Ska vi tro de senaste årens inlägg i den forskningspolitiska debatten så befinner sig svensk akademi i en djupgående och flerdimensionell kris. Jag ska här inte bedöma sanningshalten i påståendet om existensen av en sådan kris, utan snarare konstatera att förklaringarna till problemen med svensk forskning ser relativt olika ut beroende på vem som formulerar kritiken. Tre huvudargument återfinns i debatten: det förstnämnda rör Sveriges position internationellt där vi i jämförelse med andra ledande forskningsnationer – läs Danmark – producerar färre högt citerade publikationer. Enligt denna beskrivning så har svensk forskning tappat i genomslagskraft, vi producerar för lite “toppforskning”. Ett annat argument är att forskningen inte är relevant nog, vilket är ett resonemang som ofta anförs från näringslivshåll, och då i andemeningen att forskningen inte i tillräckligt hög grad bidrar till innovation, utveckling och ekonomisk tillväxt. Varianter på samma tema förekommer också i inomvetenskapliga diskussioner där exempelvis Alvesson, Gabriel och Paulsen (2017) tes kring forskningens “meningslöshet” rönt en del uppmärksamhet . Den mest synliga argumentationslinjen på senare tid rör dock snarare vetenskapens politisering, och de som för fram dessa argument menar att andra mål för forskningspolitiken, som jämställdhet, inverkar menligt på akademins trovärdighet och kvalitet.

Oavsett hur vi förhåller oss till dessa “kriser” så finns det onekligen ett behov att sammanhållet diskutera och kritiskt granska både akademi och forskningspolitik, och gärna då med en bred ansats. Att ledarskribenten Hanne Kjöller nu vänder blicken mot den svenska forskningspolitiken är därför glädjande, inte minst då en kritisk journalistisk granskning av forskningen, en mångmiljardindustri som till stora delar är finansierad genom skattemedel, länge har saknats. En anledning är troligtvis att forskningspolitiken är ett komplext, och ibland motsägelsefullt fält som är svåröverblickbart. Dessutom har, som Kjöller också skriver, journalister ofta förhållit sig relativt hovsamt inför forskarsamhället. Hennes bidrag, “Kris i forskningsfrågan. Eller: vad fan får vi för pengarna” är således ett välkommet och uppfriskande inlägg i den forskningspolitiska debatten.

I sin skildring av forskningens problem så rör sig Kjöller från det lilla till det stora, från enskilda studier och de premisser som motiverar dem till strukturella och globala problem kring incitamentsstrukturer och publiceringsmönster Kjöllers styrka ligger uppenbart på det medicinska området där hennes fokus på medborgarnas och patienternas perspektiv är originellt och intresseväckande. Givetvis kan angreppsättet anklagas för att medvetet välja ut några enskilda projekt för att sedan låta dessa stå som exempel för en generell utveckling. Samtidigt är tillvägagångsättet effektfullt och det genomsyras av ett genuint intresse av att förstå forskningens hantverk och skildringen ger läsaren god inblick i processer och överväganden som sällan beskrivs utanför akademin.

Överlag gör Kjöller en stor poäng av den så kallade reproducerbarhetskrisen inom vetenskapen, och här är det framförallt John Ioannidis och hans omfattande granskningar av främst medicinsk forskning som hon stödjer sig på. Att betydande delar av exempelvis den psykologiska och medicinska forskningen är svår att reproducera är givetvis ett stort problem. Samtidigt är det väl drastiskt att hävda att den forskning som inte kan reproduceras är falsk, vilket Kjöller gör med stöd av Ioannidis. Utmaningarna med att reproducera forskning har studerats utförligt av vetenskapssociologer och de främsta orsakerna är sällan medvetet fusk. Problemet är snarare kopplat till bristfälliga beskrivningar av metod och svårigheter med att helt återskapa de förutsättningar som gällde vid den ursprungliga undersökningen. Det finns även de som menar att idén om en ‘reproducerbarhetskris‘ riskerar att leda till forskningspolitiska åtgärder som inte gagnar vetenskapen. Med detta sagt så står det klart att det finns starka incitament för forskare att överdriva sina resultat genom att exempelvis använda tveksamma statistiska metoder (så kallat p-hackande), eller genom att plocka ut den empiri som stöder en viss tes, och bortse från data som motsäger det önskvärda resultatet. Dessutom är få forskare motiverade att granska andras resultat då reproducerbarhetsstudier är svårpublicerade, och de tillmäts mindre prestige än originalstudier.

När Kjöller lyfter blicken och ger sig ut för att diskutera de stora forskningspolitiska frågorna så navigerar hon i ett mer komplext landskap, och inte sällan hamnar hon i motsägelsefulla positioner. Exempelvis så lyfts argumentet ovan: att Sverige halkar efter jämförbara länder gällande antalet publikationer och citeringar som ett tecken på en vetenskap i kris. Samtidigt skriver Kjöller, på annat håll, att det är just denna publikations- och citeringsjakt som gör att forskarna producerar ”meningslös” forskning. (För en vidare diskussion kring bibliometrisk utvärdering så rekommenderas Olof Hallonstens recension av Kjöllers bok). Satsningar mot inomvetenskaplig ”excellens” går inte alltid hand i hand med ökad relevans utanför akademin, och potentiellt sätt kan en satsning på excellent forskning – så att vi kan klå danskarna – göra att mer samhällstillvänd forskning nedprioriteras. En annan fråga där Kjöller famlar rör politikens inflytande över forskningen. I delar argumenterar hon för större statlig styrning, men stundtals anförs just politisk påverkan som ett problem (s. 134). Även kring genus tycker jag mig skönja en ambivalens, och till skillnad från de aspekter som diskuteras ovan så är denna motsägelse inget som Kjöller själv uppmärksammar. Kritiken mot genusvetenskap och jämställdhetsintegrering som nu sägs utgöra ett av de stora hoten mot svensk akademi får förvisso relativt liten uppmärksamhet i boken, men samtidigt är det uppenbart att Kjöller sållar sig till den skara som ser dessa påfund som ett hot. Intressant nog är just genusperspektivet, även om hon inte tematiserar detta, något hon själv lyfter i kapitlet kring den medicinska forskningen. Särskilt tydligt blir det i Kjöllers berättigade fråga varför inte fler studier gjorts kring förlossningsskador – trots att dessa drabbar många patienter, och då inte sällan med varaktiga och kännbara konsekvenser. Det uppenbara svaret, även för den som inte är genusvetenskapligt skolad, är att mer forskning inte genomförts just därför att patienterna i detta fall är kvinnor.

En orsak till att Kjöller ofta framstår som ambivalent i sin argumentation är att hon i stor utsträckning förlitar sig på en grupp av väletablerade debattörer inom den högre utbildningen och forskningen. Tyvärr är det inte alltid så att den kompetens och insikt som dessa har i forskningspolitiska spörsmål motsvarar deras höga svansföring. Exempelvis så får litteraturvetaren Peter Luthersson uttala sig om ”citeringskarteller” och hävda att detta handlar om enskilda forskare som ingått någon slags pakt om att referera till varandra. Men de ”karteller” som avslöjats, och givit namn till fenomenet, rör ett intrikat spel på tidskriftsnivå, och idén om pakter mellan enskilda forskare har inte belagts. På liknande vis framhålls Erik Ringmar, en statsvetare vars främsta tema är akademisk frihet, som expert på forskningspolitik. Ringmar hävdar exempelvis att några få forskare står för en stor andel av antalet citeringar till svenska publikationer (s. 110). Han har förvisso rätt i att en liten grupp forskare står som mottagare till en stor andel av alla citeringar, men denna skeva fördelning av berömmelse och erkännande återfinns i vetenskapen överlag, och kan inte tolkas som ett tecken på att svensk forskning är särskilt utsatt. Överlag förlitar sig Kjöller lite väl ofta på en senior kader av akademiska tyckare, och inte minst så ges hennes kollegor bland ledare- och kulturskribenter gott om utrymme. Svenska historiker, sociologer, statsvetare och andra forskare inom kunskapsproduktion, vetenskaplig kommunikation och forskningspolitik hade med fördel kunnat konsulteras i högre utsträckning, även om citat från dessa säkerligen varit mindre iögonfallande.

När Kjöller förlitar sig på en mer heterogen uppsättning av källor tenderar argumenten att bli tydligare och mer framåtblickande. Särskilt i frågan om öppen tillgång till forskning så är hennes position övertygande och underbyggd. Givetvis är det uppseendeväckande att allmänheten inte har tillgång till den forskning som det offentliga finansierat, och de stora förlagens vinstmarginaler är gravt provocerande. Måhända överdriver hon dock sin upptäckt något då rörelsen mot öppen tillgång (open access) har en lång historia, och omställningen till ett öppet system nu går allt snabbare. De initiativ som faktiskt tas i denna riktning – exempelvis genom det europeiska initiativet Plan S – kunde också ha behandlas lite utförligare. Nyligen utförda undersökningar visar också att upp emot 70% av den forskning som produceras vid ledande universitet nu är öppet tillgänglig. Det betyder inte att vägen till en öppen vetenskap är utan hinder, men betydande steg har tagits.

Om det i delar går att kritisera Kjöllers val av källor så bör hennes förhållningssätt till dessa i flera fall lovordas. Hon behandlar rätteligen inlägg från olika aktörer, exempelvis lärosätenas argument för mer basanslag och vetenskapsrådets ständiga plädering för fria projekt som kungsvägen mot bättre forskning, som partsinlagor. Förslaget om ett oberoende organ för analys av forskning och högre utbildning – likt de som finns i flera grannländer – ligger i linje med detta synsätt, och det är onekligen besynnerligt att ett sådant inte redan etablerats i Sverige. Även partipolitiskt lyckas Kjöller, i någon mån, upprätthålla en balans även om socialdemokraterna kritiseras mer frekvent jämfört med den borgerliga sidan. En intressant iakttagelse som hon gör i detta sammanhang är att själva omsvängningarna i politiken, snarare än innehållet i reformerna, kan ha inverkat skadligt på den svenska forskningen. Denna slutsats har också visst stöd i litteraturen då den danska forskningens framgångar förklarats just av långsiktiga spelregler snarare än reformiver.

Om ambitionen med “Kris i forskningsfrågan” är att – i likhet med makarna Myrdals berömda verk som parafraseras i titeln – skissera ett program för framtidens forskningspolitik så kan boken knappast ses som något annat än ett misslyckande. Snarare än att peka ut en riktning så framstår Kjöller som kluven inför flera av samtidens centrala forskningspolitiska problem, och denna rådvillhet är också något hon själv tematiserar. Nyckelfrågor förblir obesvarade: bör politikerna styra forskningen i högre grad? Ska en större andel av resurserna satsas på applicerbar forskning, eller bör fokus ligga på grundforskningen? Behövs ytterligare kontroll och utvärdering av forskningen, eller är det ständiga mätandet i själva verket en bidragande orsak till den “kris” som skisseras? Kjöller har inget facit, och kanske är det inte heller att förvänta då någon enighet kring dessa frågor knappast råder bland forskare och experter på området.

Dock, om vi för stunden bortser från de braskande rubrikerna, och det höga tonläget som stundtals präglar framställningen, så går det att göra en betydligt intressantare och välvilligare läsning av “Kris i forskningsfrågan”. En sådan läsning fokuserar inte på de delar där skarpa formuleringar och svepande generaliseringar görs, utan på det utforskande tillvägagångsätt som också präglar framställningen. Kjöller reflekterar över sin egen osäkerhet och den utmaning det innebär att försöka greppa forskningens komplexa system, och just denna öppenhet för motsägelser och svårigheter är för mig en av bokens stora tillgångar. Även om få entydiga svar ges, så lyckas Kjöller väl med att ringa in centrala och brådskande frågor kring forskningens framtid. Förhoppningsvis kan hennes insats resultera i att fler journalister vågar ge sig in i forskningspolitikens “snåriga djungel”. Kris eller ej, så finns här mycket att granska, kritisera och diskutera.

Denna text är en omarbetad och utökad version av en recension i Respons 2020, nr 6.