Akademin och det kvantifierade jaget

Fig 2

Research gate score

Trenden att mäta och analysera sin egen prestation, eller för den delen sin kropp, med hjälp av digitala hjälpmedel har under senare år fått stor uppmärksamhet. Benämningen ‘the quantified self‘ lanserades redan 2007 av Gary Wolf och Kevin Kelly, och under begreppet samlas nu en hel rörelse. Kvantifieringen begränsar sig dock inte till motions- och rekreationsaktiviteter utan mätningen av jaget har nu också kommit att omfatta andra delar av tillvaron. I artikel Quantified academic selves tittar Sarah de Rijcke, Alex Rushforth och jag närmare på hur ett allt större fokus på mätning av den egna prestationen nu också återfinns inom akademin. Genom att studera två webbplattformar, ResearchGate (RG) och Impactstory, så reflekterar vi kring hur en ökad kvantifiering av det akademiska jaget påverkar forskarnas självbild.

ResearchGate är kanske den mest välkända av dessa två, och enligt den egna webbplatsen har plattformen idag mer än nio millioner användare. Sajten erbjuder användare att skapa en profil där den egna forskningen presenteras, och forskaren kan också följa kollegor för att på så sätt uppdateras kring deras verksamhet. Informationen på RG är koncentrerad till publikationer, och det är främst genom dessa som användare kan höja sin så kallade ‘research gate score’. Introducerandet av ‘RG-score’ och ‘impact points’ för att sammanfatta forskarens produktion och inflytande är det som skiljer RG från liknande webbaserade nätverk som Academia.edu. Dessa mått bygger på en komplicerad, och till stora delar ogenomskinlig sammanräkning av publikationer, deras Impact factor, och allmän aktivitet på sajten. RG-score jämförs sedan automatiskt med andra forskares prestationer och användaren upplyses om sin relativa position (”bättre än 50% av alla registrerade forskare”). Förutom att kalkylera detta mått så skickar ResearchGate ständiga meddelanden till sina användare, där ‘framgångar’ proklameras: ”du har tjugo nya läsare” eller ”dina publikationer har nu citerats 100 gånger”.

I vår analys hävdar vi att RG och liknande tjänster framställer forskning som ett spel där målet är att samla så många poäng som möjligt. Vad dessa plattformar gör är att de ägnar sig åt ‘spelifiering’ (gamification), vilket kort kan sammanfattas som användandet av spelfunktioner i icke-spels kontexter. Spelifiering sägs kunna öka motivationen vid till exempel inlärning, men det har också använts för att höja produktiviteten i tillverkningsindustrin. I fallet RG och Impactstory så uppmanas användaren ständigt att uppdatera sin profil med nya prestationer för att på så sätt avancera till högre nivåer. Exempelvis så kan en användare av Impactstory uppnå nivåerna brons, silver eller guld beroende på hur stor global spridning som forskarens publikationer har fått. Vad vi ser här forskningens motsvarighet till strategispel där varje territorium ses som ett delmål på vägen mot världsherravälde. Likadant kan RGs ständiga uppmaning att ‘uppdatera profilen’ och ‘ladda upp publikationer’ liknas vis det ständiga uppgraderandet av karaktärer i dataspel.

Impact story map

Världskarta illustrerande genomslag i olika länder. Mörkare färg – högre impact. (Impactstory)

Vi menar att kvantifieringen och spelifieringen av forskarens identitet går att koppla till en nyliberaldiskurs där forskaren framställs som en vara på ‘ideernas marknad’. Kopplingen till en marknadsdiskurs är tydlig då både publikationer och forskare beskrivs som en vara med ett exakt värde (min dagsnotering är 14.76) som kan jämföras med andra varor. Med stöd hos Philip Mirowski och hans analys av Facebook så menar vi att RG och liknande sajter förmedlar en entreprenöriell jag-förståelse (se också Alex Rushforths bloggpost på samma tema). Vi påstår inte att idén om forskare som entreprenörer är ny, och tävlan har länge varit en integrerad del av vetenskapen, men dessa plattformar tydliggör och förstärker dessa tendenser. Dock vore det förenklat att helt skylla denna utveckling på alla de fenomen som, ibland lite slappt, sorteras in under det vida begreppet ‘nyliberalism’. Snarare är det så att viljan till ständig (mätbar) förbättring, eller vad Peter Sloterdijk benämner som ‘doktrinen om uppåtsträvande’, har ett djupare ursprung och denna strävan bär också på befriande aspekter.

Vår slutsats är att kvantifieringen och spelifieringen av vetenskapen är förenade med uppenbara faror. De reducerar en mycket komplex verksamhet till några få indikatorer, de bidrar till en förståelse av det akademiska jaget som en produkt som i konkurrens med andra verkar på en marknad och de riskerar att ersätta kollegiala omdömen och inomdisciplinära konversationer med algoritmer. Vidare så finns det konsekvenser av spelifiering – till exempel målförskjutning och fusk – som knappast gynnar forskningen. Med detta sagt bör det dock framhållas att tjänster som GS också har sociala- och kommunicerande funktioner, och de alternativa mått som tillhandahålls av dessa plattformar kan också användas för att ifrågasätta rådande indikatorer och normer. Kvantifiering av det egna jaget kan således vara ett sätt att ta kontroll över hur man själv värderas.

Oavsett hur vi betraktar akademisk självkvantifiering så finns det anledning att noggrant följa hur dessa plattformar, som hittills setts om ganska oskyldiga ‘Facebook för akademiker’, utvecklas. Forskningen kring bibliometrins effekter har främst inriktat sig på att studera konsekvenserna av institutionaliserad utvärdering, men kanske ligger deras största påverkan i det självpåtagna och lekfulla mätandet av det egna jaget.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s