“We do need time to think. We do need time to digest. We do need time to misunderstand each other, especially when fostering lost dialogue between humanities and natural sciences. We cannot continuously tell you what our science means; what it will be good for; because we simply don’t know yet. Science needs time.” The slow science manifesto (2010)

Reaktionerna på ett alltför uppskruvat tempo i både arbetsliv och vardag kan ta sig många uttryck; böcker som Långsamhetens lov och Thinking fast and slow betonar eftertankens betydelse för kunskapsbildning och välbefinnande samtidigt som ett ökat intresse för surdegsbakning, långkok och ölbryggning kan ses som en längtan efter det omsorgsfulla och långsamma. Rörelsen kring “slow” startade också i den gastronomiska sfären med ett italienskt upprop mot snabbmat och Mcdonaldisering under 1980-talet. Långsamhetens betydelse har också kommit att betonas i akademiska sammanhang och begrepp som slow science och the slow university har lanserats.

Dessa initiativ kan betraktas mot en bakgrund av att alltfler forskare upplever att tempot i det akademiska arbetet har ökat, tydligt är också ökade krav på att redovisa och förbättra produktiviteten i enlighet med modeller inspirerade av New Public Management. En tilltagande andel forskare som har temporära anställningar samt det faktum att en allt större del av forskningen utförs inom tidsbegränsade och externt finansierade projekt är ytterligare faktorer som bidrar till ökad tidspress. En informant i Ylva Hasselbergs Vetenskapen som arbete (s. 157) uttrycker det på följande sätt: Har man inte publicerat i en av de topp tio-tidskrifterna som post doc är det små chanser till en foass när man kommer tillbaka till Sverige. Att forskare i fasen efter disputation känner en extra press att prestera, och då helst prestera sådant som kan rendera en fast tjänst, är knappast en överraskning. Ruth Müller har i studien Racing for what? specifikt fokuserat på hur postdoks inom biomedicin upplever och hanterar det uppskruvade tempot. Givetvis är det specifika förhållanden som råder inom biomedicin och ibland skulle det vara önskvärt med sociologiska studier av andra fält (Hasselbergs undersökning rör också medicinska forskare) men jag tror ändå att flera av slutsatserna är applicerbara i andra discipliner. I Müllers undersökning så lägger de postdoktorala forskarna stor tonvikt vid publikationer och det är viktigt för dem är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att stå med ett projekt som inte genererar någon publikation alls. En strategi för att undvika ett sådant scenario är att parallellt arbeta på ett säkert projekt och ett högriskprojekt. På så sett kan forskarna försäkra sig om att åtminstone kunna addera någon publikation till sitt CV. Publiceringsstressen leder enligt Müller till att beslut om forskning alltid fattas med framtiden i beaktande: kan detta projekt leda till publikationer – som i sin tur resulterat i en ny tjänst eller ett nytt projekt – som i nästa skede gör det möjligt att starta en egen forskargrupp osv. Detta innebär att möjliga samarbeten men även handledning av studenter främst bedöms utifrån deras potential till att frambringa publikationer. Då akademiska publikationer är avgörande för karriärens fortskridande finns det risk att forskningsrelaterade uppgifter (t.ex. redaktörskap, refereegranskning och anordnandet av konferenser) som inte resulterar i publikationer nedvärderas, och andra uppdrag som undervisning, handledning samt interaktion med samhället riskerar att bli nedprioriterade. Vidare kan publiceringsstressen leda till att “säkra” och kortsiktiga projekt prioriteras framför mer nydanande och långsiktig forskning.

Ett ökat tempo i det akademiska arbete är dock något som omfattas av fler än bara postdoks, och i artikeln Academic life in the fast lane av Filip Vostal betraktas detta inte enbart som negativt. Snarare skiljer han mellan en negativ känsla av att vara pressad av externa faktorer som deadlines, undervisningsåtaganden och administrativa möten, och en positiv känsla av ”flow” och framsteg i den egna forskningen. Lite förenklat kan man säga att tempo uppfattas som något negativt när forskaren är jagad men som positivt när forskaren rör sig mot ett eget formulerat mål. Bidragande till den negativa känslan av tempo, vilken ofta yttrar sig som stress, är bland annat kortsiktigheten i projekt och anställningar, krav på att visa omedelbara resultat och det tilltagande mätandet av vetenskaplig produktivitet.

Talet om excellens är ytterligare en aspekt som bidrar till stressen och till en tilltagande känsla av att inte räcka till enligt Vokal. I stort sett alla universitet men även de flesta högskolor i Sverige och annorstädes anser sig vara, eller sträva efter, excellens inom ett eller flera områden, och på samma sätt bör varje enskild forskare sikta på att bli en ’excellent forskare’. Vad som egentligen menas med excellens är mycket oklart men ofta hänvisas till att forskningen ska vara ledande, eller till och med världsledande. Givetvis finns det många världsledande forskare i Sverige och än fler som inom begränsade områden kan räknas som ledande, men vi kan nog ändå konstatera att en stor andel av alla forskare aldrig kommer tillhöra denna exklusiva grupp. Även i egenskap av lärare ska lektorer nu sträva efter att vara excellenta och genom certifiering kan titeln ”excellent lärare” erhållas vid flera lärosäten. Kraven på excellens – att ständigt avkrävas världsledande insatser – skapar därmed ytterligare stress, och bidrar till ett ständigt dåligt samvete hos forskare och lärare som inte når upp till orimliga krav.

Det finns inget egenvärde i att vara långsam och the slow science manifesto målar upp en motsättning mellan teknik – ”We don’t blogg. We don’t Twitter” – som mer än något annat känns konservativt mossig. Dock är det så att akademin, och här inkluderar jag alla discipliner, är illa ute om det inte finns tid för eftertanke, omsorgsfullhet och reflektion. Risken för kortsiktig, repetitiv och föga nydanande forskning är då stor, och osäkra, stressade och CV-maximerande forskare tjänar inte samhället på bästa sätt. I rapporten Fostering Breakthrough Research, vars främsta syfte är att stärka Sverige som forskningsnation, återfinns flera punkter som också torde kunna minska stressen inom akademin. Exempelvis så föreslås att en större del av forskningspengarna ska ges som långsiktiga basanslag och att unga forskare bör erbjudas tydligare karriärvägar och tryggare anställningar. Det framstår också som viktigt att verka för en bättre balans mellan forskning och undervisning när tjänster tillsätts. Vidare bör det ihåliga och uttjatade konceptet ”excellens” överges för att istället prioritera en bred diskussion kring vad innebär att vara en god forskare och lärare i dagens akademi.

Avslutningsvis kan man konstatera att problemet egentligen inte är tempot i sig. En stor del av tempoökningen är snarare positiv och beror på en radikal ökning i tillgången till information i kombination med en tilltagande internationalisering. Problemet uppstår snarare när ett ökat tempo leder till (för)hastad och stressad forskning. Nostalgiskt tillblickande till ett långsamt universitet är knappast ett alternativ. Istället bör vi, som Vostal föreslår, verka för akademiska miljöer som främjar ‘ohastad’ (unhasted) forskning.

Bild: ”Snail (PSF)” by Pearson Scott Foresman – Pearson Scott Foresman, donated to the Wikimedia Foundation. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons – http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Snail_(PSF).png#mediaviewer/File:Snail_(PSF).png