I en oansenlig grå byggnad i nordöstra Moskva, närmare bestämt på adressen Ulitsa Usiyevicha 20, ligger huvudkontoret för det som en gång var det Sovjetiska Institutet för Vetenskaplig och Teknisk Information (VINITI). Idag är verksamheten ytterst begränsad, och den hemsida som presenterar institutet säger lite om dess forna betydelse och storlek. Under 1950-talet betraktade dock informationsspecialister världen över VINITI med betydande intresse. Dess kolossala omfång – institutet kom så småningom att hysa 26 000 anställda varav 2000 arbetade enbart med att översätta utländsk litteratur – fick västerländska initiativ att blekna. Nyheten om detta nya centraliserade informationscenter möttes med både nyfikenhet och oro av amerikanska forskare och politiker. Det hävdades att uppskjutandet av Sputnik 1957 må ha varit spektakulärt, men etableringen av VINITI  – ”världens största vetenskapliga bibliotek” – var det som skulle få störst påverkan i kalla krigets vetenskapliga kapplöpning. Men hur kom det sig att Sovjetunionen tog initiativ till detta grandiosa projekt för att tillgängliggöra vetenskaplig information? Och vad kan vi idag lära oss av efterkrigstidens försök att hantera den ständiga strömmen av vetenskapliga publikationer?

Den 19:e juli 1952 grundades det Sovjetiska Institutet för Vetenskaplig och Teknisk Information, på ryska “Vsesoyuzni Institut Nauchnoi Tekhnicheskoi Informatssi” (VINITI). Syftet med institutet var att förse sovjetiska forskare med aktuella vetenskapliga rön, vilket sågs som avgörande för industriell och militär utveckling. I Moskva etablerades redan 1921 ett bibliotek för utländsk litteratur, som dess chef Margarita Rudomino lyckades hålla öppet trots starka anti-västliga tendenser efter andra världskrigets slut. Under det tidiga femtiotalet kunde sovjetiska forskare anklagas för statsundergrävande “kosmopolitism” enbart på grund av för flitigt refererande till kollegor i väst. Samtidigt var det sovjetiska vetenskapssamhället – som under efterkrigstiden var under stark utveckling – helt beroende av ett inflöde av utländsk litteratur. I början av 1950 talet tog därför kemisten Alexander Nesmeyanov – med direkt stöd av Stalin – initiativ till det som skulle bli VINITI. Institutets uppgift var redan från början mycket bredare än att bara tillhandahålla litteratur, snarare skulle information här förädlas och koncentreras för att på så sätt accelerera den vetenskapliga utvecklingen i Sovjetunionen. Konkret handlade detta om att vetenskapliga alster skulle översättas, sammanfattas och kondenseras för att sedan spridas i så kallade referattidskrifter, referativnyi zhurnaly. Dessa tillhandahöll kortfattade sammanfattningar av nya rön, och snart hade varje större vetenskapligt fält sin egen tidskrift. Det sägs att VINITI som mest hanterades inte mindre än 38 000 tidskrifter och 1,2 miljoner artiklar per år.

Det problem som VINITI skulle hantera var på intet sätt unikt för Sovjetunionen. Den markanta ökningen av vetenskaplig information efter andra världskrigets slut omtalades världen över som en ohejdbar flod av publikationer eller rentav som en ”informationsexplosion”.  Forskare fruktade att mängden litteratur skulle göra det nästintill omöjligt att överblicka de senaste landvinningarna utan att helt ägna sin arbetstid till att läsa det andra skrivit. Återkommande internationella konferenser som samlade bibliotekarier, forskare och politiker anordnades för att diskutera hur den ökade mängden information och data skulle bemästras. I november 1958 samlade delegater från hela världen, inklusive ett par svenska representanter, i Washington. Bland mötesdeltagarna återfanns en delegation från Sovjetunionen och deras presentation rönte stor uppmärksamhet och diskussion. I beskrivningen av VINITI framhölls referattidskriften som ”ett avgörande verktyg för världsomspännande kulturella framsteg”.  Kärnan i budskapet var tydligt: Sovjet hade hittat lösningar där de kommersiella och decentraliserade systemen i väst misslyckats. Ett centraliserat system som det sovjetiska kunde inte bara föra samman kunskap från olika språk och länder utan även gränser mellan vetenskapliga fält skulle överskridas. Allt till gagn för samhället, medborgarna och vetenskapen. Visionerna för vad institutet skulle kunna uppnå gick långt bortom vad dåtida reguljära bibliotek och informationstjänster kunde åstadkomma. I förlängningen var det ett ”gemensamt samhälleligt minne” – en världshjärna, för att använda författaren H.G. Wells berömda uttryck, – som skulle skapas: en allomfattande informationscentral som kunde ge svar, och vidare hänvisningar, på alla uppkomliga frågor.  Ett slags sovjetiskt Google som i sina mest långsträckta visioner hade betydande likheter med samtida förhoppningar kring artificiell intelligens och dess förmåga att översätta och kondensera information.

Ambitionerna och resurserna till trots så blev det snart uppenbart att referattidskriften – det verktyg som i stor utsträckning kom att prägla VINITIs verksamhet – var alltför långsam och kostsam för att konkurrera med västerländska alternativ. Om fokus på referat var ålderdomligt och ineffektivt, så fanns det dock andra områden där institutet var häpnadsväckande modernt. Ett av VINITIs mest innovativa förslag var ett system för att publicera manuskript som ännu inte formellt bedömts och antagits till tidskrifter. Det som vi idag benämner som ”preprints” betecknades i den sovjetiska modellen som ”deposition av vetenskapliga verk.”  Från och med 1961 tillät detta system sovjetiska forskare att skicka in vetenskapliga artiklar, monografier och konferenspaper till institutet, och på så sätt kringgå traditionella akademiska tidskrifter. Dessa så kallade ”trycksaker” katalogiserades, abstraherades och gjordes tillgängliga för forskare och ingenjörer. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fick konstruktionen ytterligare legitimitet genom att de inskickade manuskripten fick samma status som formellt publicerade verk. År 1977 innehöll VINITIs ”preprint-system” över 26 500 manuskript utspridda över 49 deponeringscenter, ett bevis på dess popularitet bland sovjetiska forskare.

Motivet bakom systemet var delvis praktisk: Sovjetiska vetenskapliga tidskrifter var överbelastade med inskickade bidrag, särskilt från smala, specialiserade fält. De deponerade verken kunde snabbt refereras och citeras, vilket gav författarna en plattform för att snabbt sprida information utan de förseningar som formell publicering innebar. Preprint-systemet överensstämde också med den sovjetiska tron på centraliserad kontroll, planering och statligt ägande av immateriell egendom.

Ideologiskt tog VINITI inspiration av den brittiske vetenskapsmannen och socialisten J.D. Bernal som i sin välkända bok ”The Social Function of Science” (1939) hade slagit fast att traditionella tidskrifter karaktäriserades av ineffektivitet. Att de fortfarande existerade var av ”rent sentimentala skäl”. Istället föreslog Bernal upprättandet av så kallade ”clearing houses” för vetenskapliga alster som skulle erbjuda snabb och öppen tillgång till forskningsresultat. För en samtida betraktare har Bernals vision, och VINITIs realisering av densamma, slående likheter med nutida systemet för preprints. I väst tog dessa form i början av 1990-talet med etableringen av tjänster som arXiv, där forskare fritt kunde spridda opublicerade manuskript via webben. Idag finns ett femtiotal öppna publiceringsplattformar – innefattande en rad vetenskapliga fält – och de följer liknande principer som de som först prövades inom det sovjetiska forskningssystemet.

Men VINITI centraliserade tillvägagångssätt hade sina begränsningar. Även om systemet i teorin gav snabbare tillgång till forskning så saknade det helt den granskningsprocess som kännetecknar traditionell akademisk publicering. Detta resulterade i att kvaliteten och tillförlitligheten hos de deponerade verken ifrågasattes. När antalet “trycksaker” växte, blev också hanteringen alltmer byråkratiskt och därmed långsamt. Västerländska forskare som besökte VINITI anmärkte ofta på institutets ineffektivitet, särskilt den stora arbetsstyrkan som krävdes för att sköta verksamheten påtalades.  Dessutom hotades de vetenskapliga universalistiska idealen som, åtminstone utåt, hölls högt av VINITIs företrädare ständigt av tendenser till isolationism och förtryck där kontakter med utländska forskare misstänkliggjordes. Forskningens behov behövde dessutom alltid balanseras mot ideologiska hänsyn, realpolitiska övervägande, och ekonomiska realiteter.

År 2022 firade VINITI sitt 70-årsjubileum i en politisk atmosfär som på många sätt liknade den vid dess grundande, där rysk vetenskap återigen är isolerad och internationella kontakter och samarbete är svåra att upprätthålla. Informationsmiljön är å andra sidan radikalt annorlunda jämfört med 1952. Idag genomgår vetenskapen en genomgripande omställning där traditionella tidskrifter – och de affärsmodeller som de bygger på – utmanas.  Målet för dessa nationella och europeiska initiativ är ett öppet vetenskapssystem där fritt tillgänglig information ska påskynda den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. I denna kontext erbjuder VINITI ett konkret exempel på hur ett alternativt system för vetenskapens kommunikation kunde se ut. En sådan parallell historia, väcker reflektioner om de historiska och samtida försöken att hantera vetenskaplig information, och bildar en relief till nutida diskussioner kring ägandet av kunskap. För en samtida betraktare kan VINITIs verksamhet ses som visionär och modern i sina gränsöverskridande ambitioner och i realiserande av ett radikalt annorlunda system för hanterandet av information. Samtidigt bör VINITIs utveckling till en byråkratisk och ineffektiv koloss ses som en varning för den som hyser alltför stor tilltro till att centralisering och storskaliga politiska initiativ är lösningen på den vetenskapliga kommunikationens problem.

Blogposten är en lätt omarbetad version av en understreckare, ”När Sovjet ville katalogisera världen” publicerad i SvD 20241217. Artikeln som texten baseras på är samförfattad med Johanna Dahlin vid LiU, och finns tillgänglig här: 10.1007/s11024-024-09545-z.

För den som är särskilt intresserad av kopplingen till pre-prints kan även en blogpost publicerad på LSE-impact of the Social Sciences vara givande: https://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/2024/11/04/soviet-scientific-publishing-and-the-prehistory-of-preprints/

VINITIS logotyp