Karl Marxs h-index och den ryska revolutionen: En övning i kontrafaktisk bibliometri

Armed_soldiers_carry_a_banner_reading_'Communism',_Nikolskaya_street,_Moscow,_October_1917

I filmen Sliding doors från 1998 skildras två olika livsscenarier beroende på om huvudpersonen hinner med ett tåg eller ej.[1] I den första versionen upptäcker hon sin pojkväns otrohet och bryter upp från relationen, i den andra stannar hon kvar hos sin partner. Säkerligen har de flesta av oss spekulerat på liknande sätt kring händelser i vårt eget liv: Vad hade hänt om inte just detta skett? Hur hade livet då gestaltats? Funderingar av liknande slag är också vanliga inom skönlitteraturen, Robert Harris roman Faderland (1992) skildrar ett Europa där Tyskland gått segrande ur andra världskriget, och ett liknande scenario, men då mot en svensk fond, spelas upp i Tony Samuelssons Kafkapaviljongen (2009). Kittlande kontrafaktiska tankeexperiment är också en genre inom historieämnet där spekulationer kring alternativa utvecklingslinjer använts för att belysa avgörande händelser. Till delar kan kanske detta sätt att närma sig historien betraktas mer som en tankeövning, snarare än som seriös historieforskning. Men som historikern Kristian Gerner skriver i Vad hade hänt om… åtta kontrafaktiska historier (2015) så innebär framhållandet av alternativa händelseförlopp en möjlighet till resonemang kring, och förståelse för, de avgörande orsakerna till en specifik händelse. Kontrafaktiska resonemang, som ofta fokuserar på avgörande ögonblick eller beslut, tenderar också att aktualisera frågor om individens betydelse i historiens gång. I vilken mån styrs vår historia av enskilda beslut, händelser eller överväganden, och hur förhåller sig dessa till större strukturella förändringar?

Om vi omformulerar denna fråga till att gälla det bibliometriska studiet av vetenskapens genomslag så kan den ställas på följande sätt: Hur påverkas citerandet av ett vetenskapligt verk av den historiska utvecklingen? I en ny bibliometrisk studie, The mainstreaming of Marx: Measuring the effect of the Russian revolution on Karl Marx’s influence,[2] så prövas frågan hur en omvälvande händelse, den ryska revolutionen 1917, påverkat citerandet av Karl Marxs texter. Oavsett hur vi förhåller oss till Marxs texter på ett politiskt plan så är det otvetydigt så att han är en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talet, och hans texter fortsätter att citeras i betydande omfattning. Om vi utgår från vad som registreras på Google Scholar och den profil som skapats åt honom där, så citeras Marx lite drygt 50 gånger per dag. Dessutom påpekar författarna till studien, Philip Magness och Michael Makovi, att Marxs texter, och då främst det Kommunistiska manifestet, är vanligt förekommande i kurslitteraturen vid universitetet och högskolor. Men är Marx inflytande resultatet av hans verks inneboende kvalité, eller är det snarare så att politiska händelser, och då främst den ryska revolutionen, som bidragit till hans popularitet? Med hjälp av kontrafaktiskt bibliometri säger sig författarna ge oss ett svar på denna fråga.

Screenshot 2020-06-02 at 09.31.00

Karl Marx, Google Scholar profil, 2020-06-09

Genom att konstruera och jämföra två Marx: den historiska och den kontrafaktiska (i studien kallade den syntetiska) så menar författarna att de kan mäta hur ryska revolutionen påverkat Marxs inflytande. Den kontrafaktiska Marx konstrueras genom ett jämförelsematerial av 98 andra inflytelseserika tänkare, däribland framstående samtida socialister som Proudhon, Bakunin och Kropotkin, politiska tänkare som Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill och Friedrich List samt klassiska filosofer och skönlitterära författare. Genom statistiska analyser kan dessa sedan jämföras och en ‘syntetisk’ Marx kan konstrueras baserat på vad som skulle vara en ‘normal’ fördelning av citeringar i relation till tidigare data och i jämförelse med andra författares citeringsgrad över tid. Resultatet blir onekligen en slående kurva, där populäriteten för den historiska Karl Marx stiger betydligt efter 1917 samtidigt som den kontrafaktiska Marx bibehåller en konstant nivå.

SSRN-id3578840

Karl Marx vs kontrafaktiska Karl Marx, från Magness och Markovi 2020, s. 59.

Mönstret kvarstår även när jämförelsen görs enbart med andra socialistiska tänkare. Resultaten är talande, och det skulle vara svårt att argumentera emot att den ryska revolutionen har påverkar Marxs eftermäle, dock bör några förbehåll göras. Min främsta invändning rör inte den metodologiska ansatsen, utan den data som används. Studien bygger på Googles N-gram Viewer där man snabbt kan få en överblick över förekomsten av en term bland fulltexter i Google Books, en databas med över 40 miljoner poster. Sökningen har sedan skett på frasen “Karl Marx” i de indexerade verken. Således är det inte regelrätta citeringar, utan omnämnanden, som redovisas och studien kan därför inte sägas vara en regelrätt studie av referenser till Marx. Dessutom begränsar sig inte Google Books till att indexera vetenskaplig litteratur, utan här ingår ett flertal genrer, inklusive skönlitteratur, tidskrifter och dagstidningar. Således rör det sig mer om en allmän undersökning av den uppmärksamhet som Karl Marxs fått, snarare än direkta vetenskapliga citeringar. Samtidigt är det givetvis så att den ryska revolutionen, och Sovjetunionens grundande, starkt bidragit till Marxs inflytande. Att sådan påverkan skett, och att det avspeglas i antalet citeringar blir tydligt om vi konsulterar Eugene Garfields översikt över mest citerade personer i inom humaniora från 1978, Most cited authors in the Arts and Humanities. Att Marx är den mest citerade här är kanske inte förvånande, men att Lenin placerar sig på fjärde plats, före Platon, kan knappast förklaras av hans genuina bidrag till den humanistiska forskningen, utan utifrån hans historiska roll. Jag misstänker också att de ryska tidskrifter som vid tidpunkten fans indexerade Arts and Humanities Citation Index, bidrog väsentligt till Marxs och, särskilt Lenins, höga citeringstal.

En mer generell invändning mot studien är att den bygger på en idé om att vetenskapliga verk har en inneboende kvalité, som går att särskilja från dess relevans för omvärlden. En politiskt neutral vetenskapsvärld där forskares bidrag bedöms enbart utifrån sin inre koherens och logik existerar inte, och är nog vare sig önskvärd eller möjlig. Även sofistikerade teoretiska modeller behöver finna resonans i en social och politisk kontext för att bli uppmärksammade och inflytelserika. Dessa invändningar till trots så kan experiment av detta slag, och särskilt försök att använda bibliometri på historiska material, tjäna som tankeväckande uppslag för att undersöka interaktionen mellan dagspolitiska händelser, politiska ideologier och vetenskapliga teoribildningar. Den kontrafaktiska metoden kanske främst bör uppfattas som en lek, ett roligt tankeexperiment som roar och underhåller. Samtidigt finns det både pedagogiska och analytiska argument som motiverar kontrafaktiskt tänkande (och kontrafaktiskt bibliometri), och här vill jag särskilt framhålla förmågan ställa frågor på sin spets, och därmed rucka på invanda synsätt och föreställningar.

 

[1] Den amerikanske filmatiseringen bygger i sin tur på filmen ”Ödets nyck” från 1987 av Krzysztof Kieślowski.

[2]. Tack till Joakim Boström Elias som gjorde mig uppmärksam på denna studie.

Foto: ”Armed soldiers carry a banner reading ‘Communism’, Nikolskaya street, Moscow, October 1917”, Wikimedia, Upphovsman okänd.

Eugene Garfield (1925-2017): Utopist och ingenjör

eugene_garfield_hd2007_portrait

”I believe there is now only one kind of scientist – the information scientist.” (Garfield, 1962).

I söndags, den 26 februari 2017, gick en av informationsvetenskapens stora pionjärer ur tiden. Vid sidan om Derek J. de Solla Price (1922-1983) så framstår Eugene Garfield (1925-2017) som den moderna bibliometrins fader. Hans inflytande sträcker sig dock långt utanför en snäv krets av bibliometriker, och han bör enligt mig betraktas som en av informationsvetenskapens stora innovatörer. Garfields främsta bidrag är skapandet av den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (1964), och grundandet av Institute for Scientific Information (ISI). I praktiken kan det rentav hävdas att Garfield med denna innovation introducerade den vetenskapliga ‘citeringen’ som vi känner den idag. (Notera att citering, eng. ‘citation‚ här inte är liktydigt med referens eller direkt citat utan avser just en framåtriktad länk mellan publikationer som citeringsdatabasen möjliggör. För en vidare diskussion kring konstruktionen av ‘citeringen’ se Paul Wouters, Citation Culture samt Gustaf Nelhans Citeringens praktiker).

Garfield startade sin bana som kemist men kom tidigt att intressera sig för hur forskning kommuniceras, och hans första stora bidrag inom detta område var Current Contents där korta sammanfattningar av vad som avhandlats i andra vetenskapliga tidskrifter publicerades. Det stora problemet för vetenskapen, enligt Garfield, var en snabbt ökande tillgång till information – han talade själv om en ‘information flood’. Konkret ställde han sig frågan hur forskare skulle mäkta med att följa vetenskapens utveckling ens inom ett begränsat fält. Med inspiration från Shepards Citation’s, som sedan länge samlat referenser inom juridiken, så lanserade Garfield 1955 idén om ett vetenskapligt citeringsindex där forskare inte bara kunde få information om de källor som en artikel refererade till utan också hur det aktuella verket citerats av efterkommande forskare. På så sätt menade Garfield att sökningen efter litteratur kunde förbättras avsevärt, och det medgav också stora möjligheter att studera den vetenskapliga kommunikationen i detalj. Det kom dock att ta närmare tio år innan citeringsindexet lanserades, och Garfield fick arbeta hårt med att finna stöd och finansiering för sin idé.

Tidigt identifierade sig Garfield som en informationsvetare – han hade redan i barndomen varit fascinerad av bibliotek och den kunskap som rymdes där – och en stor samling av hans texter bär just namnet ‘Essays of an Information Scientist’. I praktiken menade han att alla forskare – på grund av den snabba tillväxten av information – nu behövde bli informationsexperter. Citeringsindexet spelade givetvis en stor roll för dessa blivande experter, och Garfield såg framför sig en tid där biblioteket, i den utvecklade formen av ett ‘Informatorium’, skulle utgör en central hub i den vetenskapliga kommunikationen. I en text från 1962 beskriver han det på följande sätt:

As I see it, the ideal library must be able to supply information instantaneously. As an ideal library facility, The Informatorium will have to satisfy a wide variety of information requirements for a population that will be highly intellectual and scientifically trained. In my paper, I predicted rather optimistically and hopefully, that by the turn of the millennium there would be “a new Renaissance during which the population of the entire world will be thirsting for knowledge.” I think that age is already beginning in spite of, if not because of, threats of atomic destruction.

I en artikel från samma tid så inleder Garfield resonemanget med en referens till H.G. Wells och hans idéer om en världsomspännande hjärna (‘world brain’). Han menar att det är varje forskares dröm att ha tillgång till all upptänklig information, även om han tillstår att bibliotekarien ser alla de problem som återstår att lösa innan en sådan kan realiseras. Citeringsindexet kan dock, enligt Garfield, ses som ett första steg mot att en ‘världshjärna’. Förväntningarna på vad indexet kunde uppnå var knappast blygsamma, och Garfield, i likhet med andra stora informationsvisionärer som Paul Otlet (1868-1944) eller Vannevar Bush (1890-1974), såg hur hans innovation skulle förändra vetenskapen, och kanske också samhället, i grunden:

If we ever achieve “total communication, ” a state of research nirvana, then an enormous time-shared, random access computer memory will augment man’s finite memory and replace printed indexes and catalogs. In this condition of nirvana a World Brain will itself have become an auxiliary to man’s own brain. (Garfield, 1964)

Garfield var dock till skillnad från Otlet och Bush främst en praktisk man; en ingenjör, och hans texter kan snabbt gå från att diskutera en ‘världshjärna’ till att förklara hur en ny typ av kontorspaper kommer att förbättra informationshanteringen vid hans institut. Ett institut som snart kom att växa och utökas med flera databaser och tjänster. Allt för att underlätta sökningen efter information. Möjligheten att snabbt och enkelt hitta relevant litteratur framhölls starkt i marknadsföringen av ISI: ett exempel är denna film där Garfield själv presenterar Science Citation Index. Tidigt varnade dock bedömare för att indexet kunde användas för att utvärdera vetenskapen och forskare, och det är en debatt som pågår än idag. Tydligast blev kanske citeringens betydelse som kvalitetsmått genom Garfields introduktion av Journal Impact Factor (JIF) som ett mått på en tidskrifts genomslag. Denna indikator kom snabbt att få stor betydelse, och från att ha varit ett mått som rankade tidskrifter så kom den snart att användas även för att värdera enskilda artiklar eller forskare. JIF är än idag den mest inflytelserika och samtidigt det mest ifrågasatta bibliometriska indikatorn som dess användning vid utvärdering kritiserats i bland annat Doradeklarationen och Leidenmanifestet.

Garfields roll för bibliometrins utveckling kan inte nog framhållas, och stora delar av den forskning som bedrivs inom området skulle inte vara möjlig utan den databas som han skapade. Det är bara under senare år som seriösa konkurrenter till ISI (sedermera Web of Science, WoS) har lanserats genom Elseviers Scopus och i viss mån Google Scholar. Fortfarande görs dock en betydande del av all forskning inom bibliometrin med hjälp WoS, och den utgör också den standard mot vilken andra datakällor jämförs. Trots att WoS fortfarande är den dominerande datakällan så finns det ändå anledning att fundera över hur framtiden ser ut för citeringsdatabaserna mer generellt. Det finns flera tecken på att deras dominans alltmer utmanas av alternativa sätt att studera och utvärdera forskningen. Till exempel så har mått baserade på omnämnanden i sociala medier, så kallad altmetri, lanserats som en konkurrerande metod för att studera den vetenskapliga kommunikationen. Deras monopolställning utmanas kanske främst genom en utveckling mot en mer öppen vetenskap där referenser (och citeringar) blir direkt sökbara, och där möjligheter att söka i fulltext expanderar snabbt. Kanske var det sena 1900-talet höjdpunkten för citeringsdatabasen i den form som Garfield gav den, och Thomson Reuters beslut att under förra året sälja WoS kan måhända ses som ett tecken på att en gyllene era är över. Givetvis kommer Web of Science leva kvar som en mycket viktig källa för bibliometriska undersökningar där inte minst kvalitén på databasen och dess historiska täckning skiljer den från konkurrenterna, men den dominerande ställning som den en gång hade är nu förlorad. Detta till trots så var Science Citation Index en verkligt revolutionerande uppfinning på sin tid, och Garfields roll för den vetenskapliga kommunikationens utveckling kan inte ifrågasättas. Vidare framstår Garfields obändiga tro och optimism kring vetenskapens och informationens möjligheter minst lika relevant idag som för 60 år sedan, och jag är övertygad om Garfield i framtiden kommer räknas som en av informationsvetenskapens stora namn.

Bild: Chemical Heritage Foundation [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons