sig själva som genier.

Olikheterna till trots så finns det ändå slående likheter mellan det tidiga 1900-talets vurm för eminenta vetenskapsmän och nutidens fokus på excellent forskning. Det är också tankeväckande att intresset för rankning i båda fallen uppstod i en situation av osäkerhet. Runt 1900 var det vetenskapsmannens roll som diskuterades då forskare gick från att ha varit fria och oavlönade till att alltmer bli anställda lönearbetare. Det som tidigare varit en kallelse blev nu ett yrke, och kritiker menade att denna utveckling hotade hela vetenskapens etos. På liknande sätt kan vi idag se en osäkerhet kring universitetens roll, där deras traditionella uppgift som bildningsinstitution kompletterats med krav på att bidra till social inkludering, nationell innovationskraft och regional utveckling. Dessa många och ibland motsägelsefulla krav har fått debattörer att lansera begreppet ‘multiversity’ för att illustrera de många olika roller som nutida universitet väntas fylla. I den osäkerhet som råder kring lärosätenas uppgift har rankningar kommit att bli allt viktigare, då dessa inte bara tjänar syftet att mäta och jämföra utan än mer att stabilisera och definiera det som ska jämföras. En klar linje kan således urskiljas från det sena 1800-talets intresse för eminenta män till dagens fokus på excellenta universitet.

Benoit Godin har skrivit mycket utförligt om bakgrunden till Cattells mätningar och hans betydelse för bibliometrins framväxt. Den studie som bloggposten och artikeln bygger på har gjorts av Sarah de Rijcke, Paul Wouters och mig själv, och den finns nu publicerad under titeln: From eminent men to excellent universities: University rankings as calculative devices.