Från eminenta män till excellenta universitet

ranking

Den första universitetsrankningen, Science (32), 1910, s. 683

Denna text är en lätt omarbetad och utökad version av en essä publicerad i SvD under titeln: ”När utbildning blev en tävlingsgren”, 17 mars, 2016.

När Shanghai Jiao Tong-universitet i juni 2003 publicerade den första världsomspännande rankningen av universitet markerade det starten för en boom för universitetsrankningar av alla de slag. Rankningarnas popularitet kan förklaras på flera sätt – ett större fokus på kunskap som en förutsättning för ekonomisk tillväxt, en tilltagande globalisering av högre utbildning samt synen på studenten som en kund på en marknad utgör några viktiga faktorer. Men vi kan idag också iaktta en generell samhällelig trend där mätningar, jämförelser och rankningar tillmäts allt större betydelse inom både privat och offentlig verksamhet. Det tydligaste exemplet under senare år är PISA-mätningarna och det stora inflytande dessa har haft i debatten kring skolan. På liknande vis kan konstateras att de globala universitetsrankningarna inte bara blir fler till sitt antal utan även tas på allt större allvar: Allt från strategier på lokal nivå till nationell forskningspolitik styrs i tilltagande grad av dessa försök att mäta universitetens kvalitet, något som bland annat beskrivits av Ellen Hazelkorn i boken Rankings and the Reshaping of Higher Education (2011) .

Mätandet av vetenskaplig kvalitet har dock en historia som sträcker sig längre än till 2000-talets början, och den första rankningen av universitet publicerades av den amerikanska psykologen James McKeen Cattell redan 1910. Den lista över vetenskaplig styrka (‘Scientific strength’) som Cattell presenterade omfattande bara amerikanska universitet och då liksom idag rankades Harvard högst. Cattell använde sig av en egenhändigt sammanställd förteckning över vetenskapsmän betitlad American Men of Science för att kunna studera den amerikanska vetenskapens ‘ekologi’. Baserat på denna förteckning bad Cattell framstående representanter för enskilda discipliner att ranka sina kollegor utifrån deras vetenskapliga meriter. Poäng fördelades sedan mellan lärosäten baserat på hur meriterade enskilda forskare vid respektive lärosäte ansågs vara. En lista över eminenta män kunde på så sätt omvandlas till en ranking av universitet.

Ursprunget till den första universitetsrankningen kan spåras tillbaka till det sena 1800-talets intresse för framstående män, ett intresse som göddes av rädslan för civilisationens förfall i samband med massans och massmänniskans framfart. I Storbritannien, där frågan diskuterades intensivt, menade många att nationen var beroende av sina stora män: Det ansågs avgörande för det brittiska imperiets överlevnad att studera dessa män och om möjligt frambringa fler av deras slag. För vem, förutom den eminenta, fritänkande mannen, kunde stå emot den förflackning som hotade genom industrialiseringen och demokratiseringen? Inom denna rörelse var Francis Galton en viktig förgrundsfigur. Redan 1869 hade han publicerat Hereditary Genius och i uppföljaren English Men of Science (1874) studerades egenskaper hos betydande brittiska vetenskapsmän minutiöst. Allt från föräldrarnas sysselsättning till huvudstorlek och religiös övertygelse ansågs vara av betydelse och nedtecknades, och särskilt det biologiska arvet från föräldrarna samt uppväxten betraktade Galton som nyckelfaktorer för odlandet av framstående vetenskapsmän. Formell utbildning värdesattes inte lika högt – snarare menade Galton att passivt lärande och lång universitetsutbildning kunde komma att dämpa aptiten på verkligt banbrytande upptäckter. Efterföljande verk såsom Where We Get Our Best Men (1900) av Alick Maclean och A Study of British Genius (1904) av Ellis Havelock följde i den riktning som Galton pekat ut.

Cattell, som under sin tid i Europa kom i kontakt med Galton och eugeniken, byggde vidare på idéerna kring framstående män och deras betydelse för samhället och vetenskapen. Inledningsvis omfamnade han den rashygieniska föreställningen om det biologiska arvets betydelse, och i en studie hävdar Cattell att ordinära forskare säkerligen kan skapas men de riktigt stora vetenskapsmännen var genier från födelsen. ”The little scientist can doubtless be made, but probably the great man of science must be born”. Hans skrifter präglas också av rasistiska föreställningar där afroamerikaner, men också skandinaver, omnämns som outvecklade folkslag med liten förmåga att bidra till vetenskapens framåtskridande. Senare kom Cattell dock att vackla i frågan om det var arvet eller miljön som frambringade de stora männen. Han fann det helt enkelt osannolikt att en så pass liten del av USA – den nordöstra kring Boston och Chicago – genererat en så pass stor andel av alla vetenskapsmän. Mot denna bakgrund tedde sig miljön som viktigare än vad tidigare studier visat, och Cattell kom därmed att fokusera på de institutioner där vetenskapsmännen i allt större grad verkade; nämligen universiteten.

Cattell , som var en inflytelserik figur inom den amerikanska akademin – bland annat var han ägare av och redaktör för tidskriften Science från 1900 till 1944 –, insåg tidigt att en ranking av universitet kan användas i politiska syften. En av hans hjärtefrågor var universitetsprofessorernas relativa status och inkomst: Att höja dessa var nödvändigt för vetenskapens framtid, eftersom unga talanger annars kunde komma att vända akademin ryggen. Vidare led professorerna av att de i allt högre utsträckning styrdes av byråkrater och Cattell påtalade med eftertryck att de universitet som medgav större kollegialt styre också rankades högre. Rankingarna etablerade också en marknad för vetenskapsmän och Cattell skattade det pris ett universitet behövde betala för att kunna locka till sig en ledande professor till 7,500 dollar. Den globala marknad för framstående forskare som diskuteras idag, där universitet kan betala betydande summor för att locka till sig internationella toppforskare, var således ett reellt scenario redan för hundra år sedan. Men det var inte enbart vetenskapsmännen som kunde dra nytta av rankingen enligt Cattell, även studenterna kunde använda sig av informationen när de valde universitet.

Liksom dagens universitetsrankningar blev Cattells undersökning uppmärksammad i dagspressen. I en artikel med titeln “America’s Great Scientists Rapidly Decreasing” prisade New York Times (20 november 1910) hans studie. Rapporteringen fokuserade på en generell minskning av antalet framstående vetenskapsmän som ett hot mot nationen. Detta var också en fråga som Cattell framhöll och han menade att USA i förhållande till folkmängd inte bidrog tillräckligt till vetenskapens landvinningar. Men till skillnad från dagens debatt kring ‘excellenta’ forskare och om hur vi ska locka dem att stanna inom landets gränser för att främja nationell konkurrenskraft var det enligt Cattell i den globala vetenskapens intresse som forskningens förutsättningar behövde förbättras. Cattells drömmar om ett världsuniversitet där de mest framstående vetenskapsmännen från hela världen skulle samlas vittnar om denna övertygelse.

Av det som sagts hittills torde det ha blivit tydligt att kvinnorna inte spelade någon framträdande roll i den geni- och maskulinitetskult som präglade intresset kring framstående individer, och det var först 1971 som den av Cattell initierade förteckningen bytte namn till American Men and Women of Science. Galton såg kvinnor främst som mödrar till framstående män, även om några få kvinnor, såsom Charlotte Brontë och Madame de Staël, inkluderades i hans lista över genier. Cattell påstod till en början att biologiska skillnader mellan könen var avgörande för att bara arton av hans tusen framstående forskare var kvinnor, och han hävdade att det inte berodde på formella hinder eller diskriminering att så få kvinnor utmärkt sig inom vetenskapen. Så småningom kom Cattell dock att vackla gällande den biologistiska förklaringen, och kom i stället att hävda att det var möjligt att kvinnor ännu inte uppmuntrats att ta sig själva på allvar som forskare.

”But before pronouncing that this would show a weakness of the sex, he concedes that it is possible women are not yet encouraged to take themselves seriously as scientists, and that, while this feeling would not debar a determined woman, it might deter the wavering from attempting a scientific career”. (Cattell i New York Times, 20 Nov, 1910.

Cattell närde ett stort intresse för forskningspolitiska frågor och i University Control (1913), en längre betraktelser över universitetens roll, slog han fast att det vore olyckligt om de alltmer kom att efterlikna varandra. Kanske anade han en i vår tid ofta påtalad fara med universitetsrankningar – att de förutsätter att det som ska jämföras också kan likställas. Således kommer alla universitet att bedömas efter samma snäva mall, en mall som bestäms av de högst rankade institutionerna. Utrymmet för universiteten att sätta sina egna långsiktiga mål riskerar då att reduceras och ersättas av kortsiktiga strategier för att klättra i rankingen.

Den första universitetsrankningen och diskussionen som omgav den uppvisar slående likheter med dagens situation. Flera av de argument som framfördes då återfinns också i dagens debatt kring rankingar och universitetens roll, och de metoder som Cattell utvecklade för att mäta vetenskapen återfinns i modifierad form i dagens rankningar. Samtidigt framstår den epistemologiska kontext i vilken rankningen formades som djupt främmande för en nutida betraktare. Den tid som frambringade den första universitetsrankingen präglades av en oförblommad sexism – halva befolkningen sågs som oförmögen att bidra till vetenskapens utveckling – och en djupt liggande rasism. Till detta adderas en kult av det manliga geniet som drivs framåt av just män som i hög utsträckning själva betraktar sig själva som genier.

Olikheterna till trots så finns det ändå slående likheter mellan det tidiga 1900-talets vurm för eminenta vetenskapsmän och nutidens fokus på excellent forskning. Det är också tankeväckande att intresset för rankning i båda fallen uppstod i en situation av osäkerhet. Runt 1900 var det vetenskapsmannens roll som diskuterades då forskare gick från att ha varit fria och oavlönade till att alltmer bli anställda lönearbetare. Det som tidigare varit en kallelse blev nu ett yrke, och kritiker menade att denna utveckling hotade hela vetenskapens etos. På liknande sätt kan vi idag se en osäkerhet kring universitetens roll, där deras traditionella uppgift som bildningsinstitution kompletterats med krav på att bidra till social inkludering, nationell innovationskraft och regional utveckling. Dessa många och ibland motsägelsefulla krav har fått debattörer att lansera begreppet ‘multiversity’ för att illustrera de många olika roller som nutida universitet väntas fylla. I den osäkerhet som råder kring lärosätenas uppgift har rankningar kommit att bli allt viktigare, då dessa inte bara tjänar syftet att mäta och jämföra utan än mer att stabilisera och definiera det som ska jämföras. En klar linje kan således urskiljas från det sena 1800-talets intresse för eminenta män till dagens fokus på excellenta universitet.

Benoit Godin har skrivit mycket utförligt om bakgrunden till Cattells mätningar och hans betydelse för bibliometrins framväxt. Den studie som bloggposten och artikeln bygger på har gjorts av Sarah de Rijcke, Paul Wouters och mig själv, och den finns nu publicerad under titeln: From eminent men to excellent universities: University rankings as calculative devices.

Annonser

Det svenska bibliometriska landskapet

map

Röda rektanglar (högskolor), cirklar (universitet) och romber (specialiserade universitet och högskolor) indikerar lärosäten där bibliometri används, gröna de som ännu inte använder bibliometri för medelsfördelning.

Nästintill alla svenska lärosäten använder bibliometri, en rad olika indikatorer och mått är i bruk, och få verkar ha reflekterat kring vad det övergripande målet med dessa system är. Så kan resultaten från en studie som Pieta Eklund, Gustaf Nelhans, Fredrik Åström och jag nyss publicerat sammanfattas. Vi fann att bibliometri används vid 24 av 26 undersökta lärosäten, och fördelningen av medel sker på en rad olika nivåer: fakultet, institution och individ. Bara två lärosäten – Chalmers och Handelshögskolan i Stockholm – avstår från att använda bibliometri. Utan att ha exakta uppgifter kring bruket i andra länder så kan man med fog påstå att detta gör det svenska forskningssystemet till ett av de mest ”bibliometrifierade”. Det finns säkerligen flera anledningar till varför det ser ut på detta sätt, men vår studie pekar specifikt på det nationella system för medelsfördelning som infördes 2009 som en huvudorsak. Flera lärosäten anger också att medelstilldelningen inom lärosätet syftar till förbättra utdelningen i den bibliometriska omfördelning som sker nationellt.

Generellt används tre olika indikatorer vid svenska lärosäten: de som baseras på publikationer, de som använder sig av citeringar och de som bygger på en kombination av de båda. Vanligen väljer mindre högskolor publikationsbaserade indikatorer, inte sällan varianter av det norska systemet där olika publikationstyper ges poäng beroende på typ (tidskriftsartikel, monografi, bokkapitel) och nivå (1 eller 2). Vid de större universiteten är flera olika system parallellt i bruk, och endast Karolinska institutet och KTH fördelar medel enbart baserat på citeringar. Vid några lärosäten, till exempel Umeå, så används bibliometri för att fördela på flera nivåer: mellan fakulteterna, mellan institutioner och mellan individer. Medräknat den nationella nivån så kan alltså en enskild publikation räknas inte mindre än tre gånger, och till detta kan andra typer av mätningar och rankingar adderas.

Umeå

Illustration av system för medelstilldelning vid Umeå universitet (från Hammarfelt, Nelhans, Eklund och Åström, s. 9)

Förutom att kartlägga det utbredda användandet av bibliometriska indikatorer i Sverige så tittade vi också lite närmare på hur de introduceras, dokumenteras och appliceras. Då fann vi bland annat att:

  • bibliometriska fördelningsmodeller ofta införs med argumentet att de används av andra, eller så motiveras de utifrån utvärderingssystem på nationell nivå. Mer sällan ses fördelningsmodellerna som ett verktyg för att uppnå lärosätets egna målsättningar och visioner.
  • resursfördelningssystemen i allmänhet är illa dokumenterade och få, även på ledande administrativa positioner, verkar förstå hur de fungerar.
  • traditionella bibliometriska mått används, inget lärosäte begagnar sig av alternativa mätmetoder (t.ex. altmetri), och tillgänglighet (open access) räknas inte som meriterande i någon modell.
  • modeller som explicit utvecklats för att fördela resurser på aggregerade nivåer används för att utvärdera mindre grupper och i flera fall individer. Detta trots att bibliometrisk expertis relativt entydigt (se till exempel Leidenmanifestet) avråder från sådan användning.
  • vid ett par lärosäten belönas individuella forskare för publikationer där en artikel i ‘rätt’ tidskrift kan ge så mycket som 70.000 kr i tillskjutna forskningsmedel. En praktik som ger tydliga incitament, enligt mitt tycke, för tydliga.
  • vi förvånas över att dessa utvärderingssystem i mycket liten grad själva utvärderas. De införs, ofta utan något större förarbete, och sedan sker ingen uppföljning.

Avslutningsvis kan det konstateras att vi nu kanske nåt en bibliometrins höjdpunkt i Sverige, fler universitet och högskolor än någonsin tidigare använder sig av dessa mätmetoder, och flera har precis lanserat eller utreder möjligheten att införa prestationsbaserad resurstilldelning på bibliometrisk grund. Samtidigt är ett nytt nationellt utvärderingssystem under utredning, FOKUS, och skulle detta införas så lär säkerligen förändringar ske runtom på svenska lärosäten. För är det något denna studie visar så är det att trendkänsligheten är stor inom den svenska forskningsadministrationen.