Etikettarkiv: h-index

Grattis på födelsedagen Google Scholar!

Publicerad den av
2

Idag för tio år sedan så introducerades Google Scholar (GS). Relativt snart etablerade sig tjänsten som ett viktigt redskap i sökandet efter litteratur; idag säger 60% av forskarna att de använder GS regelbundet och för många, inklusive mig själv, är det den viktigaste söktjänsten. GS omfattar ett stort antal publikationer; nyligen publicerades en studie som räknar till ungefär 160 miljoner indexerade dokument. Detta gör den till den överlägset största söktjänsten för vetenskaplig litteratur.

Google Scholar har inte bara revolutionerat det sätt på vilket vi söker litteratur utan tjänsten har också starkt bidragit till populäriserandet av bibliometriska mått på författarnivån. Möjligheten att skapa en så kallad Google scholar profile (numera benämnd Google scholar citations) gör att alla forskare på ett enkelt sätt kan samla sina citeringar och raskt jämföra med kollegor. Denna populära service är en starkt bidragande orsakt till h-indexets dominanta position som mått på en forskares genomslag. GS har därmed stor betydelse för bibliometrins användning på individnivå.

Användandet av data från GS i evalueringssyfte är dock problematiskt på många sätt: datan är inte rensad och innehåller ofta rena felaktigheter, GS skiljer inte på olika typer av citerande dokument då allt från vetenskapliga artiklar och studentuppsatser indexeras, GS är lätt att manipulera och forskare som vill undersöka hur sökmotorn fungerar har liten eller ingen insyn i Googles svarta låda. Ett systematiserat utforskande av Google Scholar har därför starkt begränsats och främst har forskarna studerat, och utvecklat programvara för att analysera, citeringar på individnivå. Jämförelser mellan länder, universitet och ämnen har dock varit nästintill omöjliga att genomföra.

Dock ska det framhållas att GS också har många fördelar gentemot traditionella citeringsindex. Täckningen, speciellt inom samhällsvetenskap och humaniora, är avsevärt mycket större jämfört med Web of Science och Scopus. Detta åskådliggörs i en nyligen publicerad lista över författare i Google Scholar som har ett h-index över hundra. I sammanhanget bör det beaktas att man i denna lista räknat översatta verk som unika publikationer vilket framstår som högst problematiskt när h-index ska beräknas. GS gör det också möjligt att samla citeringar till böcker och bokkapitel. Vidare är databasen inte begränsad till engelskspråkiga dokument även om dessa är dominerande.

Under min tid som forskare har Google Scholar alltid funnits där som en första, och det må erkännas, alltför ofta enda ingång till den vetenskapliga litteraturen. Det är därför svårt för mig att bedöma dess vidare inflytande på forskares sökbeteende. Jag är dock övertygad om att tjänsten haft stor betydelse för hur vi söker efter litteratur, men också på hur vi bedömer källors trovärdighet och relevans. Säkerligen har GS också haft inverkan på hur vi värderar vårt eget inflytande i forskarsamhället, och tjänster som Google Scholar Citations kan nog med rätta anklagas för att föda en viss narcissism.

Trots Google Scholars brister, och dess ibland tveksamma inflytande, så är det inte en tjänst jag skulle vilja vara utan. Så låt oss därför hoppas att GS nu växer ur sina barnsjukdomar, och öppnar sin svarta låda så att åtminstone några av de uppenbara bristerna undanröjts till 20-årsdagen.

Annons

108 bibliometriska indikatorer men ingen av dem duger

Publicerad den av
2

I en nyligen publicerad översikt författad av Lorna Wildgaard, Jesper Schneider och Birger Larsen så kartläggs och granskas 108 bibliometriska indikatorer utvecklade för att mäta produktivitet och genomslag på individnivå. Över hundra indikatorer — och då har de ändå bara fokuserat på författarnivån och på indikatorer som fokuserar på publikationer — ger verkligen substans till yttranden om ett överflöd av mått (A profusion of measures). Författarna konstaterat också att vi bevittnat en explosiv ökning av bibliometriska indikatorer för utvärdering av enskilda forskare under senare år, trots att många bibliometriker starkt ifrågasätter möjligheten till att överhuvudtaget använda bibliometri på individnivå. Orsaken till denna utveckling kan nästan uteslutande spåras tillbaka till fysikern Jorge Hirsch och det av honom introducerandet h-index (2005). H-indexet blev snabbt mycket populärt och orsaken till detta är troligtvis att det är så enkelt att räkna ut: h-index för en forskare är det antal publikationer (h) av forskaren som citerats minst h gånger. En forskare som författat 7 artiklar som citerats minst 7 gånger vardera ger h-index 7. Måttets genomslag förstärks också av att det automatiskt räknas ut för den som har en Google Scholar profil, och utvecklandet av program som Publish or Perish vilket kan användas för att kalkylera h-index och liknande mått har ytterligare bidragit till h-indexets populäritet. H-index fortsätter att vara det kanske mest populära måttet för att mäta forskningsproduktion på individnivå trots att ingående kritik riktats mot indikatorn. Bland annat så anses måttet vara instabilt för forskare som publicerat mindre än 50 publikationer och det bör inte användas för att jämföra forskare från olika discipliner eller forskningsfält. Vidare missgynnar det författare som publicerar selektivt, unga forskare och kvinnor. Dock verkar h-index fungera relativt bra för äldre manliga forskare som verkar i fält med hög citeringsfrekvens.

Förutom h-indexet så är Journal Impact Factor (JIF) kanske det mest välkända bibliometriska indikatorn och även denna används på individnivå. Detta trots att JIF är utformad för att mäta en tidskrifts inflytande men också i denna bemärkelse är måttet ifrågasatt och ett flertal alternativa indikatorer har föreslagits. Korfattat så anger JIF medeltalet för det antalet citeringar som artiklarna i en tidskrift får under två föregående år. Det innebär att artiklar i en tidskrift med en impact factor på 10 i medeltal citeras 10 gånger under de två år som föregår det år när mätningen görs. Dock säger detta mycket lite om kvaliteten på enskilda artiklar då vi vet att fördelningen av antalet citeringar inom en tidskrift är mycket skev — ett fåtal artiklar är högt citerade samtidigt som en stor del citeras mycket lite eller inte alls. Att en forskare publicerat i en tidskrift med hög JIF är en indikation på författarens förmågan att bli publicerad i tidskrifter med hög status, men det säger mycket lite om inflytande. Vidare finns det tecken på att betydelsen av en hög JIF börjar spela ut sin roll både för forskare och tidskrifter (The demise of the Impact Factor) och kampanjer, likt den som initierad av DORA 2013, spelar här en roll.

Men h-indexet och impact factorn är bara några i en lång rad av mått som behandlas i studien och dessa har delats in i fem grupper: indikatorer baserade på publiceringsvolym, indikatorer som bygger på tidskriftsmått (t.ex. Impact Factor), indikatorer som mäter effekt (t.ex. antalet citeringar), indikatorer som rankar publikationer inom en författares production (t.ex. h-index) samt indikatorer som rankar publikationer över tid. Alla mått har sedan granskats och bedömts utifrån två faktorer: hur svårt det är att samla data samt hur komplex indikatorn är. Mått där datan är svår att få tag på för den enskilde forskaren och där metodologin är för komplicerad bedöms därmed vara för svåra att operationalisera för slutanvändaren. Användarbarhet är således av central betydelse för att bedöma en indikators duglighet.

Givetvis har problemen med etablerade indikatorer såsom h-index och Journal Impact Factor get upphov till en rad av förslag på förbättringar, och rivaler till h-indexet såsom a-index, b-index, f-index, g-index, m-index, r-index, t-index, w-index och z-index, har föreslagits. Impact factorn har i sin tur utmanats av mått som SNIP (Source Normalized Impact Per Paper) där citeringsfrekvensen normaliserats för att bli jämförbar(are) mellan olika discipliner. Men Wildgaard och kollegor konstaterar dock att dessa mer utvecklande indikatorer ofta är för komplicerade för att verkligen vara ett alternativ till mer etablerade mått. De förordar istället att bibliometriska indikatorer, såsom impact factorn eller h-indexet, alltid ska akompanjeras av andra kompletterande mått. Detta då inget av de 108 indikatorerna på ett heltäckande sätt kan sägas representer det inflytande som en enskild forskare har. Trots alla denna möda, alla dessa beräkningar, normaliseringar och kvantifieringar så kvarstår problemet att forskare och administratörer väljer indikator baserat på användbarhet och tillgänglighet. Att utveckla mer avancerade indikatorer är alltså inte lösningen, och då det gäller att bedöma enskilda forskares bidrag till vetenskapen så går det inte att bortse från att den mest grundläggande ‘indikatorn’ fortfarande är traditionell och tidskrävande kollegial bedömning.

För den som ytterligare vill fördjupa sig i bibliometriska mått och deras användning på individnivå så rekommenderar jag att ta en titt på sidan för EU-projektet ACUMEN (Academic Careers Understood Through Measurements and Norms).