I en uppmärksammad studie som nyligen publicerades i PlosOne så drar författarna Ioannidis, Boyack och Klavans två slutsatser: mycket få forskare publicerar sig kontinuerligt i högt rankade tidskrifter (indexerade i Web of Science), och denna lilla skara (mindre än 1 procent) står som författare till över 40 % av alla artiklar under de 16 år som studerats. Artiklar skrivna av dessa författare citeras också i betydligt högre grad än andra.
Resultaten är uppseendeväckande men kanske inte helt förvånande då tidigare forskning visar på en skev fördelning både vad det gäller antalet publicerade paper per forskare och antalet citeringar som dessa får. Föreliggande studie går dock bortom tidigare resultat som visat på distributioner som följer Bradfords lag eller Paretoprincipen om en 20/80 fördelning av författare och publikationer. Liknande distributioner har dock påvisats i andra sammanhang och mest uppmärksammad är kanske iakttagelsen att den rikaste procenten äger nära hälften av alla ekonomiska tillgångar (Oxfam.org).*
Vi bör dock avhålla oss från att tro att 1-procentsregeln gäller hela vetenskapen – samhällsvetenskaperna, humaniora samt teknik följer inte detta mönster – och även om studien omfattar över 15 miljoner författare så är den begränsad till en specifik databas och de tidskrifter som indexeras där. Det är också så att samförfattarskap är den dominerande formen i de discipliner där 1-procentsregeln kan appliceras. Givetvis ger samförfattandet större möjligheter till att kontinuerligt publicera sig under en lång tidsperiod.
Vilka forskningspolitiska implikationer kan man då dra av dessa resultat? En uppenbar slutsats är att satsa på de allra främsta forskarna då vi vet att dessa står för en stor del av den samlade produktionen av vetenskaplig litteratur. Satsningar på “excellence” – som för tillfället är populära i den svenska kontexten – går i denna riktning. Det kan dock finnas problem med en sådan strategi och författarna pekar på att ett alltför stort fokus på redan framgångsrika och ledande forskare kan medföra en alltför stor likriktning som i sin tur resulterar i gedigen och publicerbar, men kanske i mindre grad nydanande, forskning. Ett alternativ är att istället ge unga forskare , som ännu är långt ifrån 1-procentsklubben, möjlighet att etablera sig. Att möjliggöra för flera forskare, inte minst kvinnor, att bli aktiva och framgångsrika inom sitt fält kan således vara ett alternativ till att strö resurser över liten skara av högproduktiva forskare.
*Även brottsligheten följer en liknande distribution: 1 procent av av befolkningen står för 63% av våldsbrotten (Falk m.fl. 2014).
bibliometri 
Man måste dessutom titta på hur forskningen bedrivs. Många som har en stor mängd artiklar är gruppledare eller ingår i en gruppering som publiserar mycket. Oftast så är gruppledaren alltid med på en artikel utan att för den skull ha bedragit till artikeln. Problemet ligger i att det inte finns någon gradering om insatsen. Inom vissa fält så är det de 2-3 första författarna som gjort huvuddelen av forskningen, medan resten listas alfabetiskt. Inom andra så är sista namnet viktigt.
Men vi har även en positiv feedback, blir man stor i ett fält skall alla referera till dig, även om det inte alltid är motiverat. Det går mode i detta också.
Visst. Vem som räknas ”författare” skiljer sig väsentligt mellan olika discipliner. Hade varit intressant om de också hade tittat närmare på författarordningen men kanske var det svårt i ett så omfattande material. Att kända namn citeras oförtjänt mycket är däremot gemensamt för många fält tror jag.
Jag har ett svagt minne av att ha sett en studie om författarordningen, men minns inte var.