Akademiska karriärer I: Ska du bli excellent när du blir stor?

Unga forskare överöses med råd kring hur de bäst ska agera för en lyckad akademisk karriär. Val av ämne, hur man nätverkar och publicerar samt mentorer och förebilder är alla faktorer som sägs påverka möjligheterna till en fortsatt akademisk bana. Alltifrån topp-tio-tips till mer reflekterande diskussioner, som de i Efter festen: Om konsten att utvecklas från doktor till docent, finns att tillgå för den som är intresserad. Även inom bibliometrin så studeras akademiska karriärer och då ofta med ett fokus på att urskilja vad som kännetecknar framgångsrika forskare. Jonas Lindahl, som nyligen disputerade vid Umeå Universitet, verkar i denna tradition då han i sin avhandling In search for future excellence (2020) undersöker hur bibliometriska indikatorer kan användas för att förutsäga unga forskares framtida prestationer.

Lindahls empiriska delstudier rör naturvetenskaperna, teknik och medicin, och resultaten kan därför främst sägas vara relevanta för discipliner där den engelskspråkiga artikeln är den centrala publiceringskanalen. Likväl kan flera av hans slutsatser vara av mer generellt intresse, och de för mig centrala lärdomarna från avhandlingen kan sammanfattas i fem punkter:

1 Akademisk framgång, mätt i välciterade publikationer, kan i hög grad förutsägas. Lindahls studie fokuserar på att förutsäga “excellens” (definierat genom antalet publikationer som placerar sig bland de 10 % högst citerade inom fältet) och här har tidigt genomslag och publiceringskanal stor betydelse för framtida prestationer. Således, en ung forskare bör satsa på några riktigt betydande publikationer snarare än många, men mindre viktiga, alster. Kvalité trumfar kvantitet.

2 Det är enklare att förutsäga vem som kommer vara en toppforskare (här avses återigen topp-10 procent inom fältet) jämfört med att särskilja de som placera sig under detta skikt. Denna slutsats ligger i linje med studier av hur forskningsansökningar bedöms där granskare oftast finner det enklast att rangordna det absoluta topp- och bottensegmentet, medan de som hamnar i mitten är svårare att placera.

3 Högt citerade artiklar är det bästa sättet att förutse framtida framgång. Dock bör det betonas att just högt citerade publikationer utgör definitionen av framgång i studien, vilket gör att slutsatsen är mindre förvånande. Hade akademisk framgång istället mäts med andra parametrar: goda studentvärderingar, omnämnanden i dagspress eller social medier, utmärkelser, antalet handledda studenter eller doktorander så är det mycket möjligt att andra faktorer varit viktigare för korrekta förutsägelser om framtida bedrifter.

4 Män tenderar att oftare att sälla sig till gruppen ‘excellenta forskare’ (återigen mätt i citeringar) senare i karriären, och skillnader mellan könen syns redan under doktorandtiden. En viktig anledning tycks enligt Lindahl vara att män tenderar att samarbeta mer genom till exempel samförfattarskap med externa forskare, och de sampublicerar mer frekvent med sina handledare. Att manliga doktorander oftare står som författare tillsammans med handledare gällde oavsett om handledaren själv är kvinna eller man. Lindahl och hans medförfattare kopplar detta till den så kallade Matilda-effekten, enligt vilken kvinnors vetenskapliga bidrag systematiskt underskattas. En annan förklaring skulle kunna vara att möjligheten till nätverkande under doktorandtiden, och under åren efter disputation, påverkas av att kvinnor tenderar att ta större ansvar för barn och familj.

5 En intressant iakttagelse med anknytning till punkten ovan är att ett välutvecklat externt nätverk är viktigt under doktorandtiden samtidigt som det lokala nätverkandet (inom exempelvis ett lärosäte) får stor betydelse i den postdoktorala fasen. Att exempelvis ha etablerat ett nära samarbete med handledaren, eller med andra vid det egna lärosätet, kan vara direkt avgörande i den kritiska etableringsfasen efter disputation. Nu ska det sägas att det empiriska underlaget för denna delstudie rör ett svenskt universitet, och det kan vara så att denna effekt är starkare i ett system – likt det svenska – som präglas av låg rörlighet där många disputerade blir kvar vid det lärosäte där de doktorerade.

Den två sista punkter är enligt mitt tycke särskilt intressanta då de har direkta implikationer för doktorandutbildningens utformande och för hur stöd ges till forskare i den tidiga karriären. Att skillnader mellan män och kvinnor etableras redan under doktorandtiden är slående, och med utgångspunkt i slutsatserna ovan så kan konkreta förslag på åtgärder formuleras. En möjlighet vore att tydligare diskutera samförfattandets praktik med handledare under doktorandtiden, och hur detta ska ske på ett sätt som inte missgynnar kvinnor. Vidare bör betydelsen av externa och interna nätverk betonas, och här skulle man exempelvis kunna vara uppmärksam på aktiviteter som kan vara utestängande: seminarier och workshop under kvällar och helger, konferenser som kräver långa och tidskrävande resor och så vidare. Dessutom bör dessa skillnader tas i beaktande vid tjänstetillsättningar, och om det är så att män generellt har större möjlighet att etablera interna nätverk så kan tendensen – som synes särskilt stark i svensk akademi – att anställa “hemmasonen” vara särskilt problematisk. En ökad medvetenhet hos handledare och akademiska ledare om att dessa mönster finns kan i sig också bidra till förändrade synsätt och praktiker.

Själva huvudslutsatsen i avhandlingen, att framtida “excellens” kan förutses, har också den möjliga forskningspolitiska konsekvenser. Forskningsråd skulle kunna ta dessa rön i beaktande när anslag fördelas, och sakkunniga kan få direkt användning av dessa mått vid när kandidaten med ljusast framtidsprognos ska urskiljas. Till viss del görs det redan – exempelvis när citeringstal och publiceringskanaler beaktas vid tjänstetillsättningar – och i betydande utsträckning så korresponderar etablerade utvärderingspraktiker väl med Lindahls slutsatser. Dock, den definition av excellens som återspeglas i Lindahls avhandling är mycket snäv, och givetvis är det så att akademisk framgång är så mycket mer än antalet högt citerade publikationer. Likväl går det inte att bortse från att toppublikationer värderas högt i många situationer där akademisk framgång mäts, även om ett sådant ensidigt fokus kan få negativa konsekvenser både för vetenskapen i stort, och för den enskilda forskarens karriär och välmående. Att utmana den excellenskultur som så ensidigt framhåller toppublikationer blir därför särskilt viktigt, och det är något som jag kommer återkomma till i en kommande bloggpost.

Foto: ”Careers board game”, från https://flic.kr/p/8XGYurn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s