I den första säsongen av den prisbelönta serien Line of Duty (2012) misstänks kriminalkommissarien Tony Gates för korruption och tjänstefel. Ett av de brott han misstänks för är “stacking”: att överdriva antalet begångna brott vid gripanden för att höja den egna uppklarandegraden. På detta sätt har han bland annat tillskansat sig titeln som “årets polis”. Liknande strategiska beteenden för att uppfylla kvalitetsmått har länge debatterats också inom sjukvården (se till exempel Maciej Zarembas uppmärksammade reportageserie). I kölvattnet av denna debatt har också frågan om hur New Public management och liknande idéer har influerat styrningen av högre utbildningen och forskning diskuterats. Ett problem med denna typ av styrning är att det lätt uppstår konflikter mellan vad professionen anser som viktigast och det som systemen anbefaller. I fallet Tony Gates rör det sig om att prioritera fall som är lätta att lösa, och i sjukvården kan mer ”enkla” behandlingar, som benbrott, prioriteras framför psykologiska åkommor som är svårbehandlade och långvariga. Inom forskningen kan vi se exempel på ’stacking’ när forskare kramar ut så många publikationer ur ett projekt som bara möjligt; så kallad “Salamipublicering” (företeelsen går också under benämningen least-publishable-unit). Vidare kan också mer strategiska överväganden ske då forskare kan tänkas satsa på relativt ’säkra’ eller kortsiktiga projekt som med stor sannolikhet kan utmynna i publicerbara resultat snarare än att satsa på mer riskabel och utdragen men potentiellt mer nydanande forskning.

Denna typ av kvantitativa kvalitetsmått förknippas ofta med New public management (NPM). NPM är på intet sätt ett nytt fenomen, och det finns forskare som hävdar att det rentav spelat ut sin roll i den nya digitala eran. New public management är heller inget entydigt begrepp utan snarare en svepande benämning på hur idéer hämtade från näringslivet har kommit att påverka hur offentliga verksamheter styrs. Storbritannien under Thatcher var ledande i utvecklingen men länder som Australien, Danmark, Nederländerna och Sverige har följt efter. Ekonomen Roland Almquist menar att det finns flera förklaringar till framväxten av NPM. En förklaring är att gamla styrsätt blivit föråldrade i och med införandet av nya informationssystem, och ett annat att ökad press på ekonomisk återhållsamhet inom offentlig verksamhet har lett till en efterfrågan av nya styrredskap. Den mest vanliga förklaringen, åtminstone bland kritikerna, är dock att NPM är ett resultat av högerliberala idéer om marknadens primat. Dock kan NPM också ses i relation till en mer allmän tendens där offentlig verksamhet ska hållas ansvarig (accountable) inför medborgare och skattebetalare.

NPM har inneburit att offentliga verksamheter allt mer har kommit att präglas av tre M: managers, mätning och marknad. (se till exempel Ferlie et al.). Dessa tre M påverkar givetvis akademin i olika grad, och här kommer jag mer specifikt att fokusera på mätning. Det kan dock konstateras att de tre M:en är kopplade: ökad mätning möjliggör administrativ styrning (managers) vilket i sin tur medför att den professionella styrningen ifrågasätts. På senare tid har just professionaliteten varit ett ämne för debatt, och framväxten av ett det ‘administrativa lärosätet’ har länge kritiserats. Den bibliometriska mätningen som vi här intresserar oss för bidrar också, genom mått på individuella prestationer och genom universitetsrankingar av olika slag, till etablerandet av en ‘akademisk marknad’ av publikationer, citeringar och forskare. Dock ska NPM:s verkningar inom akademin inte heller överdrivas – kollegialiteten är forfarande stark på många håll och få andra professioner besitter den autonomi som universitetslärare har. Detta gör sektorn svårstyrd och disciplinära traditioner väger ofta, men inte alltid, tyngre än krav från administrativa system.

En respons på debatten kring NPM inom offentlig sektor är en specifik satsning, utlyst av Riksbankens Jubileumsfond. Med projektet Forskningen granskad: Användningen av prestationsindikatorer för att mäta akademisk forskning, praktiker och effekter har Fredrik Åström och jag förmånen att vara en del av denna ansats som omfattar ett flertal initiativ där bland annat sjukvård, skolor och högre utbildning studeras. Inom detta projekt kommer vi att utforska de system som alltmer används för att ‘mäta forskning’ vid svenska lärosäten, och hur dessa system i sin tur återspeglas i forskarnas praktiker. Har omförhandlingar skett i synen på hur man bedriver sin forskning? Finns det tendenser till att bibliometrisk utvärdering påverkar formulerandet av projekt? Och har förändringar skett vad det gäller publiceringspraktiker? Det finns indikationer på att införandet av prestationsbaserad resurstilldelning har medfört förändringar i hur forskare publicerar, men större och mer omfattande studier krävs.

Det finns alltid exempel, som kriminalinspektör Tony Gates, på individer som utnyttjar luckor i systemet, och att designa utvärderingssystem som helt omöjliggör sådant beteende är knappast görligt. Att addera ytterligare kontrollfunktioner framstår heller inte som rätt väg att gå. Istället bör vi fundera på vid vilka tillfällen utvärdering och detaljstyrning ökar kvaliteten och vid vilka de snarare medför ett ökat fokus på kvantitativ måluppfyllelse. Förhoppningsvis kan projekten i RJ:s satsning bidra med nya insikter i denna fråga.

Foto: Fredrik Åström, Lunds Universitet.