Idag för tio år sedan så introducerades Google Scholar (GS). Relativt snart etablerade sig tjänsten som ett viktigt redskap i sökandet efter litteratur; idag säger 60% av forskarna att de använder GS regelbundet och för många, inklusive mig själv, är det den viktigaste söktjänsten. GS omfattar ett stort antal publikationer; nyligen publicerades en studie som räknar till ungefär 160 miljoner indexerade dokument. Detta gör den till den överlägset största söktjänsten för vetenskaplig litteratur.

Google Scholar har inte bara revolutionerat det sätt på vilket vi söker litteratur utan tjänsten har också starkt bidragit till populäriserandet av bibliometriska mått på författarnivån. Möjligheten att skapa en så kallad Google scholar profile (numera benämnd Google scholar citations) gör att alla forskare på ett enkelt sätt kan samla sina citeringar och raskt jämföra med kollegor. Denna populära service är en starkt bidragande orsakt till h-indexets dominanta position som mått på en forskares genomslag. GS har därmed stor betydelse för bibliometrins användning på individnivå.

Användandet av data från GS i evalueringssyfte är dock problematiskt på många sätt: datan är inte rensad och innehåller ofta rena felaktigheter, GS skiljer inte på olika typer av citerande dokument då allt från vetenskapliga artiklar och studentuppsatser indexeras, GS är lätt att manipulera och forskare som vill undersöka hur sökmotorn fungerar har liten eller ingen insyn i Googles svarta låda. Ett systematiserat utforskande av Google Scholar har därför starkt begränsats och främst har forskarna studerat, och utvecklat programvara för att analysera, citeringar på individnivå. Jämförelser mellan länder, universitet och ämnen har dock varit nästintill omöjliga att genomföra.

Dock ska det framhållas att GS också har många fördelar gentemot traditionella citeringsindex. Täckningen, speciellt inom samhällsvetenskap och humaniora, är avsevärt mycket större jämfört med Web of Science och Scopus. Detta åskådliggörs i en nyligen publicerad lista över författare i Google Scholar som har ett h-index över hundra. I sammanhanget bör det beaktas att man i denna lista räknat översatta verk som unika publikationer vilket framstår som högst problematiskt när h-index ska beräknas. GS gör det också möjligt att samla citeringar till böcker och bokkapitel. Vidare är databasen inte begränsad till engelskspråkiga dokument även om dessa är dominerande.

Under min tid som forskare har Google Scholar alltid funnits där som en första, och det må erkännas, alltför ofta enda ingång till den vetenskapliga litteraturen. Det är därför svårt för mig att bedöma dess vidare inflytande på forskares sökbeteende. Jag är dock övertygad om att tjänsten haft stor betydelse för hur vi söker efter litteratur, men också på hur vi bedömer källors trovärdighet och relevans. Säkerligen har GS också haft inverkan på hur vi värderar vårt eget inflytande i forskarsamhället, och tjänster som Google Scholar Citations kan nog med rätta anklagas för att föda en viss narcissism.

Trots Google Scholars brister, och dess ibland tveksamma inflytande, så är det inte en tjänst jag skulle vilja vara utan. Så låt oss därför hoppas att GS nu växer ur sina barnsjukdomar, och öppnar sin svarta låda så att åtminstone några av de uppenbara bristerna undanröjts till 20-årsdagen.