Illustration ur de Solla Price, Little Science, Big Science 1963

Det började med bågnande travar av papper i ett överfyllt vardagsrum, och slutade med en upptäckt som kom att revolutionera vår förståelse för vetenskapens utveckling. Den brittiska fysikern Derek J. de Solla Price befann sig strax efter andra världskriget i Singapore som lärare i matematik. När Raffles College, där han var gästlärare, renoverade sitt bibliotek anförtroddes de Solla Price uppgiften att ta hand om de samlade årgångarna av tidskriften The Philosophical Transactions of the Royal Society. Den nyfikne och vetenskapshistoriskt överintresserade fysikern började plöja årgång efter årgång av en av de äldsta vetenskapliga tidskrifterna, grundad redan 1665. När han sorterade de lästa numren i travar blev det uppenbart att antalet artiklar ökade markant för varje årgång; stapeln för 1830-talet var större än den för det föregående decenniet, travarna växte sig gradvis allt högre. Efter grundligare undersökningar av den vetenskapliga litteraturens utveckling var de Solla Price säker: tillväxten av publikationer var exponentiell; antalet artiklar producerade inom vetenskapen globalt fördubblades var femtonde år.

Vetenskapen växer fortsatt ohejdat i samma takt, och häpnadsväckande nog är ökningstakten densamma i dag: en fördubbling över 15 år. Det uppskattas att det under 2020 publicerades inte mindre än 3 miljoner vetenskapliga publikationer världen över, och antalet forskare i offentlig och privat sektor har mer än tredubblats sedan 1980-talet. Denna fortgående tillväxt hade dock inte de Solla Price tänkt sig. Han förutsåg snarare att produktionen av vetenskapliga publikationer skulle bromsa in under det sena 1900-talet. Tillgång till resurser i form av kapital och befolkning skulle sätta naturliga gränser för den akademiska forskningens utbredning, och en inbromsning skulle ske.

Den främsta orsaken till att de Solla Prices förutsägelse om en stagnerande vetenskap föll till föga var att vetenskapen blev alltmer global under 1900-talets andra hälft. En majoritet av länder och regioner världen över är nu kapabla att bidra till forskning och högre utbildning. Asien, med Kina i spetsen, är på väg att etablera sig som ett nytt epicentrum för den vetenskapliga utvecklingen. Mätt i antalet artiklar i vetenskapliga tidskrifter har Kina nu passerat USA, och den ledande roll som den amerikanska akademin spelat under det sena 1900-talet delas nu av allt fler nationer och regioner.

Men vad ligger bakom vetenskapens till synes ohejdbara tillväxt bortom dess geografiska utspridning? Vi tenderar att förstå vetenskapens utveckling utifrån dess superstjärnor: hjälteporträtt av Nobelpristagare eller världsberömda universitet som MIT eller Oxford tjänar ofta som illustrativa exempel. Visst kan dessa tjäna som inspirerande förebilder och som goda exempel på hur forskning och utbildning kan organiseras. Men för att förstå vetenskapens utveckling i stort är de till liten nytta; på samma sätt som antalet OS-guldmedaljörer i ett land är en tveksam indikation på hur det står till med konditionen hos allmänheten i stort. David P. Baker och Justin Powell, författarna till boken Global Mega Science: Universities, Research Collaborations, and Knowledge Production (Stanford 2024), söker därför svaret på frågan om vetenskapens utveckling genom en omfattande kvantitativ ansats. Vetenskapen, menar Baker och Powell, är ett gemensamt och globalt fenomen som bäst studeras på avstånd och över stora tidsrymder. Med tillgång till datamängder som de Solla Price bara kunde drömma om kan de, utifrån drygt 4,5 miljoner artiklar publicerade mellan 1900–2020, förmedla en förståelse av vetenskapens utveckling i breda penseldrag.

Befolkningstillväxten, en ekonomisk utveckling som möjliggjort omfattande satsningar på forskning och högre utbildning samt ett snabbt tekniskt framåtskridande bör alla ses som betydelsefulla faktorer för vetenskapens utveckling under 1900-talet. Men den avgörande komponenten för en kontinuerlig och globalt genomgripande tillväxt för vetenskapen finner Baker och Powell i en institution som har mycket gamla anor: universitetet. Mer specifikt pekar de mot det moderna forskningsuniversitetet, där utbildning och forskning kombineras, som motorn i ”vetenskaplifieringen” av samhället och den ständigt ökande produktionen av vetenskapliga alster.

I dag framstår det som självklart att betrakta universiteten som vetenskapens hem, men en sådan uppfattning har inte varit självklar historiskt. Den vetenskapliga utvecklingen skedde inte sällan på annat håll, som i akademier eller lärda sällskap. Reformer, ofta exemplifierade av Wilhelm von Humboldts grundande av universitetet i Berlin, kom att gradvis etablera universiteten som institutioner som inte bara förmedlade utan även producerade kunskap. Men långt in på 1800-talet betraktades universiteten som dammiga institutioner, och många av tidens ledande vetenskapsmän förhöll sig skeptiska till den akademiska banan.

Om vi tar ett raskt steg framåt i tiden finner vi att liknande tankegångar präglade 1990-talets debatt. Då hävdades det att forskning skulle ske utanför de isolerade och otidsenliga universiteten. Den huvudsakliga kunskapstillväxten skulle i stället äga rum utanför akademin, i företag och andra organisationer. Framtiden tillhörde en ny “post-akademisk kunskap” som lösgjort sig från sina institutionella bojor. Så har det inte blivit. Snarare har universitetens roll stärkts i ett samhälle där formell kunskap premieras och där vetenskapen fått större betydelse i alla delar av samhället. I dag är forskare anställda vid högre lärosäten inblandade i 80 % av all forskning som publiceras, och det är en andel som har ökat konstant sedan 1900-talets början.

Jag kommer här inte att göra om de Solla Prices misstag och förutse en tidpunkt då vetenskapens ohejdbara tillväxt kommer att dämpas. En sviktande befolkningstillväxt är en faktor som kommer att sätta en definitiv gräns, men när sådana begränsningar får effekt är ännu oklart då många länder ännu har stor potential för mer utbildning och forskning. De länder som producerar mest per capita, däribland Sverige, författar nära tvåhundra publikationer per hundratusen invånare, vilket är nästan tio gånger högre än världsgenomsnittet. Dessutom är hälften av världens befolkning systematiskt underutnyttjad som resurs för fortsatt vetenskaplig utveckling. Trots att kvinnor tagit allt större plats inom akademin finner Cassidy Sugimoto och Vincent Larivière i Equity for Women in Science: Dismantling Systemic Barriers to Advancement (Harvard 2023) att de fortfarande bara står för en tredjedel av den totala produktionen av vetenskapliga alster. Om utvecklingen fortsätter i samma takt som i dag kommer en jämn fördelning att uppnås inom samhällsvetenskap och humaniora 2044. För medicin behöver vi vänta till 2074, och ingen nu levande kommer att få uppleva när fysiken år 2158 beräknas nå en jämn könsfördelning gällande författandet av artiklar. Här finns således en stor outnyttjad potential.

Dessutom är det så att ett fåtal forskare står för en stor andel av all vetenskap som publiceras; cirka femton procent av forskarna publicerar hälften av alla artiklar. Denna observation håller streck över tid och i olika vetenskapliga discipliner. En lockande slutsats utifrån denna iakttagelse är att satsa mer resurser på de institutioner och de individer som räknas till denna skara av högproduktiva forskare. Sådana försök har gjorts. Tysklands långvariga investeringar i excellenscentrum och dedikerade program för att utveckla toppuniversitet i länder som Kina, Ryssland och Saudiarabien är exempel på hur stater försöker stimulera forskningens utveckling genom en explicit satsning på de mest framstående forskarna. I svensk forskningspolitik har tongångarna varit liknande, där “utsmetning” av medel på alltför många mediokra forskare och lärosäten setts som en bidragande orsak till att forskningsnationen Sverige haft svårt att hävda sig. Baker och Powell visar dock att det är bredden och inte toppen som gör skillnad i ett välfungerande forskningssystem. Omhuldade toppuniversitet och världsledande institut får ofta de stora rubrikerna när vetenskapens framgångssaga skrivs, men det är på den stora massan av lärosäten som vetenskapens utveckling vilar. Exemplet Kina är illustrativt: satsningen på toppuniversitet gav utdelning i form av höga placeringar i diverse universitetsrankningar, men det stora klivet som forskningsnation stod de mindre lärosätena för. Exakt samma iakttagelse om breddens betydelse kan göras i den amerikanska akademin under 1900-talets början. Harvard, Princeton och andra världsberömda universitet blev symboler för USA:s framgångar som kunskapsnation, men det var de mindre lärosätena som möjliggjorde succén. Kombinationen av satsningar på både breddutbildning och forskning var direkt avgörande. Ett välfinansierat excellenscentrum är av liten nytta om det inte ackompanjeras av ett utbyggt system för högre utbildning.

Vetenskapens och universitetens framträdande roll i samtiden är inte oomstridd, och deras roll som samhällets främsta kunskapsauktoritet ifrågasätts alltmer. Om vi vill främja vetenskapen och dess ideal om rationalitet och kritiskt tänkande bör vi dra nytta av de insikter som en övergripande analys ger. Hylla gärna excellenta forskare och topprankade universitet, men glöm inte att det är den breda massan av studenter, lärare och forskare som möjliggjort vetenskapens utveckling under 1900-talet och 2000-talet. Inkluderingen av en allt större andel av världens befolkning i högre utbildning och forskning har varit direkt avgörande för vetenskapens ohejdade expansion och för dess legitimitet i samhället. Det finns all anledning att tro att så kommer vara fallet också i framtiden.

Denna text publicerades ursprunglingen under titeln ”Medelmåttorna är vetenskapens hjältar”, SVD Understrecket, 8 april 2026: https://www.svd.se/a/Okojk1/medelmattorna-ar-vetenskapens-hjaltar