”I believe there is now only one kind of scientist – the information scientist.” (Garfield, 1962).

I söndags, den 26 februari 2017, gick en av informationsvetenskapens stora pionjärer ur tiden. Vid sidan om Derek J. de Solla Price (1922-1983) så framstår Eugene Garfield (1925-2017) som den moderna bibliometrins fader. Hans inflytande sträcker sig dock långt utanför en snäv krets av bibliometriker, och han bör enligt mig betraktas som en av informationsvetenskapens stora innovatörer. Garfields främsta bidrag är skapandet av den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (1964), och grundandet av Institute for Scientific Information (ISI). I praktiken kan det rentav hävdas att Garfield med denna innovation introducerade den vetenskapliga ‘citeringen’ som vi känner den idag. (Notera att citering, eng. ‘citation‚ här inte är liktydigt med referens eller direkt citat utan avser just en framåtriktad länk mellan publikationer som citeringsdatabasen möjliggör. För en vidare diskussion kring konstruktionen av ‘citeringen’ se Paul Wouters, Citation Culture samt Gustaf Nelhans Citeringens praktiker).

Garfield startade sin bana som kemist men kom tidigt att intressera sig för hur forskning kommuniceras, och hans första stora bidrag inom detta område var Current Contents där korta sammanfattningar av vad som avhandlats i andra vetenskapliga tidskrifter publicerades. Det stora problemet för vetenskapen, enligt Garfield, var en snabbt ökande tillgång till information – han talade själv om en ‘information flood’. Konkret ställde han sig frågan hur forskare skulle mäkta med att följa vetenskapens utveckling ens inom ett begränsat fält. Med inspiration från Shepards Citation’s, som sedan länge samlat referenser inom juridiken, så lanserade Garfield 1955 idén om ett vetenskapligt citeringsindex där forskare inte bara kunde få information om de källor som en artikel refererade till utan också hur det aktuella verket citerats av efterkommande forskare. På så sätt menade Garfield att sökningen efter litteratur kunde förbättras avsevärt, och det medgav också stora möjligheter att studera den vetenskapliga kommunikationen i detalj. Det kom dock att ta närmare tio år innan citeringsindexet lanserades, och Garfield fick arbeta hårt med att finna stöd och finansiering för sin idé.

Tidigt identifierade sig Garfield som en informationsvetare – han hade redan i barndomen varit fascinerad av bibliotek och den kunskap som rymdes där – och en stor samling av hans texter bär just namnet ‘Essays of an Information Scientist’. I praktiken menade han att alla forskare – på grund av den snabba tillväxten av information – nu behövde bli informationsexperter. Citeringsindexet spelade givetvis en stor roll för dessa blivande experter, och Garfield såg framför sig en tid där biblioteket, i den utvecklade formen av ett ‘Informatorium’, skulle utgör en central hub i den vetenskapliga kommunikationen. I en text från 1962 beskriver han det på följande sätt:

As I see it, the ideal library must be able to supply information instantaneously. As an ideal library facility, The Informatorium will have to satisfy a wide variety of information requirements for a population that will be highly intellectual and scientifically trained. In my paper, I predicted rather optimistically and hopefully, that by the turn of the millennium there would be “a new Renaissance during which the population of the entire world will be thirsting for knowledge.” I think that age is already beginning in spite of, if not because of, threats of atomic destruction.

I en artikel från samma tid så inleder Garfield resonemanget med en referens till H.G. Wells och hans idéer om en världsomspännande hjärna (‘world brain’). Han menar att det är varje forskares dröm att ha tillgång till all upptänklig information, även om han tillstår att bibliotekarien ser alla de problem som återstår att lösa innan en sådan kan realiseras. Citeringsindexet kan dock, enligt Garfield, ses som ett första steg mot att en ‘världshjärna’. Förväntningarna på vad indexet kunde uppnå var knappast blygsamma, och Garfield, i likhet med andra stora informationsvisionärer som Paul Otlet (1868-1944) eller Vannevar Bush (1890-1974), såg hur hans innovation skulle förändra vetenskapen, och kanske också samhället, i grunden:

If we ever achieve “total communication, ” a state of research nirvana, then an enormous time-shared, random access computer memory will augment man’s finite memory and replace printed indexes and catalogs. In this condition of nirvana a World Brain will itself have become an auxiliary to man’s own brain. (Garfield, 1964)

Garfield var dock till skillnad från Otlet och Bush främst en praktisk man; en ingenjör, och hans texter kan snabbt gå från att diskutera en ‘världshjärna’ till att förklara hur en ny typ av kontorspaper kommer att förbättra informationshanteringen vid hans institut. Ett institut som snart kom att växa och utökas med flera databaser och tjänster. Allt för att underlätta sökningen efter information. Möjligheten att snabbt och enkelt hitta relevant litteratur framhölls starkt i marknadsföringen av ISI: ett exempel är denna film där Garfield själv presenterar Science Citation Index. Tidigt varnade dock bedömare för att indexet kunde användas för att utvärdera vetenskapen och forskare, och det är en debatt som pågår än idag. Tydligast blev kanske citeringens betydelse som kvalitetsmått genom Garfields introduktion av Journal Impact Factor (JIF) som ett mått på en tidskrifts genomslag. Denna indikator kom snabbt att få stor betydelse, och från att ha varit ett mått som rankade tidskrifter så kom den snart att användas även för att värdera enskilda artiklar eller forskare. JIF är än idag den mest inflytelserika och samtidigt det mest ifrågasatta bibliometriska indikatorn som dess användning vid utvärdering kritiserats i bland annat Doradeklarationen och Leidenmanifestet.

Garfields roll för bibliometrins utveckling kan inte nog framhållas, och stora delar av den forskning som bedrivs inom området skulle inte vara möjlig utan den databas som han skapade. Det är bara under senare år som seriösa konkurrenter till ISI (sedermera Web of Science, WoS) har lanserats genom Elseviers Scopus och i viss mån Google Scholar. Fortfarande görs dock en betydande del av all forskning inom bibliometrin med hjälp WoS, och den utgör också den standard mot vilken andra datakällor jämförs. Trots att WoS fortfarande är den dominerande datakällan så finns det ändå anledning att fundera över hur framtiden ser ut för citeringsdatabaserna mer generellt. Det finns flera tecken på att deras dominans alltmer utmanas av alternativa sätt att studera och utvärdera forskningen. Till exempel så har mått baserade på omnämnanden i sociala medier, så kallad altmetri, lanserats som en konkurrerande metod för att studera den vetenskapliga kommunikationen. Deras monopolställning utmanas kanske främst genom en utveckling mot en mer öppen vetenskap där referenser (och citeringar) blir direkt sökbara, och där möjligheter att söka i fulltext expanderar snabbt. Kanske var det sena 1900-talet höjdpunkten för citeringsdatabasen i den form som Garfield gav den, och Thomson Reuters beslut att under förra året sälja WoS kan måhända ses som ett tecken på att en gyllene era är över. Givetvis kommer Web of Science leva kvar som en mycket viktig källa för bibliometriska undersökningar där inte minst kvalitén på databasen och dess historiska täckning skiljer den från konkurrenterna, men den dominerande ställning som den en gång hade är nu förlorad. Detta till trots så var Science Citation Index en verkligt revolutionerande uppfinning på sin tid, och Garfields roll för den vetenskapliga kommunikationens utveckling kan inte ifrågasättas. Vidare framstår Garfields obändiga tro och optimism kring vetenskapens och informationens möjligheter minst lika relevant idag som för 60 år sedan, och jag är övertygad om Garfield i framtiden kommer räknas som en av informationsvetenskapens stora namn.

Bild: Chemical Heritage Foundation [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons